Race Report: Sylvesterloppet 2017

Sov lite halvtaskigt men inte värre än vanligt. Gick upp kvart i åtta och duschade. Fick återbud per sms av Pär som vi annars skulle plocka upp i Saxdalen, byn där ingen har stulit mindre än en häst. Halsont var hans alibi. Tråkigt kom vi överens om att det var.

Frukost: rostat bröd med jordnötssmör och banan, ett kokt ägg och lyx i form av ett krokodilpäron. Maxade kaffebryggaren och fyllde termosen, kroppen kräva svartlut! Eller som det heter på latin, corpus require capula*

(*jag vet inte men det gav extra tyngd, eller hur!?)

Loppet för dagen var i alla fall Sylvesterloppet i Nora. En kuperad bana som är 10 384m lång. Detta är inga siffror jag fått ur luften eller från min gps-klocka. Banan är faktiskt kontrollmätt till detta, vilket är extremt viktigt att påpeka. Femte året (i rad) som jag springer loppet. Trots dålig löpträning i synnerhet och dålig träningsvolym överlag i november och december så är traditioner inget man bara skrattar bort.

Sanningen är den att om inte min flickvän Karin erbjudit sig att köra så hade jag faktiskt fått stå över den här gången. Otränad eller ej. För mina kompisar var antingen bortresta, förkylda eller i ännu sämre form än jag. Och grejen är ju den att jag fortfarande inte tagit körkort. Men det var inte där vi skulle lägga fokus idag.

Anlände underbara Nora strax efter tio. Gick och fixade efteranmälan. 200 pix, som hittat! Swish-betalning möjlig också, så himla smidigt! Satte kurs mot herrarnas omklädningsrum där tigerbalsamdimman låg tät. Gjorde det jag skulle så jag inte skulle behöva under loppet. Hälsade på den starke Örebrolöparen Fredrik Johnsson (@runningfrippe) och började värma upp lite smått. Testade underlaget. Hade lite svårt att bestämma mig för vilka skor jag skulle springa i; mina snabba, lätta och grovmönstrade Salomon Speed eller de tyngre, klumpigare och spikdubbade Salomon SpikeCross. Testade de första två backarna och konstaterade att det fick bli på den säkra sidan idag. Dumt att ha både osäkert material och form. Pulsen var oroväckande hög under uppvärmningen men det var säkert i sin ordning. Med loppet inräknat skulle det trots allt bara bli det femte löppasset sedan 26/11 och då vill jag nämna att det första var ett snöpulspass på julafton för en vecka sedan. Således inte särskilt konstigt om pulsen ligger 20 slag högre än normalt på uppvärmningen. Formen hade ingen anledning att vara god.

Screenshot_2018-01-01-01-47-09

Skärmdump från Johan Ingjalds löparperspektivvideo av loppet. Se Hugrunners youtubekanal där han lägger upp alla lopp han springer med sin actionkamera

Ställde mig två ”gubbled” bakom Martin Regborn och Frippe och hoppades kunna följa den senares rygg en liten stund i alla fall. Loppet inleds ju med en lång utförslöpa i alla fall så kanske… inga större förhoppningar med dagen, men man vill ju ändå ha lite koll och då funkar det inte att ställa sig alltför långt bak. PANG!

Regborn tog en femtiometerslucka på ungefär lika många sekunder och sen började klungan formas. Frippe tog täten och unge William Wickholm följde med. Jag hamnade lite mittimellan och funderade på att lugna ner mig men gjorde en helomvändning och ökade istället i första uppförsbacken. Klokt. Vågade inte kolla pulsen utan fortsatte försöka få kontakt med två av de tre framförvarande.

pojkarna på rad

Anförande #66 Fredrik Johnsson, #20 William Wickholm och i jagande position med #130, undertecknad (Fotot är taget av Östen Eklöf)

När jag kom till busshållplatsen efter 2km så fick jag äntligen kontakt med Frippe och William. Med tunga steg och ännu tyngre andning bör nämnas. De lugnade ner sig något, vilket var klokt, för just där är det en lång slakmota och när det sen vänder ner mot hästhagarna efter 3km kan man få upp ett fint tempo igen om man inte kört för hårt i de två inledande backarna. Som jag gjort alltså. Frippe valde att tjuvrycka direkt vi kom dit och min gummisnodd gick av på en gång. William var nog också trött, för nu blev det lucka mellan alla tre, där han låg sist av oss.

Här började underlaget bli sämre också. Inte riktigt halt, men man sjönk ner lite i snön på vissa ställen och ibland släppte det när man försökte springa i ett bilspår. Vid den jobbiga backen efter 5km ser jag att Frippe tar det lite lugnare och jag får förhoppningar om att kanske så småningom få ett bättre grepp om situationen. Slänger ett getöga över axeln och ser inte William. Skönt. Kanske kan jag förvalta tredjeplatsen. Inga dumma grabbar att dela pallen med, Regborn och Frippe. Det är dock ganska dumt att tänka i dom banorna så pass tidigt.

När backen är slut så kommer ett lättlöpt parti på 244:an där asfalten är framme och utan isfläckar. Tyvärr är det inte så bekvämt att springa med dagens val av skor men jag får upp farten någorlunda i alla fall. Kämpar på och kommer snart till Gyttorp, klassisk plats för tillverkning av ammunition. Har lyckats ta in några sekunder av luckan men när jag passerar vätskestationen vid 6,5km så flyger William förbi mig som om han var jagad av nån gyttorpare med skarpladdad bössa och då blir det fart även på Frippe igen. Jag börjar bli riktigt ”kexig” och får slita arslet av mig för att behålla dem inom synligt avstånd men konstaterar snabbt följande: jag knappar in på dem litegrann där det lutar uppför men tappar mycket mer utför och där det är platt. Mitt tempo börjar jämna ut sig och jag kan alltså inte växla upp på de lättsprungna partierna. Fan också. Dags att börja tänka på att inte släppa förbi nån mer. Snart.

Måtte de få kramp i Knutsbergsbacken” hoppas jag, vilket är riktigt fult och osportsligt tänkt, men det kom från en mycket desperat och bruten man.

Hursomhelst hade dessa mörka tankar ingen inverkan på löparna som var framför mig utan de forcerade backen with flying colours och en annan klarade sig nätt och jämnt upp utan att behöva spy, till skillnad från förra året då Per Sjögren sprang om mig med barnvagn där jag satt vid vägkanten och hulkade med dryga halvkilometern kvar till mål…

knutsbergsbacken

Här halvvägs uppför den sista backen på loppet, den beryktade Knutsbergsbacken                 (Fotot är taget av Östen Eklöf)

I mål kommer jag i alla fall och den här gången på en fjärdeplats med tiden 39:03, vilket jag är riktigt nöjd med. Hade knappt vågat hoppas på under 40. Av mina fem sprungna Sylvesterlopp så hamnade det här loppet i mitten när man sorterar dem i tid.

Snabbaste året var 2015 då jag kom trea med 38:07 och långsammast var 2013 då jag sprang in som 17:e på 42:21.

Hakade på silvermedaljören Frippe på ett par kilometers nedjogg och åkte sen hem utan vare sig den sedvanliga cigarren eller ölen. Vissa saker är roligare när de andra grabbarna är med.

Nästa år hoppas jag på ett stort gäng från Ludvika/Smedjebacken. Och då tänker jag springa på under 38 minuter.

/Kim

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

I’ll be back

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s