Race report: Ludvika Trailweekend

Mellan mitt marathonlånga löppass i skogen och nästa löppass tog det 11 dagar. Under den tiden cyklade jag fem gånger. Mountainbike, linje och tempo. På klubbmästerskapet i tempocykling förrförra veckan var jag bara en ynka sekund bakom Jocke.

Trots mycket mer vila än vad jag brukar ha så fortsatte jag att vara oerhört sliten. Jag har börjat jobba också så det är kanske inte så konstigt att ”baksmällan” från semesterns hårdkörning kommer ikapp en. Har börjat sova sämre igen också. Lite tungt är det.

I helgen var jag med på en tredagars-tour i löpning. Ludvika Trailweekend hette den och arrangerades av Källbottens IK med bland andra Jens Möllberg och Magnus Einarsson i spetsen. Minitouren bestod av tre lopp och alla tre utgick från Källbottens anläggning ca 7km utanför stan.

Jag var som sagt väldigt sliten. Inte ont någonstans men liksom trött i kroppen och mentalt. Men jag tänkte att jag kör ett lopp i taget och se hur det flyger. Jag var väldigt nervös. Visst har jag kört hårt två dagar i rad men att göra det i tre dagar är nåt heeelt annat.

Visst, Jeppe Lundberg och Patrik Lindegårdh körde ju Tour de fjällmarathon i somras och den touren var ju bra mycket längre, högre och hårdare så nog borde jag klara detta. Men sen är de i och för sig jävligt hårda också…

Jag hade kollat startlistan litegrann. Av de namn jag kände igen så fanns en (enligt mig) självklar segrare. Erik Petersson. Tidigare landslagsman på marathondistans och även om det var längesedan så kan man inte riktigt räkna bort honom.

20190830_211109.jpg

Lite Lumen-snack och mörkande av form innan start. Fr.v. Jocke, Albin, Johannes och Ola.

NATTNIAN var första loppet för helgen. och då var det pannlampa som gällde. Ut och springa terräng klockan 21:30 en fredagkväll; inte undra på att ens sociala liv är lite fattigt utanför träningsbubblan. Stämningsfull musik spelades så nervositeten vändes till någonting aningen mer positivt.

starten.nattnian2

”Den som tänder lampan först förlorar” [Foto: Källbottens IK]

Jag hakade på Erik i starten. Kändes som att det gick fort, men att springa med pannlampa i en mörk skog brukar ge den känslan. Men sen pep klockan för första kilometern. 3:37. Ajdå.

Den gången jag sprungit som snabbast på den här banan så hade jag 3:54 på samma kilometer och då var det ljust. Sannolikt var jag i bättre form då också. Jag tittade på pulsen och sänkte genast farten. ”Ska jag ta mig runt så får jag springa i min egen takt!”

Framför mig försvann min ledstjärna Erik…

Det var lite kusligt att springa ensam. Inbillade mig såklart björnar och annat djävulskap. Det var disigt ute och även om jag har sprungit banan många gånger så var det väldigt lurigt att se var man satte fötterna när det blev brant utför och lite brötigare.Ola Augustsson stukade foten ungefär halvvägs och det var nog många som var nära.

Efter cirka 5 kilometer fanns det en vätskekontroll där funktionärerna hade gjort det mysigt med marschaller. Jag matchades mot Erik. Halvminuten efter. Jahapp.

Snart satt jag på huk och gjorde en klockren imitation av en hårbollshostande katt. Pulsen hade inte gått ner trots att jag tagit det lugnare. Det var längesen jag hade spykänslor under ett lopp men nu var det visst dags igen. Annars brukar det vara Knutsbergsbacken i Nora på Sylvesterloppet.

Nåja, jag kom iväg igen efter kanske 15 sekunder. Jag kände mig relativt ohotad bakifrån så jag sänkte farten ännu mer och snart mådde jag bättre. Tryckte på sista två kilometerna och kom i mål på nästpers på banan. Jag hade ju mest studerat pulsen och pannlampans sken så det var mycket oväntat! Blandade snabbt iordning en recovery. Om mindre än tolv timmar skulle det var dags igen.

upploppet.nattnian

Mycket fint upplopp! [Foto: Källbottens IK]

Nöjd över första etappen stack jag hem, hällde i mig min försenade fredagsöl och försökte somna. Den där intendshoten jag hade tagit precis innan start kändes lite onödig… men jag tänkte att jag får väl vila sen.

HILLKLINTEN CHALLENGE stod näst på tur. Nu satt nerverna utanpå kroppen. Jag nämnde ju i förra inlägget att Danne visat mig banan och att det varit så fruktansvärt tungt. Nu skulle man alltså försöka springa snabbt också… Lite osäker på motståndet här. Henrik Löfås var på plats och han har jag fått stryk av förut men nu var han tydligen ur form sa han. Föga troligt, men allting är relativt (speciellt när det kommer från en som kört New York marathon på 2:28:55). Sen var det en till som såg snabb ut. Han hade lockigt hår, splitshorts och lika salomonskor som jag. Och apropå skor. Mina hade börjat bli ganska slitna i skosnörena. Förmodligen från de vassa stenarna i Idre och allt blåbärsris man har forcerat. De fem senaste skogspassen har jag fått tejpa för att inte riskera att tappa skorna. På morgonen innan jag åkte till upp till Källbotten så fick de sig en liten recond.

skor.jpg

Träjldojjerna fick sig ett rejält ansiktslyft. Tyvärr går nog aldrig stanken av träsktroll bort.


Jag kände mig i alla fall inte jättesliten efter gårkvällen. Lite stel på vänster sida höft.

När starten gick så följde jag med Erik (mot bättre vetande) igen. Första kilometern gick fint men sen kom en förbannat brant grusbacke och då släppte jag hans rygg. Pulsen talade sitt tydliga språk även idag. När backen var slut så vek vi in i obanad spenat™.

Till min glädje så sjönk Eriks tempo avsevärt så luckan växte inte märkvärt (till en början). Snart hörde jag tassande steg komma närmre. Jag försökte höja farten igen men det kändes som att jag alltid satte ner foten på de blötaste ställena och vips var personen bakom i rygg på mig. Jag misstänkte att han ville förbi så jag tog ett steg åt sidan och försökte haka på honom istället. Men det var inte Löfås utan det var den där andra killen. Jag hade inga problem att hänga med honom förbi plockepinnet vid bäverbot eller när vi klättrade uppför Hillklinten från norrsidan men när vi skulle nerför branten så skapade han genast en fet lucka. Jag var alldeles för feg för att släppa på och istället råkade jag glida på rumpan några meter. Han framför mig var på jakt efter Erik och snart var han ikapp. Jag kämpade på så gott jag kunde ungefär 100m bakom dem men vid det lättlöpta och platta partiet vid Stigdammen så ryckte Erik ifrån varpå jag fick tillbaka lite motivation och började jaga. Fick kontakt med den andra killen i slutet av det lättlöpta partiet och höll sedan jämna steg med honom uppför Hillklinten för andra gången men nu från sörsidan. Tills det blev obanat utför igen… Alltså han var helt makalös! Jag tycker jag är hyfsad i terrängen men jämfört med honom kände jag mig verkligen som en asfaltsfröken (en inte helt oproblematisk beskrivning, jag vet).

Han kom ikapp Erik igen och jag var rädd att få sololöpa resten. Jag började chansa lite i min utförslöpning och det gick faktiskt ganska bra. Även om jag fick parera med precis hela kroppen för att inte sula rakt in i ett träd eller nån sten. Men jag tog inte in nånting utför. När vi kom till den långa myren så gav jag ALLT för att täppa luckan.
KLAFS! KLAFS!
Och det gick! Vi tre sprang i samlad tropp en liten stund till innan han med lockarna satte in dödsstöten och tokryckte utför där det var som brötigast. Jag och Erik gjorde så gott vi kunde men när vi kom ut på elljusspåret med 1,5km kvar så fanns det inte mycket mer att ge. Jag skrek åt Erik att han skulle jaga ikapp och han försökte. Och jag försökte att inte tappa för mycket på Erik.

Alla tre kom i mål långt under banrekordet. Markus Living (som det visade sig att den för oss okände stormosaren hette) 7 sekunder före Erik och jag ytterligare 5 sekunder senare. Hur kul som helst! Snabbt fylla på med bananer, en kôrv mä brö, och recoverydryck innan det var dags att åka hem för lunch.

upploppet HC.jpg

Upploppet är långt, men långt ifrån tillräckligt långt för att detta skulle bli riktigt spännande. [Foto: Källbottens IK]

pallen HC.jpg

Pallen för Hillklinten challenge. Fr.v. Erik Petersson, Markus Living och så jag. Och som synes så funderar jag redan här på var jag kunde sprungit bättre. [Foto: Källbottens IK]

På eftermiddagen så åkte jag och Karin på en liten fikautflykt. Visst, det hade varit kul att åka till Dalhalla istället, där The Sounds, Mando Diao och The Hives spelade men vi besökte åtminstone ett fint kalkbrott, ungefär en timme hemifrån. Jag vill minnas att några kompisar åkte dit och dykte någon gång för en sisådär tolv-trettor år sedan.

69958795_424669988144539_667105388545441792_n

Azurblått vatten som såklart inte syns på bilden. [Foto: Karin Ekman]

På väg hem från Uskavi så åkte vi via Kloten och Malingsbo. Fantastiskt fint det också! Vilket påminner mig om att jag inom en snar framtid behöver springa därute. Jag och Jocke sprang där i november och då var det lite väl blött och kallt. Kan ju vara lite trevligare så här års. Nån som är på?

När vi parkerat hemma så var det knappt att jag tog mig ur bilen. Det skulle bli spännande att se hur kroppen mådde dagen därpå.

2017 och 2018 hade jag vunnit GILLERMARKSLOPPET som nu var minitourens tredje och avslutande tävling. Idag skulle nog Erik slå banrekordet från 2017. Eller kan han vara lika sliten som jag? Under morgonen så hade jag mycket kraftiga motoriska problem. Sätesmusklerna, vaderna, fotlederna, fotvalven, magmusklerna, blåsor och skavsår. Under natten hade det pirrat fötterna och flera gånger hade jag fått parera både sendrag och kramp i musklerna.

Hur får man kroppen att vakna? Lång uppvärmning med strajds ska visst vara bra. För mig blev det några koppar kaffe, rikligt med tigerbalsam (flashbacks till fotbollsåren) och nästan 1,5km uppvärmning. Tog en intendshot innan start också. Funderingarna gick ju. Hur mycket långsammare kommer det gå idag? Und so weiter. Det var 20 grader i luften och mycket fuktigt. Jag hade inte kollat några prognoser men man kunde ju ana…

Idag var det helt eget tempo som gällde. För att jag skulle bli av med andraplatsen i touren så skulle antingen Molle Olsson eller Albin Augustsson vara tvungen att springa in typ 5 minuter på de sexton kilometerna som stod på menyn idag. Och det fanns inte en chans att jag skulle slå Erik (och dessutom distansera honom) idag. Banan till Gillermarksloppet är inte tillräckligt vild för det, även om den är rejält grötig på vissa ställen.

fotofrånlarsdafgård

The loneliness of the long distance runner [Foto: Lars Dafgård]

Efter 4km öppnade sig himlen och ungefär samtidigt tog jag en energigel. Jääävlar vad det regnade. Snart började det smälla också. Ganska skönt med regn men nackdelen var ju att det blev väldigt halt på stenhällar, spänger och rötter. När stigningen mot Gillermarken började så tyckte jag inte att det var så roligt med tre dagars tävlande längre. Men jag intalade mig att kroppen gillar att röra på sig och det är ju ingen idé att bryta (disclaimer: så länge man inte har gjort illa sig). Nästa hinder blev några förrädiska spänger. Eller spänger och spänger, det var i själva verket lösa plankor som blixtsnabbt reste sig mot en i ett försök att ge löparna en träig kyss. Jag hoppas att ingen fick en sån på sig, men jag var i alla fall väldigt nära att bli en ofrivillig slapstick-komiker.

Efter Gillermarksstugan var man halvvägs och då gav jag mig fan på att få upp farten igen. Nu var det färdiggnällt! I en rasande fart sprang jag förbi surhålet™, tog en till energigel och ökade farten ännu mer på de fina stigarna längs sjön Snäven. Och till slut in på samma bana som i fredagskväll. Med någon kilometer kvar ska man upp och vända i backen på elljusspåret och när jag möter Erik så börjar jag räkna avståndet. En-tjutvå upp. Han har verkligen inte legat på latsidan. Jag gräver lite djupare och kommer in på det långa upploppet och hör speakern ropa att Erik kom in under timmen (och alltså slog han mitt banrekord). Känner mig stark och trycker på lite mer så att jag också får komma i mål. Två sekunder långsammare än 2017 då det var torrt. Och då jag inte hade sprungit i flera dagar. Jag tog också in 26 sekunder på Erik de sista 1500m så klart godkänt! Okej, han kunde ha joggat baklänges (så ohotad var han), men ändå!

pOAKaler

Funktionella pokaler!

Trots att jag knappt blivit av med den slitna känslan i benen så är jag ganska säker på att jag måste vara med även nästa år. Fick paniksläcka ett sug att anmäla mig till Tour de fjällmarathon också. Nån jävla måtta får det vara.

Tack till arrangörerna för denna välordnade helg! Jag hoppas vi blir många fler som deltar på ett eller flera lopp nästa år.

Länk till resultaten

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s