You missed me, dear miss Rona

Konstig månad ändå, eller vad tycker ni? Le due stagione, typ.

Jag tröttnade ganska snabbt på att springa runt med dubbade skor under tre lager kläder. Här kanske Umara-Simon vill hävda att dubb endast är för åldringar, men han har helt enkelt inte sprungit på tillräckligt hala underlag än. Han börjar bli till åren också, så han kanske borde vara lite rädd om sin lårbenshals.

Med det sagt så måste jag tillägga att vi också haft fantastiskt fina dagar med fullständig blåkupa och även en stor gul en som väldigt ofta tittat fram på himlatapeten. Det var man inte särskilt bortskämd med i december så det har varit väldigt välkommet. Även om det näppeligen täcker ens dagliga behov av d-vitamin så märker i alla fall jag hur mycket bättre jag mår av lite fint väder.

Kylan som vi hade första två veckorna störde mig och mina luftrör däremot väldigt mycket. Att klä sig rätt i övrigt tycker jag sällan är något problem. Lager på lager och ull närmast kroppen, det är formulär 1A! Vissa jag känner är helt oberörda inför kallgraderna, men för mig känns det som att halsen nyper ihop, samtidigt som jag får en lätt brännande känsla i luftvägarna. Och ju högre intensitet, desto värre såklart. Tidigare ovanor kanske spelar en stor skurkroll här…

Jag brukar gardera mig genom att ha 1-3 buffar runt/kring ansiktet vilket värmer luften _litegrann_ och håller nacken varm men det gör det inte mindre tungt att andas. Kanske får jag testa en sån där värmeväxlare någon gång.

När jag väl fick för mig att jag skulle testa att springa ett lite snabbare pass (t.ex. 5×6min tröskel), så sjönk kvicksilvret plötsligt ner till -15 och då blev jag såklart väldigt osugen på att göra det utomhus. Men, man behöver inte alltid kröjma över yttre omständigheter, ibland går det ju att anpassa sig. Jag är av den åsikten att man, innan man ställer in ett pass (såvida man inte är sjuk), får undersöka sina alternativ och här hittade jag en lösning.

Hyrde således in mig på polarens löpband två gånger när det var alldeles för kallt ute. Klart billigare än att månad efter månad plikttroget betala gymavgiften (här kom jag undan med några IPA) och rimligen långt mer Coronasäkert än att besöka gymmet ifråga.

Skapliga kontraster. Längtar tills jag kan testa de röda fartfantomerna skarpt!

Visst, bandet kanske inte var 100% när det gäller kalibrering, men det funkar bra att mäta belastning utifrån pulsen istället (det vill säga de gånger som pulsbandet samarbetar med en).

Absolut mycket bättre än att inte springa i alla fall. -15 är också kallare än vad jag vågar köra lugn distansträning i, så i det här fallet var inte utomhusträning ett alternativ överhuvudtaget, och om jag är inställd på att springa så är Zwift inte jättelockande även om det självklart också är ett alternativ. Jag har lagt ett par timmars trampade på trainern denna månad, men då väldigt lugnt.

Har lyssnat på alla avsnitt av podden Spring Snyggt – med Jesus och Manne och jag kan rekommendera den varmt. Jo, jag är medveten om att jag är väldigt sen på bollen, jag ligger långt efter i alla andra poddar jag följer så den här och RW-podden har fått ligga på vänt.

Hursomhelst, där de har två återkommande inslag i form av Veckans Aggression och Veckans Ernst. Vill här slänga ut en ursäkt till Manne som för ett tag sen fick en dryg fråga av mig efter ett backpass på löpband. Det handlade om lutningen på bandet. Många blandar ihop grader och procent när det gäller detta och det må väl vara hänt, men faktum är att det skiljer extremt mycket mellan exempelvis 4 graders lutning och 4% lutning. Närmare bestämt 30 höjdmeter per kilometer, vilket är rätt mycket och jag missar sällan en chans att påtala detta.

Men, var det värt att anmärka på? Absolut inte. Jag får arbeta med det här infallet jag får ibland att jag ska utbilda folk i frågan, för jag vet ju själv att man inte alltid är glad i oefterfrågade instruktioner, lektioner och träningstips. Jag är hursomhelst glad över att jag inte kom upp som Veckans aggression efter den kommentaren…

Till läsare: är jag dryg så funkar det vanligtvis bra att krama mig, men i dessa kårånatider kanske det är bättre att be mig äta en Snickers och vara tyst.

Hur tar jag mig vidare nu då… JO! Om inte Manne och Jesus (mindre känd som John Kingstedt) varumärkesskyddat sina inslag så skulle jag vilja, åtminstone för den här gången, kopiera dessa nedan:

Månadens aggression(er):
1. att det ALLTID är folk som ALDRIG rör på sig som kommer med självklarheten att det ”inte är bra att träna för mycket”.
2. SOKs kvalkriterier för OS i marathon. Den som vet den vet.

Månadens Ernst(ar):
1. granna långpannor med solen i ansiktet och knurp under dojjorna, helst med sällskap av en eller ett par andra löpare. Nästan alla mina träningspass sker annars i min ensamhet, så det kan vara bra att få snacka lite skit ibland.

2. När man under sista veckan kunde ta på sig sina vanliga löparskor och springa utan risk för halka. Sjukt underskattat.

När vi nu arbetat oss igenom den här underliga månaden med ömsom svinkallt, många soltimmar och sedan riktigt nice mildväder (var fan kom det ifrån?) så börjar jag längta ut i skogen igen. Är fullproppad med inspiration, frågan är bara om jag hinner springa överallt där jag vill!?

Jag är väldigt tacksam för att bo så som vi bor, och då menar jag närheten till skogen™. Visst, inga riktigt bra uppmärkta leder eller så, men många tusen stigar som man kan fördriva tiden på. Och duger inte det så kan man ju alltid styra ut i spenaten, eller terra incognita med ett finare namn. En rolig sak är ju att man i ett gäng turas om att visa upp sina favoritstigar. Eller också bara åka till ett nytt ställe och testa (jag kan sitta länge med näsan i kartor och planera turer).

I nättras tänkte jag på en annan sak som jag verkligen saknar/längtar efter; att bada bastu. Det kan vara det härligaste som finns (oavsett om det är kallt ute) efter ett träningspass, men självfallet även som fristående njutning. Skulle det bli husköp någon gång så ligger det väldigt högt upp på priolistan, det kan jag lova!

Träningen fortskred under första halvan av månaden på ungefär samma sätt som under januari. Det blev ett par skidpass och jag har kämpat på med styrketräningen en gång i veckan. Har fokuserat på att få in lite löpvolym. Jag har i princip bara sluggat solo, men på några löppass har jag varit i gott sällskap.

Under andra halvan av månaden hände det lite grejer. Först välsignades jag med en riktigt elak vagel, vilken visserligen inte påverkade träningen nånting, men det gjorde fasligt ont ändå. Råkade sedan ut för en liten fadäs som jag hoppas kan få vara säsongens enda skada/krämpa. Likt ryggskottet i höstas så känns även detta lite åldersrelaterat. Jag fick en lindrigare sträckning i ljumsken via en epic split. Det var jävligt ömt i en vecka men nu känns det knappt längre.

Om man bortser från smärtan så såg man ju ganska rolig ut.

Utöver det så fick Karin ett positivt provsvar på sitt Coronatest, vilken satt även mig i karantän eftersom jag förmodligen också var smittad och sjuk (om än symtomfri). Sååå, man hade lyckats ducka detta virus länge men nu var det dags! Jag fick snällt sätta mig i bilen och åka ner till provtagningcentralen och peta in grejer i näsan igen (vilket i och för sig alltid är ganska kul).

Och…. NÄPP! Det var bluff’orona i november och dyngförkylningen of doom i december och inte heller denna gången trillade jag dit på kårånan. Tog totalt tre test under kommande veckan (med tanke på att inkubationstiden kan diffa mycket) men alla prov kom tillbaka negativa.

Frågan är nu… har jag haft covid-19, är jag immun, eller har jag hittills varit väldigt duktig på att ducka för viruset?

Jag testade mig i november, december, januari och nu alltså tre gånger i februari. Alla gånger negativt. Svårt att resonera hur man ”vill” att det ska vara, men man ska alltid vara glad för att man inte är sjuk. Jag har jobbat hemifrån den senaste veckan och man upptäcker snabbt för- och nackdelar med hemarbete.

Hursomhelst. Med ytterligare tre negativa (men för mig positiva) provresultat så kan jag fortsätta att varsamt lägga träning på den lilla lilla grund jag fått till hittills 2021.

Det kan nog bli bra. Plötsligt var det ju inte svinkallt ute längre heller. Såklart tråkigt för längdskidåkningen, men slipper jag ståldubb och en massa klädlager på mina löppass så är det bara att tacka och ta emot.

I fredags eftermiddag var det dags för ett nytt tröskeltest på 10km. Förra gången (slutet på januari) var det is, men nu var det frilagd banvall, om dock väldigt blåsigt. Tillräckligt varmt för shorts egentligen, men det kändes lite väl. Februari liksom.

I och för sig premiärade jag på landsvägscykel dagen efter…

Tröskeltestet gick i alla fall jättebra! En sak som man ofta säger är att man aldrig ska jämföra sig mot andra, så efter den här testmilen så kan jag konstatera att jag just nu är i ungefär samma form som jag var i maj 2015 då jag sprang Rättviksloppet. Jag hade då två års vansinnig tuttifruttiträning kvar till min bästa säsong (hittills).

Jag tror inte jag skulle överleva den träningen idag, så jag får försöka träna smartare istället.

Jag VILL TRO att jag fortfarande kan bli bättre än jag någonsin varit och jag vill också tro att jag blivit så pass mycket klokare att jag kan bedriva den träning som behövs för att överträffa mig själv när jag var som bäst.

Meeen det kan ju också vara så som Cello sa, att

Erfarenhet och visdom är den kam och hårborste som livet överräcker åt en när man blivit flintskallig.”

2 reaktioner på ”You missed me, dear miss Rona

  1. Läsning som fick en att känna att man vann 5 minuter av sitt liv snarare än tvärtom. Det händer inte ofta i cyberspace, tack Kim!

    Ps. Gläds nå oerhört med dig att det går åt rätt håll med stormsteg!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s