Lidingöloppet: DNS

Jag fick till det där sista långpasset som jag ville ha, men jag sköt lite på det. Upplägget var, precis som jag beskrev i förra inlägget, sex varv på Biskopsnäsets långa slinga och två på den korta. Det var förmodligen årets tråkigaste löppass i och med enformigheten och ensamheten men jag hade i alla fall några bra poddar att lyssna på; Maratonlabbet, Elitpodden och Prestera Mera. Batteriet i mina lurar höll hela vägen också så det var jag mycket tacksam för. Och apropå energinivåer! Var tredje kilometer drack jag en deciliter sportdryck och var nionde kilometer tog jag en gel. Trots att jag hade jacka så frös jag väldigt mycket den första milen men vinden lättade lite och mot slutet så sneglade till och med kvällssolen fram mellan träden.
Totalt 30,5km och tiden stannade på 2:22:22. Kanske var det så att tvångstankarna gjorde att klockan stannade på de siffrorna, vad vet jag.

sista långpasset.jpg

Jobbet gjort.

Efter det passet blev extra lång vila på grund av att vi flyttade. Eller vila och vila, jag fick till mer styrketräning på två dagar än vad jag fått på flera år. Träningsvärken var inte av denna värld, men så kan det vara när man är klen i allt som inte är löparmuskler. Men det blir nog bra. Samma storlek på nya lägenheten men nu är det i alla fall en bostadsrätt. Och man hör i princip inte grannarna. Skööönt!

På lördagen var det dags för Nåjdejoggen igen. Inte alls sugen, men det var väl bara att kuta. Jag blev ensam på en gång så jag behövde inte förhålla mig till någon annan. På gott och ont. Linda var som vanligt förcyklist. Ibland ville jag ropa åt henne att sakta ner lite, men jag försökte hålla så bra tryck som möjligt hela vägen. Jag sprang 25 sekunder snabbare än senast (2017) vilket indikerade att jag borde kunna kapa åtminstone en minut från mitt personliga rekord på Lidingöloppsbanan. Ett roligt besked men jobbet gör ju inte sig självt.

jag och sofia.jpg

Jag och Sofia Norgren vann Nåjdejoggens långa bana i år, båda på nya PB:n [Foto av Gustaf Högberg]

nåjdejämförelse.jpg

Kilometersplittar från 2017 (vänster) och 2019 (höger). Den femtonde kilometern var alltså tempo över de 200-300m. Sträcktiden var 1:01 respektive 0:38

På eftermiddagen stack jag, Jocke och Johan ut för lite grusrull på MTB. Vi såg en liten inbjudande stig som vi tänkte följa upp men den tog helt sonika slut uppe på ett hygge. Vi ägnade kanske trekvart till att leta efter en fortsättning men det slutade medatt vi fick ta ut en kurs istället.

Kommande dagar blev påfrestande för psyket. Vaknade med förkylningssymtom på söndagen. Typiskt! Har under veckan tagit till alla möjliga knep. Extra sömn, en massa vitaminer, ingefärsshot und so weiter, men på torsdagen så hade bacilluskerna nått halsen. Spik i kistan.

desperate measures.jpg

Can you pour me a desperate measure?

Jag vet att det finns mycket värre saker i världen än ett missat lopp, men jag kan ändå inte hjälpa att känna mig så sjukt besviken. Lidingöloppet är den enda tävling i år som jag faktiskt verkligen laddat inför, och det har faktiskt känts ganska bra också,så det är synd att missa. Om jag blir frisk snabbt och lyckas konservera formen (som ändå känns rätt bra) så kanske jag får hitta ett nytt mål under hösten.

Tips emottages glädeligen!

oanvänt racepaceband

Det här skulle varit mitt huvudsakliga mål för året, men det får vänta till en annan gång.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s