Bättre fart i benen

Nu har jag ett par veckor med rolig och oansvarig träning bakom mig. Lätt att det blir så när man är ledig (och inte har så många intressen). Jag ska försöka lugna ner mig lite så att jag inte är helt slut när jag börjar jobba igen.

Veckan innan Vansbro triathlon fick jag en kortisoninjektion i den inflammerade stortåleden, vilket gjort att jag den senaste månaden kunnat träna löpning i princip utan smärta. Kortisonet tar inte bort det som gör att området blir inflammerat, alltså den där benutväxten (för det behövs det aggressivare ingrepp i form av slice’n’dice), men det har varit otroligt skönt att kunna ägna en del av mina träningstimmar på det jag faktiskt tycker är roligt på riktigt, utan att ha ont varje gång stortåleden böjs. Jag är på bättre humör och självförtroendet börjar öka igen. Fast det där sista kanske inte behövdes, jag vet inte.

Från ingenstans så har det kommit FART ur mina ben. Jag blev blixtinkallad till ett lag på det fem kilometer långa Buggruset i Malung. Vidrigt alltså! Jag sprang på 16:07 vilket räckte till en tredjeplats efter spurtstrid. Men inte nog med det, jag slog min tid från 2017 med 21s! Förstår inte hur fan det gick till. Kände mig skapligt malplacerad pallen dessutom. Men samtidigt var det väldigt kul såklart! Jag vann en fri startplats till valfritt lopp under Fjällmarathonhelgen i Sälen. Vetetusan om foten (eller resten av krôppen) är up for the challenge dock.

pallen malung

Emil Danielsson och Jeppe Lundberg var hopplöst långt framför mig, men ändå kul att få dela pall med så snabba herrar. [Foto: Jonas Birgerson]

För sjätte gången har jag varit med på brödrostloppet Stora Möljanloppet i Söderbärke. Banlängden samt märkning av banan tenderar att vara lite oklar, men det brukar vara nånstans mellan 4,5-5,5km. De funktionärer som var på plats i år visste inte.

I år var dessutom omledningen av biltrafiken (centrum är avstängt pga marknadsknallar) uppmärkt med exakt samma pilskyltar som den bana vi skulle springa.

Det var en norrman med som ”såg snabb ut” så jag la mig bakom honom första kilometern och sen stack jag när det lät på hans andning som att han höll på ett astmaanfall. Det visade sig vara den längre varianten i år. Problemet var ju att det var pilar åt lite olika håll i den avslutande spurtbacken vilket gjorde att de flesta som inte sprungit loppet innan svängde in vänster bakom ICA och fick ungefär 150m längre bana. Sigge hade (till skillnad från norrmannen) tagit sin astmaspray så han orkade springa ännu längre; han hade varit inne på nåns gård och kört parkour och fick nästan en halvkilometer mer på sin klocka än vad jag hade på min. Norrmannen var bitter och sur över sin andraplats och jag håller med honom om den bristande banmarkeringen och den knapphänta informationen men han hade inte haft en chans att vinna även om han sprungit rätt. Det tar inte två minuter att springa de extra 150m som han gjorde. Nåväl.

Två gånger har jag också varit med på Simon Wahlströms och Emma Graafs förträffliga initiativ Triathlon Mitt I Veckan. Vi utgår från Jägarnäsbadet där simningen utförs och sen cyklar vi ut till vändpunkten för Alliansseriens rekordmilbana och avslutningsvis går löpningen i riktning Räfsnäs och sen tillbaka. Distanserna är ungefär 350m-9km-2,5km. Helt galet jobbigt och här har det också varit extremt tydligt hur mycket jag kan vinna på att sätta växlingarna bra. Den ena gången hade jag våtdräkt på simningen och den andra gången inte. Det skiljde 6s mellan gångerna. Gissa om det gick snabbast den gången jag hade våtdräkt eller den gången jag inte hade det?

TMIV

Förra veckans uppslutning på Triathlon Mitt I Veckan. Ludvikas triathlonfamilj växer!


I helgen gick årets upplaga av Finnmarksturen av stapeln. I år var banan förlängd från 68km till 82km och den här gången hade också loppet SM-status. Jag åkte såklart inte, men eftersom min klubb står som arrangör så märkte jag ut delar av banan, stod som vägvakt samt hjälpte till en del vid målområdet. Det var riktigt hett under dagen så det var otroligt imponerande att se ur alla tacklade både vädret och banan!

glass

Hårt liv som tävlingsfunktionär

I måndags morse körde jag för första gången på extremt länge ett intervallpass. Det var de unga skidåkarna (och bröderna) Alexander och William Karlsson som bjöd upp till vadmangel på Hillängen. Upplägget var enkelt och jobbigt. 4x800m, 3x400m och 2x200m. De ville helt enkelt ta livet ur mig! Ganska lång vila fick man i alla fall (även om den tog slut snabbt). Tiderna är kanske inget att hänga i midsommarstången men jag kan väl redovisa ändå: 2:28, 2:22, 2:24, 2:27 följt av 1:01, 1:02, 1:04 och slutligen 0:28, 0:28.

hillängen

En sällsam och kanske inte alltför vacker syn.

Jag har fått några simpass gjorda sen Säter, men inga direkta upplägg. Om man bortser från de korta simningarna på T.M.I.V. (som det var full spätta på) så har övrig simning bara varit fram-och-tillbaka, antingen i Nottjärn, Jägarnäs, Knutsbotjärn eller i Tansen. Långt har det inte heller blivit, men allt måste vara bättre än hur jag laddade inför triathlontävlingarna i Vansbro och Säter!? Hoppas det. Annars har det ju varit förgäves.

tansen

Gårdagens förmiddagskaffe intogs på brygga efter nätta men inte lätta 2000m simning i Tansen.

Cyklingen har fått lida en del. Jag har inte fått tillbaka suget efter Vätternrundan. Jag har dragit av några tempopass för att vänja kroppen lite i alla fall. Men jag får väldigt ont i vänster armbåge. Måste vara från MTB-vurpan men jag vet inte hur jag ska justera bort det. Nästa vecka ska jag nog damma av linjecykeln igen i alla fall. Jocke har i några veckor sammankallat till gemensamma intervallpass för klubben i allmänhet och nästa års Vätternklunga i synnerhet. Jag har inte varit med en enda gång än. Ingen regelrätt skolk men jag har väl sett till att ha bra ursäkter hittills, hehe.

Jag har även lånat en mountainbike av Johan så jag har rullat lite på den. Igår fick jag genomslagspunka och när jag höll på att pumpa i luft i den nya slangen så bröt jag av ventilkärnan…

bastberget

När det går bra så är det ganska trevlig att cykla MTB. Här uppe vid Bastbergets fäbodar.

Lyckligtvis var det bara ett par kilometer från farsans hus så han kom och hämtade mig och bjöd mig på lunch. I hans garage hittade vi en 15 år gammal Biltemaslang som verkade fräsch så den skulle få bära mig tillbaka till Karins sommarstuga. Men innan dess provade jag Gasenberget uphill-banan för första gången på cykel. Sjukt jobbigt! Jag tog det lite försiktigt på de ställen där det var störst punkteringsrisk men uppför sista långa backen så kunde jag hålla ganska god fart. Jag fick kliva av cykeln tre gånger:
1. När jag skulle över ån,
2. När jag inte tog mig över den bortre av ”Ljungfrututtarna” och
3. När vägbommen 400m före mål var låst.

Resultat? Knappt 10s snabbare än till fots. Vafan. Det där lär jag försöka igen.

På söndag åker jag och fyra klubbkompisar till Mora för att köra olympisk distans på Morakniv triathlon. Kommer bli kul och jobbigt! Hoppas på en positiv ton i RR:en sen, oavsett vad placeringen blir. De två senaste åren har jag hamnat på pallen, så vi får se.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s