Race report: Säter triathlon

Man kan ju fråga sig om det är nonchalans eller om jag bara är jävligt korkad.
ETT simpass på två veckor. Bra Kim (Idiot)! ”Jag borde simträna mer” verkar vara ett väldigt tidlöst självbedrägeri.

Jag testade i alla fall både löpben och cykelposition dagen innan; 6km jogg i femminuterstempo följt av 20km lugn cykling i tempopinnarna med 90s ”sprätt” (och nej, jag tog inte KOMet uppför Snöån). Kändes skit.

Men så långt är allting bra; alla lopp jag presterat på har det känts dåligt inför. Ni som känner mig vet hur positiv jag brukar vara inför lopp…

Det blev en het dag igen. Varmare än i Vansbro och ungefär lika varmt som det var för något år sen här i Säter. Kul för dom som tittar! Där kan de sitta i sina brassestolar och skratta åt oss när vi får kramper och smälter bort.

 

42845086_10213252838296968_8567008494660616192_o

När det gäller triathlon så måste Säter vara den mest anrika orten i Sverige.


Men, idag var det ju i alla fall en olympisk distans det handlade om, det vill säga 1500m simning följt av 40km cykling som sedan kröns med 10km löpning. Så man skulle inte hinna bli lika urvattnad som i Vansbro då det var medeldistans (1900m-90km-21,1km). Men det är klart. Trött blir man alltid.

Jag efteranmälde mig och vid incheckningen så upptäckte jag (och andra efteranmälda) att vi inte hade några designerade platser. Det löste sig dock rätt bra för oss då det fanns en halv rad som var omärkt, vilket betydde att vi kunde få riktigt spatiösa platser, inte alls den där halvmetern som man är van vid. Humöret svängde nu mot det bättre.

 

Simning: gå på grund

Visst, lite ångest fanns såklart kvar när vi väntade på starten. Simningen i Säter är ALLTID stökig. En nyhet för i år var att simbanan ändrats från att ha simmats fyra varv på en 375m lång bana till två varv på en 750m lång dito istället. Mycket bra! Då blir det mindre stök både för dem som blir varvade och för dem som varvar.

Jag kom iväg ganska bra. Jag stod bredvid Lars, trots att jag visste att han skulle komma upp ur vattnet säkert två minuter före mig. Det är självseedning i Säter och det är helt omöjligt att veta var man ska stå. Drygt i början för jag blev inklämd som en sardin mellan två yviga simmare och jag fick en hel del smällar. Jag vågade inte lägga ner huvudet i vattnet heller, men efter ett tag sänkte jag farten lite och släppte iväg dem. Försökte sedan hitta en egen rytm. Simmade lite utanför resten av fältet; hellre komma i land levande liksom. När det var ungefär 300m kvar ökade jag farten och så fort händerna började slå i botten så reste jag mig upp och försökte springa mot land. TUUUUNGT! Benen blev att kännas som smörkola på en gång. Typ som att stå och springa på en sån där ”tjockmatta” på gymnastiken i skolan. Dök i det grunda vattnet igen, tog ett bröstsimtag, upp på benen, några löpsteg till och sen ännu ett dyk. Tills jag var tillräckligt nära stranden för att kunna springa utan att bygga mjölksyra.

till t1

På väg upp till växlingsområdet. [Foto: Johannes Rosin]

T1: kunde lika gärna tagit med mig en solstol

Kommer in i växlingsområdet som elfte man och sätter genast igång med att slösa bort den värdefulla tiden. Inte lika katastrofalt som i Vansbro men fortfarande väldigt dåligt, vill inte veta hur många som växlade om mig, men förmodligen ett par stycken. Jag försöker ändå att hålla mig lugn så att jag inte glömmer någonting men samtidigt så vet jag ju att all förlorad tid i T1 är tid som jag kommer behöva springa ikapp sen på slutet.
Jag får i mig en intend, en gel med limesmak samt en stor klunk sportdryck innan jag kommer iväg.

 

Cykling: benen som inte ville

Kändes som vanligt lite slött i benen men det brukar ju gå över efter en stund. Fick inte kontakt med vare sig pulsband eller wattmätare så jag ägnade första kilometern till att greja med detta och starta om. Hade ändå glömt att ”lapa” när jag gick ur vattnet in i T1 och sen ut på cykeln.

Körde om en cyklist i den jobbiga backen ut ur Säter (åt Smedjebackenhållet). Uppe på ”toppen” så var det dags att gasa. Det blåste lite men inte så att det störde. Trött efter stigningen så ingen riktigt spruttibangbang i benen. Jaja, det släpper väl snart. Mötte Clas Björling (Dalregementets IF), och de andra storfräsarna som redan hade byggt lucka. Cyklingen körs vanligtvis 5km ut på riksvägen mot Smedjebacken och sen vänder man tillbaka, vilket på en 40km lång cykling ger en många chanser att klocka sig mot sina medtävlande. I år hade de flyttat vändpunkten 250m längre bort, vilket i slutändan gav två bonuskilometrar. Jag hade lite över en minut på Jocke vid första vändningen. Historiskt sett så brukar han vara ifatt mig efter 35km på en olympisk distans. Kändes som att det skulle bli tidigare idag…

Jag försöker verkligen öka farten men benen tvärvägrar. Jag kör ikapp några få i alla fall men det är ju minst sex personer till framför.

varvning cykel.png

Ja, det finns ju en del att säga om min position, men vi kan lämna det därhän för tillfället. [Foto: Johannes Rosin]

Magnus och Johannes står och hejar strax innan vändningen, eller efter, beroende på hur man ser det. Räknar min tid mot Jocke som kommer som en jävla missil. På senaste halvmilen har han tagit lite till. Och så där fortsätter det; Jocke som äter upp mitt försprång och ett par klena ben som börjar noja mer och mer över den kommande löpningen (som är allt annat än platt). De fem-sex personerna som är före har ett rätt stort försprång, men jag försöker hålla undan bakåt i alla fall. Och det går hyfsat, tills sista varvningen (näst sista vändningen) då Jocke skriker ”KOMMER VÄNSTER!” medan jag ska köra om en annan klubbkamrat (Uffe), och dönar förbi mig.

Nu vaknar i alla fall tävlingsdjävulen. Och då får benen försöka hänga med. En mil cykling återstår. Regel nummer 5 nu då!

 

T2

Kommer in 9s efter Jocke. Eftersom jag har så gott om plats i växlingszonen, så är det lätt att hitta allt! Vanligtvis är jag rätt försiktig eftersom man har grannar, men nu behöver jag inte riktigt tänka på det. Slänger ifrån mig cykelgrejerna, tar på mig ful-/snyggkepsen och de blå skorna (medelst skohorn såklart) och sätter iväg efter Jocke som även han har gjort en bra andraväxling och enligt speakern ligger sexa.  Magnus skriker att det är tre minuter och femton sekunder upp till ettan. Jaha. Vad kul.

 

Löpning: Jakten

Även löpningen körs på varvbana, närmare bestämt 4×2,5km och varje varv i leds med en elak backe. Jag kommer ikapp Jocke och vi springer jämsides en bit uppför den backen, tills en funktionär säger åt oss att snacka mindre och springa fortare. Jaja. Klämmer i mig den colagel jag fick med mig. Längst bort på löpslingan finns en vändpunkt i form av en kona som ska rundas. Man har där alltså, precis som på cyklingen, en möjlighet att klocka sina medtävlande. Eller heja på dem.

Vid första varvningen så har jag gått hårt och avancerat i fältet. Nu på andraplats.

Magnus ropar att jag tagit 40 sekunder på Clas. Åh jävlar! I better run then. När jag mötte Clas vid vändningen i bortre änden av löpbanan så såg jag ju att jag tagit in lite. Det är fortfarande för mycket såklart. Men jag försöker väl!

Magnus ropar vid andra varvningen att jag tagit 40 sekunder till. Jag håller nästan på att svimma vid det här laget men Johannes, Anna och Jockes föräldrar skriker åt mig att pusha på. Karin och hennes föräldrar står också och hejar och det lyfter mitt humör en hel del.

varvning löp.png

Bra kurvtagning i jakten på Björling. [Foto: Karin Ekman]

Försöker få i mig vätska vid varvningen men sen kommer ju den där j@$(!vla backen! Det hade varit skönare för löparna om vätskan funnits typ EFTER backen.

Vid sista varvningen så har jag fortfarande plockat lite, men nu kanske bara 10 sekunder. Det är SÅ VARMT! Jag ropar åt killarna och tjejerna som serverar vätska att jag vill ha flera muggar kastade på mig. ”Och en i handen, tack!”

Sen ökar jag farten igen.

När jag möter Clas sista gången så har jag tagit in en del igen och då frågar han om det är mitt sista varv. Här skulle jag ha varit lite ful och sagt att jag hade ett varv kvar, MEN jag hade ändå inte kunnat ta in de 44s som skiljde mellan oss i mål.

Resultatmässigt och placeringsmässigt är jag supernöjd! Kapade min totaltid med ett par minuter trots längre cykling (+2km) och gjorde en fin jaktavslutning där jag kapade 2:31min på den långa ledning som Clas hade när jag kom ut på löpningen.

Thomas Emilsson (Terrible Tuesdays Triathlon Club), tidigare Kona-farare tillika en minut snabbare än mig i Vansbro kom nu trea, 4:27min efter mig. Tydligt att olika banor och distanser passar folk olika.

Cyklingen var dock bedrövlig. Jag hade oroat mig mycket för simningen och löpningen men så var det cyklingen som kändes kass istället. Jag kanske ska låta Jocke gå in och skriva lite träningsplanering åt mig.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Jag och Jocke efter målgång på vårt fjärde avklarade Säter triathlon. [Foto: Karin Ekman]

En reaktion på ”Race report: Säter triathlon

  1. Pingback: Race Report: Morakniv Triathlon eller ”Stabil som en jävla (mora)klocka!” | Kim Andersson

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s