Race Report: Nattvasan 2018

Strax innan klockan 14 anlände vi Mora. Högst upp på agendan stod nummerlappskittet och därefter sökande efter prylar som skulle kunna göra vår resa lite lättare. Typ pjäxöverdrag, tumvantar, etc. Vi hittade ingenting i passande storlekar så det fick vara.

Pappa, som hade fått lämna sin plats till Jocke på grund av sjukdom, var med som serviceman. Chaufför, kock och min personliga vallare. På Moraparkens camping har han sin husvagn under vinterhalvåret så där hade vi vårt lilla läger. Fussili och köttfärssås blev sista måltiden och resterande tid innan avfärd till Sälen ägnades åt blandning av sportdryck.

20180302_153431

Sen hoppade vi på bussen mot Berga by. Det var ganska tyst på vår färd.

Jocke lämnade genast in sina skidor för vallning i servicetältet och sen höll vi oss inomhus. Under tiden vi väntade så hann vi med några toabesök, några koppar kaffe och vi mötte även Jossan och Adde.

20180302_191955

Vi försökte få ordning på all utrustning. Vi hade femtioelva lager kläder på oss, sportdryck och energigels för flera triathlonlandslag och skulle för säkerhets skull ha ryggsäckarna innanför jackorna. Det sistnämnda för att slangarna till vätskeblåsorna inte skulle frysa. Folk tittade jäääääävligt snett på oss. Det fanns ju viss obligatorisk utrustning också så man blev rejält puckelryggad. Jag hade modifierat min vätskeblåsa lite för att ytterligare förhindra isbildning i slangen. Skulle gjort det förra året också´(men fick istället släpa på en oanvändbar camelbak i 8 mil).

1519939876568-1966418034

Rörisolering var mycket billigare än att köpa en ny slang som var isolerad. Funkade skitbra!

 

Vi gick ut och lade fram skidorna när det var ungefär tjugo minuter kvar.
Så slog klockan åtta. Mäktig start med alla lampors sken ackompanjerade med den välkända vasaloppsmelodin.

Självklart trångt i första backen men det rörde sig hela tiden framåt och uppåt. Vi tog det lugnt och metodiskt upp. Fram till Smågan flöt det på. Vi stannade ingenting innan dess och vi åkte förbi ganska många.

Vi drack ordentligt i Smågan och tog en energigel. Därefter tog vi det väldigt försiktigt fram. Jockes puls skenade och ville inte balansera sig när vi åkte över de lättåkta partierna över myrarna.

Vi tog pauser och började nyttja våra vätskeryggsäckar. Jocke fick ropa när jag gick på för hårt. Vi hamnade bredvid Pierre Gustafsson från Grängesberg. Han skejtade på avslappnat och berättade besviket att hans lagkamrat stumnat och tagit slut redan innan Smågan och att de därför skulle bryta vid Mångsbodarna. Tråkigt, men så kan det gå.

Vi sa hejdå till Pierre, drack lite vid kontrollen, och åkte vidare. Från och med nu var prioriteringen att ta oss i mål. På åtta, nio eller tio timmar. Kanske längre. Hellre komma i mål än till slut tvingas bryta längs vägen. De långa stigningarna mot Risberg fick ta halva natten om det var så. För min del så passade jag på att ta det som i cykelsporten kallas för ”naturlig paus” och jagade sen ikapp Jocke. Det började gå bättre, men han hade fått slita onödigt hårt de första milen.

Det var också tydligt att jag hade drygt 1,5-2% bättre glid på platten. Och fällen från Jockes skidor tog i (det hördes). Lugnt och metodiskt fick bli melodin. Vi stannade mellan varje kontroll för att dricka lite och hämta andan lite och sen fortsatte vi.

Dubbla muggar buljong och varsin kopp kaffe i Evertsberg höjde arbetsmoralen lite också.

När jag åker skidor så brukar jag hålla stavarna för hårt och får därför väldigt ont i händerna efter ett tag. Åkte ganska mycket diagonalt utan stavar. Bra för balansen! När det inte var så mycket folk runtomkring så gick jag ut på skejtbädden och lekte fristilsåkare.

Och så höll vi på. Fortsatte med extrapauser och idogt energiintag. Stod det folk utmed spåret och hejade så bugade vi så djupt vi förmådde. Bjöd de också på nåt att äta eller dricka så tog vi tacksamt emot detta.

Testade att springa så hårt jag orkade uppför Lunbäcksbackarna. Tänkte att det var lika bra. Har aldrig varit pigg OCH haft bra fäste på samma gång när jag passerat där under tidigare år. Det var kul!

Ett tag funderade vi på om var sist kvar på banan för det var riktigt mörkt. Men det var riktigt häftigt. Knäpptyst! Ja förutom ljudet av två par stavar och skidor. Och femhundra hungriga vargars ylande. Nej, det sista var bara i fantasin.

Jag var pigg ända till Hemus, cirka fyra kilometer från mål. Jag slappnade väl av tror jag. Tryckte till litegrann på upploppet och sen var det över.

20180303_042900

Vi tog oss till Mora gymnasium där duscharna fanns. Togs emot av pappa vid husvagnen och åt frukost innan det var dags att sova. Tror klockan var halv sju eller nåt.

Sov två timmar och vaknade dyblöt i svett och kissnödig. Djävulskt hungrig. Åt en andra frukost och kom tillbaka till verkligheten med det godaste kaffet i mannaminne.

Är otroligt glad att jag anmälde mig till det här loppet. Och att Jocke ställde upp när farsan inte kunde vara med. Nu när vi trots lite hinder på vägen tog oss i mål är det ju också lite kul att det för en gångs skull inte var jag som var tröttast av oss två under ett långlopp/långpass. Oftast när vi cyklar så är det jag som får ligga på bakhjul. Och be Jocke sänka tempot.

Upplevelselopp är inget jag brukar göra men det här var verkligen värt det. Göra det igen? Förmodligen aldrig. Men kanske. Även om jag inte är särskilt sliten så är jag inte särskilt sugen på skidåkning den närmsta tiden.

20180304_200413

En reaktion på ”Race Report: Nattvasan 2018

  1. Pingback: Vägen ut ur februari | Kim Andersson

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s