Race Report: Lidingöloppet 2018

Jag fick med mig Jocke och Pontus i bilen ned till Stockholm och trots att det var jag som körde så hann vi i god tid. Vi var ett bra sällskap. Pontus portvinstå hotade med en sluttid på fyra timmar och Jocke hade krämpor överallt. Och sen jag, den störste pessimisten norr om gnällbältet.

20180929_113703.jpg

För fjärde året i rad parkerar vi på samma ställe [hemligstämplat], den här gången dock med Dustern som jag fått till låns av Gösta Samuelsson Bil.

Det var med en rågad skopa opepp jag ställde mig på startlinjen i år.

Daniel Sand och jag hade hafsat ihop nån alibikilometer till uppvärmning och under den stunden hade jag lagt märke till hur alla andra i startgruppen såg så himla pigga, starka och peppade ut.

Träningen som krävs för bra resultat kändes inte riktigt gjord och jag har inte haft någon bra indikering på var formen ligger. Jag hade kommit fram till att 1:57 borde funka med lite extra slit, men man vet ju aldrig. Jag bestämde mig i alla fall för att jag skulle försöka hänga på dalalöparna Nils Rapp och Tobias Persson om jag kunde.

Starten gick och jag såg dem inte någonstans. Så det var bara att djura på i det tempo som hjorden höll.

Lokaliserade damtäten snabbt, faktum är att jag var MITT I getingboet. Och snabbt gick det! Sylvia Medugu, Mikaela Larsson, Johanna Eriksson och Hanna Lindholm köttade på och jag ville se hur det skulle utveckla sig (helst utan att vara i vägen). De senaste två årens segrarinna Maria Larsson såg jag inte till. Av resultatlistan att döma måste hon ha fått problem någonstans för hennes sista passering var Fågelöudde (15km).

Efter 3,5km hälsade jag på Adam Steen som ångade på starkt, men han tyckte vi skulle spara på syret istället för att snacka. Hehe. 

Även om första milen är väldigt lättsprungen så är det lite upp och ner vilket gör att det blir ordentliga tempoväxlingar. Jag är oerhört dålig på att springa utför så redan här börjar destrueringen av mina framsidor.

Öppnar en koffeinberikad u-gel och tar en mugg sportdryck vid första depån. Det mesta hamnar självfallet i ansiktet och på händerna.

Ser en bekant figur längre fram och ökar farten lite för att kunna glida upp jämsides. ”Tjena!”

Johannes Hases ser riktigt fräsch och stark ut och jag blir plötsligt väldigt medveten om att jag faktiskt redan börjar bli trött. Men det är det okej att bli, en fjärdedel in i loppet…

Bra tryck på publiken vid Kyrkviken! Hinner nätt och jämnt se Jeppe och Sigrid som står och hejar. Folk ropar ”heja Kim” och dagens första leende formas. Hänger med Johannes fram till milpasseringen och sen sänker jag tempot lite. Inbillar mig att det redan ryker om låren. Förra året sänkte jag också farten här, samtidigt som Uhrbom frågade om vi skulle jaga ikapp Elov. (Uhris körde då något specialupplägg inför NYC marathon som gick ut på att värma upp en mil, köra hårt en mil och jogga ner en mil. Annars hade såklart aldrig legat bakom en sån som jag. Jag kan informera om att han sprang in på 1:50:35 ifjol…)

Började förbereda mig mentalt inför Bosö-tvättbrädan, den undulerande halvmilen som leder fram till Grönstabacken. Får i mig en ny u-gel vid 12km. Sen börjar det. Benen hatar mig men försöker få dem att hålla hyggligt tempo ändå. Små korta backar. Upp. Ner. Ser Maratonlabbets Johan Forsstedt som står och hejar. Tar min tredje gel genom bostadsområdet springer om IK Akeles Fredda Eriksson i den branta asfalterade utförslöpan strax därpå. Magproblem, annars hade han varit där minst tre minuter tidigare. Det är ingen rolig skalp.

Och så kommer den… Grönstabacken, min favorithatbacke längs hela banan. Min dimmiga blick uppfattar Lisa, Jeppe och Jeff som ropar och jag vill som vanligt bara svänga vänster och ta kortaste vägen mot målet istället för att springa sista milen. Men det gick på nåt vis. Spyr nästan på toppen dock.

image2_jpeg

Jeppe Lundberg lyckades fånga mitt ”Grönstabacke-fejs” ganska bra…

Vidare mot nästa checkpoint: Abborrbacken™. Jag skulle tagit min sista energigel efter 24km men jag gjorde inte det. Minns inte varför. 

Benen kändes som smörkola, så jag ”gåggade” uppför backen med aktiv armföring. Följande kilometerna blir rena dödsdansen men så plötsligt kommer en tjej ifatt mig och jag känner direkt igen henne som Annie Bersagel! Henne har jag ju sprungit med förut!

Förra sommaren sprang jag en lite annorlunda halvmara i Norge (Nibbeløpet) där starten gick på havsnivå och målet låg på 1476möh. Annie och jag höll sällskap första halvan innan vi skiljdes åt och hon kom sedan trea totalt bakom Kilian Jornet och mig. Tre icke-norskar på pallen i ett motbakkeløp.

nibbelopet

A flash from the past. På väg upp till Dalsnibba. Avhängda som fan av Kilian.

received_345452556190850

Målgången

Vi sprang ihop in i mål den här gången. Efter Karins backe sa jag ”It’s basically downhill from here” men jag hade visst förträngt att det var några småknixar kvar, hehe. Fick ändå en kram efter målgång. Annie gjort 2014 halvmaran i Köpenhamn på 1:10:10.

 Utbyter några ord med urstarka Josef Hamber som gör ett mycket imponerande lopp. Träffar även Fredda igen, och Nils Svensson. Hittade på Tommys sambo Lotten som stod med en stor fin Umaraskylt. Strax därpå kom också Simon och Daniel i mål på fina tider.

20180930_005126.png

Två slitna men rätt så nöjda umarianer Foto: Lotten Ruff

Efter ett tag styrde jag mot Grönstabacken för att heja på Bärsa och Pontus som snart skulle passera där. Medan jag stod där så kom Jocke i mål på ~2:28 (målet var under 2:30 så det var mycket stiligt gjort).

 

Så småningom kom också Bärsa, Pontus och Jossan i mål och alla var jättenöjda med sina lopp!

Så småningom var det dags att bege sig hemöver. I skrivande stund (tisdag kväll) är jag fortfarande förstörd i lårmusklerna. Både fram- och baksidorna, mind you.

SPLITTAR1:53:51 är ett bättre resultat än vad jag egentligen förtjänade den här gången. Långsiktigt vill jag närma mig 1:50, eller rättare sagt 1:49:59. Men det kommer kräva en del av mig. Bättre träning, bättre återhämtning. Ingen jävla idiotöppning heller (se tiderna ovan). Turligt nog var jag nog inte den enda som öppnade för hårt, i och med att jag höll positionen rätt bra under andra halvan.

Om jag nu har kapaciteten att kapa 3-4 minuter till vet jag inte…. Men som Strindberg sa: ”Det är inte segern jag vill ha, det är striden”.

puls1

Ja, vad säger man? 197bpm har jag mätt som högst tidigare. Snittpulsen var väl typ 7 slag högre än önskat. Det här liknar halvmarathonpuls faktiskt.

 

20181001_214053.jpg

Lidingöloppet är fan fortfarande mitt favoritlopp.

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s