Race Report: Norrbärke Skimaraton 2018

Ryssen kommer! Tjuven är lös! Vad är klockan?

Ungefär så går tankarna när jag vaknar upp och har försovit mig. Röd pulszon direkt! Hörde dock inget flyglarm så jag lugnade ner mig en skvätt. Tittade på telefonen och Jocke hade skrivit att han tänkte att vi skulle åka om tjugo minuter så jag flög ur sängen och började storma runt i lägenheten.

Ingen större fara egentligen, vi kom iväg typ 15min senare än tänkt och då var vi ändå ute i god tid. No worries. Men just där i stunden blev det kanske lite överdramatiskt. Fick i mig frukosten och fick med mig all utrustning. Kaffet tog jag i termos. Gott så. Vi hämtade ut nummerlappsvästarna vid den gamla fritidsgården som idag också var Tävlingscentrum. Mottog besked via messenger att Simon låg hemma och var riktigt dålig. Han kunde inte vara med. Fanfanfan!

Ögnade igenom startlistan som satt upphäftad och såg att vår kompis Sigge hade gjort en luring. Han hade alltså anmält sig i smyg till halva distansen utan att ha visat något som helst intresse för nåt långlopp på skidor sen han körde Öppet spår 2016 (med fem kilometer skidträning i kroppen). Ja, om man bortser från hans konstiga frågor om skidvalla igår kväll. Ungefär som jag gjorde förra året med Vansbro triathlon, men då blev jag oturligt(?) nog sjuk några dagar innan och vågade inte köra.

Sigge och hans tjej bor bara två minuter från starten så vi gick ner dit och hälsade på. Vi kände också att vi behövde kolla hur hans skidor såg ut. De stackars skidor vars belag inte fått dricka varm paraffin sedan Vasaloppet 2012… nu förmodligen torra som fnöske. Fästvallan var lika gammal och inte särskilt lämpad för dagens väderlekar.

Jockes pappa informerades om akutläget och kom med vallaväskan. Vi värmde upp ett par kilometer och konstaterade att det fick gå. Ställer oss i motionsledet där vi hör hemma.

received_10154997655781286

Sigge, Jocke och jag några minuter innan start. Som synes har Sigge fått lite fästvalla på sina skidor och jag håller mina skidor som ett riktigt proffs.

Starten är lite som ett Vasalopp i miniatyr. Många spår i början och där går det fort, men sen kommer flaskhalsen direkt i den första backen. Har som vanligt intalat mig att jag ska ta det lugnt meeeeeeen tröttnar självklart på att långsamt traska fram med skidorna. Ställer mig alltså mellan spåren och börjar springa… Whaddayagonnado

Första varvet går fort som fan! Tycker jag alltså. När vi åker upp på den övre delen av den nya femkilometersslingan så tar jag rätt många placeringar. I spåret är det svårt att få fast skidorna men gick man mellan spåren där det fanns lössnö så kunde man ”dra en Kläbo”. Passerar några åkare som kör ”blankt” utan att ha vare sig styrka eller teknik för det. Inte på den här banan i alla fall. På andra varvet hamnar jag bakom en sån åkare. Han har bättre glid än jag men jag kommer ikapp lätt i backarna. Trots att han tjuvskejtar. Så åker han ifrån mig utför och vi håller jämnt skägg på platten. Efter att ha kört dragspel med honom i två varv så har jag hunnit bli så irriterad på honom att jag bara sticker. Det får kosta i puls. Bara jag slipper se honom. Börjar trampa och sen ser jag inte honom mer under loppet.

Hittar en ny rygg som håller rimlig fart (och använder fäste) så vi turas om att dra i några varv. Tycker det är ganska trivsamt.

Hela tiden står Jockes pappa, mamma och syster och ropar och hejar och frågar om jag vill ha nån gel eller nåt. Oerhört snällt! Men idag tar jag bara langning i form av pepp. Energiintaget sköter jag vid varvning. En mugg sportdryck varje varv (som idag är favoriten Umara Sport) och en energigel vartannat varv, också från Umara.

Någon gång under loppet går min nummerlapp sönder så det hänger ner ett långt tygsnöre som ibland snurras runt vänsterstaven. Ganska irriterande. Stannar två gånger och försöker knyta fast änden i nåt men misslyckas. Det hindrar inte min åkning fysiskt men det är väldigt enerverande. Försöker koppla bort det och fokuserar framåt istället. Samlar kraft för sista milen.

Ju längre loppet går desto bättre blir glidet. Spåren börjar dock tyna bort så man får hålla tungan rätt i mun när man åker ner från toppen av banan. Ramlar någon enstaka gång och sånt tar lite energi men jag känner mig stark. Vid näst sista varvningen börjar jag öka farten igen. Armarna är rökta så använder benen mycket. Dessutom börjar få krampkänningar i mina magmuskler när jag försöker trycka till i stakningen. Men det går bra ändå. I benen finns det energi! SPRING-SPRING-SPRING!

Upploppet går ungefär 300m runt en fotbollsplan, ungefär som på Hässelbyloppet. Försöker staka så vackert och så kraftfullt som möjligt men det börjar krampa direkt i magmusklerna så jag får åka normalt och slött istället. Gör i alla fall ett fullt godkänt utfallssteg över mållinjen.
[edit: jag har i efterhand fått se rörligt bildmaterial som visar att det inte alls var så graciöst som jag själv trodde, dock behöver jag inte länka in bevismaterialet här]

Får höra att jag var snabbast av motionärerna idag, men det spelar ju ingen roll. Viktigast är den goa känslan jag haft och den tar jag mer än gärna med mig.

Stora kontraster jämfört med förra veckan. Sigge och Jocke var också nöjda med sina lopp så det var grymt kul. Inga sura miner i bilen hem till Ludvika den här gången.
—————————————————————————————–
TACK NORRBÄRKE SKIDKLUBB FÖR ETT OERHÖRT BRA OCH ROLIGT ARRANGEMANG! JAG KOMMER TILLBAKA!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s