make Kimme great again

Det har snart gått ett år sedan jag skrev här sist. Det har förvisso inte funnits särskilt mycket att skriva om heller (utöver att gnälla om den mänskliga kroppens bräcklighet och klena psyke men det är jag ganska bra på att få ut verbalt och det vore synd att upprepa det här).

Jag inte gjort någonting vettigt förutom en massa utflykter och skogspromenader. Jag har tillochmed plockat fram min fiskeutrustning; så desperat har jag blivit!

Tro mig rätt, jag avskyr egentligen att promenera; världens sämsta transportsätt! Kan inte föreställa mig att någon som KAN springa eller cykla valt promenad istället, men jag inser så klart att jag har fel. Hursomhelst, jag ser därför till att mina promenader går på vackra ställen och är till någon nytta. I hemmaskogarna rekar jag så klart stigar inför kommande löppass och MTB-turer (jag har för övrigt köpt både en mountainbike och en gammal stålracer). Till min hjälp i skogen har jag haft en orienteringskarta från 1965 och min nyfikenhet.

Jag har fått sällskap på många turer, vilket har varit skönt. Jag drabbas lätt av björnfrossa så det känns bättre när jag har någon att prata med (vilket borde hålla djuren borta) och slipper lämnas ensam med mina nojjor. En kompis, som råkar vara lite långsammare och tyngre än jag, påstår att enda anledningen till att jag orkar dras med honom på mina turer är för att ha en livförsäkring ifall björnjäveln nalkas… lite cyniskt ändå! Vi har dock inte sett nå spår av Bamse, men däremot Akela och Zeke. Och en jävla massa skogshöns som ska skrämma livet ur en!

Nej, jag mår inte så bra. Problemen med andningsvägarna och mattheten har blivit lite lindrigare men jag kan fortfarande inte lita på kroppen. Läkaren på min vårdcentral gav upp ganska tidigt och sa att jag förmodligen var deprimerad. Öh, jaha. Inte möjligtvis så att jag i så fall blivit det till följd av mina långvariga besvär? Nehe.

Jag sover därtill ruskigt dåligt (vilket jag i och för sig gjort länge), tankarna åker karusell om kvällarna och stortån har gått från ont-vid-belastning till ont-i-vila. Periodvis har jag ”testkört” kroppen men det här inte fungerat särskilt länge. Jag kom igång någorlunda med cykeln under semestern, så pass att jag kunde känna att konditionen blev lite bättre, men gick sen på ännu ett bakslag. Det här är den trettioårs”kris” jag fick och förtjänar.

Jag har vant mig vid att vara åskådare och ibland arrangör på olika träningstävlingar och lite andra lopp i hemkommunen. Det var även ett gäng från klubben som körde sin Vätternrunda på hemmaplan och då skötte jag och Micke Gustavsson servicebilen och vätskedepåerna. Floskeln ”Det hade såklart varit kul att vara med själv, men det här är också kul” har upprepats många gånger. Men jag har inte ljugit i alla fall. Anpassning.


Mitt hemmalopp Gasenberget uphill fick i år en lite annan ”kostym” men som jag tror kommer behållas. Lite längre, mycket jobbigare och bättre mål. Har lite idéer om hur det kan förbättras ännu mer till nästa gång. Men Jeppes dundertid kommer ingen (förutom möjligen han själv) kunna slå.


Till helgen vankas det Lidingöloppet igen. Förvisso i virtuell tappning för de flesta, men ett utvalt gäng tjejer och killar kommer faktiskt springa den riktiga banan som en tävling. Jag fick injudan av Lorenzo Nesi men jag var såklart tvungen att tacka nej. Det gör ont såklart, men inte i närheten av så ont det skulle göra att försöka ta sig runt. Jag är emellertid väldigt smickrad över att jag fick frågan. Det är, hör och häpna, den andra VIP-inbjudan jag tackar nej till i år (en plats i prestigefulla Buggrusets elitklass var den första).

Jag får istället heja på alla som springer. Jag har inte sett startlistan än, jag vet att Fredrik Johnsson (@runningfrippe) och Sofia Norgren (@runfor.ms) ska springa i alla fall, men intressantast start blir tveklöst Jeppe Lundbergs (@jeppeluuundberg). För några veckor sedan sluggade han en solo-mara på 2:25:44(!) på hemmaplan i Äppelbo och han har därtill lagt extremt många mil i terräng under hela säsongen så det vore ju konstigt att inte hysa höga förhoppningar på honom här, med bra ryggar och en för honom riktigt passande bana.

Det blir alltså andra året i rad som jag missar mitt favoritlopp. Jag kom på igår att jag förmodligen inte kommer ha någon seedning nästa år. Det gör såklart ingenting, det var mer ett konstaterande. Jag ska vara glad om jag blir i form för att springa 30km oavsett, men ska jag springa Lidingöloppet så vill jag göra det snabbt och hungrigt, med dregel i mungipan och stenhårda vader.

I lördags slet jag i alla fall mig (mot bättre vetande) igenom testloppet Alpe de Bispberg trail run, anordnat av Sara Granholm och triathlonlegendaren Tommy Jansson. Oerhört fint och tufft! Det enda som kunna göra upplevelsen bättre vore om man hade kunnat få syrgas för jävlar vad jag inte var redo för den urblåsningen! Jag ser ingen anledning att göra en race report för det var mest en kamp om överlevnad för egen del. Kul detalj var att man blev tilldelad ett startnummer och sen fick ordna nummerlapp själv.

Jag har givetvis inte hämtat mig från loppet än, men det är väl inte så konstigt. I topp fanns namnkunniga Jonas Djurback, KJ Danielsson samt Mattias Westman; grabbar som jag vanligtvis skulle kunna utmana och göra livet surt för på en sån här bana. JA, jag vet att det är fult och väldigt kaxigt att säga så och orden är ju inte värda nånting så länge inte benen kan leverera men det ÄR såna tankar och förväntningar jag har på mig själv.


Av den anledningen gör det kanske inte lika ont när flera personer, både UNDER loppet och efteråt, frågar om jag har kass form. Inte dålig form utan KASS var ordvalet. Tack så mycket! 

Det är ju ändå ett tecken på att folk känner igen mig utanför Ludvika och även har rätt höga förväntningar på mig. Jag väljer att se det så i alla fall. Men kanske inte så kul att höra det medan man springer…

Jag har inte gett upp hoppet och är således inte redo för limfabriken (riktigt än). Jag vill komma tillbaka till den formen jag har varit i och se om jag kan nå den potential jag tror att jag har.

Förutom Lidingöloppet så går även Nåjdejoggen till helgen. Fjolårets upplaga var det sista jag hann göra innan jag blev långvarit dålig. Den här gången kommer jag sätta mig i en buske med en termos, ringklocka och bälgtuta. Samtidigt som tankarna färdas till löparna i Lidingöloppspåret; starten vid Koltorps gärde. Publikruset vid Brunnsviken, den förbannade Bosötvättbrädan, brinnande lår uppför Karins backe, den sköna sista kilometern innan målgång. Fyfan, jag ryser.



#makekimmegreatagain

En reaktion på ”make Kimme great again

  1. Kim! Det kanske inte kändes så när du skrev det, men inlägg som det här är fint att få ta del av även om jag såklart hoppas och tror att du har massvis med bättre dagar framför dig! Tålamodet du har är i alla fall mäkta inspirerande (inte minst för en själv som också haft det tufft i år) och ger en perspektiv. Dina insatser som tävlingsledare/support under tiden har tveklöst också betytt ”mycket för många” — minns med glädje Gasenberget och nästa år hoppas jag vi båda får chansen uppför där! (Löpande tävlingsledare är en grej, tror jag).

    Kram!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s