När sommaren syns i ljuset och vintern i skuggan

Det här är den månaden jag brukar bli dyngsjuk. Förhistoriskt sett har jag brukat få till ganska bra volymer träning i både januari och februari, utan att nödvändigtvis ha dragit ner på kvalitetspassen. Det är ju så lätt att träna när det går bra, inte sant? Bara dunka in timme efter timme, mil efter mil (eller höjdmeter efter höjdmeter) om det är det som gör en lycklig. Och så är det ju rätt ofta. Träning eller väntan på träning.

Oaktat väderlek och temperaturer flyter det på, särskilt om man ska köra nåt skidlopp i norra delen av länet, och då får ens arma luftrör slita lite extra mycket kallgrader när #milenskain.

Och sen när man inför Vasaloppsveckan släpper upp i träningen så har man förvandlats till ett flugpapper för allsköns virus och bacillusker som nu ska få gotta sig. Och så tar det hela mars innan det är fart i en igen.
MEN INTE DEN HÄR GÅNGEN, för jag klarade mig heeela jävla mars!*
(*och med den superjinxen så blir det väl såklart ♫ APRIL-APRIL-DIN-DUMMA-SILL ♫ imorgon istället)

Ja, det är klart att det med facit i hand inte är så svårt att se varför man blivit sjuk eller skadad. I stunden är man så upptagen i allting, men när man kan läsa gamla träningsloggar och ser en helhet så är det lite lättare att peka på den skyldige: JE M’ACCUSE!

Som jag nämnde tidigare, så är det inte svårt att träna. Den eminente L-G Skoog brukar säga att ”vilken idiot som helst kan springa 17 mil i veckan”. Lyssna på hans och Peppes podd förresten, det har jag gjort hela månaden.

Det många (med mig) har svårt med är att hinna vila. Men, jag kan säga, att till slut blir det inget problem längre. Då har man inte tid för annat än att vila.

Kanske var det därför ni inte såg till mig så mycket 2020. Jag kommer sannolikt aldrig till klarhet med vad som var fel på mig. Man kan såklart gissa, men oavsett så är det förmodligen ingen dum idé att försöka lyssna på och tolka kroppens signaler lite bättre. Jag känner mig lite mindre skadeskjuten nu i alla fall.

Men framåt då. Lite locomotion.

Det börjar kännas ganska lätt att träna. Jag märker att flåset blir bättre och benen lite starkare för varje vecka som går. Under den här gångna månaden har jag därför vågat utmana mig lite och lagt in mer tid utanför den ökända (och ibland bespottade komfortzonen). Men jag ser till att hinna vila också, var så säkra!

Sigge bestämde att vi skulle köra banpass med 70/20-intervaller. Jag var sjukt skeptisk och nervös inför det passet så för att försöka förbereda mig mentalt slängde jag in ett gäng enminutare på en distansjogg, vilket kändes lätt och det var ett ganska kul sätt att krydda passet på. Vet inte om det gav något reellt men jag inbillar mig att det hjälpte mig litegrann i alla fall. När jag och Simon några dagar senare stod där på startlinjen inför tre serier med sju stycken 70/20-intervaller, så hade demontränaren Sigge blivit sjuk och vi fick klara oss själva. Vilket vi gjorde, även om vi var ganska tilltufsade efteråt.

Har också hunnit med ett så kallat FTP-test i den virtuella cykelträningsplattformen Zwift. Utförandet var bedrövligt, men syftet var att få ett hum om var man ligger efter den fattiga cykelvolymen, vilket också uppnåddes. Om jag sen tar mig i kragen är en annan femma…

Efter den där inledande lite hårdare veckan så föll det sig naturligt att plocka ner det några pinnhål. Det gick så pass bra på februaris tröskeltia att risken för hybris den här gången var ganska hög. Caaareful Icarus!

Till nästa kvalitetspass var demontränaren Sigge lyckligtvis lite snällare och krävde bara fem sköna sexminutare av oss. Jag säger sköna, för det kändes oerhört mycket behagligare än att köra 70/20 på bana. Sen blir det så klart vad man gör det till. Lite handbroms skulle ligga i.

Tog mig även ut på cykel några gånger, på både stålracer och mountainbike i mycket blandade underlag och i varierande väderlekar. Tacksam till mig själv som investerade i stänkskärmar i höstas. Självklapp på axel. Bra där!

Våra återupplivade gemensamma långpannor på helgen har också fortsatt. De har hamnat någonstans strax över två timmar och varierat i kupering och underlag. Även om det inte har varit i skogen så har det varit mycket trivsamt och alltid en massa gott skitsnack.

Snart har det nog också torkat upp tillräckligt i skogen för att man ska kunna få till lite mer RIKTIG löpning. Jag hann faktiskt ut på två kortare lortpass förra veckan och JÄVLAR vad skoj det var! En gruvsafari längs Håksbergsfältet med Sigge och Nordde, och sedan en tur över Hillklinten och Skälberget med marathon-Danne. Klart ovant med fotarbetet över alla rotmattor och vassa stenar, men min kropp hade verkligen saknat att springa i skogen. Kanske lite väl mycket lera och snö på sina håll men det blir snart torrt och mysigt! Hade tänkt köra nåt överjävulskt långt skogspass på långfredagen, men jag blev inbjuden till en grusrunda istället, och tur är nog det för björnarna som vaknar nu är nog väldigt hungriga. Tumregeln är som bekant att alltid ha en tyngre eller långsammare vän med sig ut i skogen (skoja bara).

Och när vi ändå pratar olika underlag att springa på. I februari hade jag två kvalitetspass på band. Den här månaden körde jag inte mindre än tre intervallpass på löparbana. Det är snabba vändningar i hockey!

Utöver 70/20-passet i början av mars så körde jag också ett 10×800m med 200m joggvila för några veckor sedan och slutligen ett 18×400m med 45 sekunder ståvila igår.  Det sistnämnda blev lite misslyckat pga att det drabbades av massiv junioröppning™ och därför blev nedkortat, men annars har jag skött mig bra (tycker jag).

Det har känts lite konstigt att springa banintervaller så tidigt på året. Tidigare har jag brukat springa mina intervaller på löpband under vintern, kommit ut i mars för att köra lite goa tusingar på cykelbanan och sen KANSKE nån gång mitt i sommaren kunde man dra av lite stegar och sånt med bröderna Karlsson (när de bjudit upp), men annars är det väldigt sällsynt att jag besöker Hillängen. På ett av de här tre banpassen började det också snöa så det kanske förstärkte den här känslan om att man var lite väl tidigt ute på tartanen.

Det var i alla fall väldigt roliga pass att ha avklarade, men inte alls så roliga under tiden. Upplägg man kör på bana är ganska olikt stapelvaran 8×1000m och därför lite kluriga att hitta rätt farthållning i, men om man bortser från passet med fyrahundringarna så lyckades jag rätt bra och kom ut på andra sidan. Jag fick även tillfälle att testa mina nya ultralätta Phantasm-skor utomhus för första gången. När många andra skotillverkare utvecklar dojjor med kolfiberplattor så går Salomon åt andra hållet och tar fram sina första ”racing flats”. Sköna var dem i alla fall!

Och apropå skodon. Jag upptäckte att mina vanliga träningsskor började ge upp så jag kände att det var dags att uppdatera min skopark lite. Först en bild på 2021 års armada: innerst Sonic 4 Accelerate, i mitten S/Lab Pulsar och ytterst S/Lab Phantasm. Under syns mina sorgliga grussamlare (kunde plocka en deciliter småsten ur yttersulan efter varje runda), tror modellen hette Sonic RA Pro 2, och hursomhelst tålde de inte Ludvika kommuns klimat och grusning särskilt väl. De har aldrig använts på något lopp, så jag känner mig inte särskilt nostalgisk eller sentimental när de ska slängas (eller brännas.

I övrigt då?

Kände mig lite knölig i höften samt omkring skulderbladen så det fick bli ett långbesök hos Elin Ek för att bli lite justerad. Självklart är det svårt med ett hopplöst fall, men jag gick därifrån väldigt mycket mjukare. Jag har också en knorrande hälsena, och den ska Henrik Hultén på Friskfaktor titta på nästa vecka.

Och jag kämpar vidare med mina styrketräning och lägger till repetitioner eller övningar allt eftersom, men jag får kanske börja punktmarkera ovan nämnda problemområden. Jag har i alla fall köpt en till kettlebell så jag kan variera mig mer. När kaffeautomaten på jobbet häller upp kaffe så passar jag på att göra omkring 30 armhävningar så jag försöker i alla fall stärka upp.

Eftersom jag aldrig blev sjuk under tiden som Karin var sjuk i Corona så var jag lite nyfiken på om jag hade antikroppar, men det hade jag såklart inte. Folk säger att man kan vara immun ändå, men det vet man ju inte. Oavsett så fortsätter jag hålla i, hålla ut och hålla käften. Eller näe, det där sista har jag svårt för.

Avslutningsvis!

Den tröskeltia som jag gjorde förra veckan var ett bra kvitto på att jag skött min träning och det känns skönt att jag inte platåat ännu. Jag skulle gissa att jag just nu är lika bra som när jag sprang Hässelbyloppet 2016. Där och då skedde en brytpunkt för mig. Ny mark bröts och det var en slags #nextlevel, Minns att jag efteråt stod och sög i mig en pilsner i snålblåsten och med huttrande läppar rökte en cigarr.

Jag har sneglat i mina gamla träningsloggar för att få lite uppslag på vilka pass jag kan göra för att fortsätta utvecklingen, men som jag nämnde förut så kan jag bara konstatera att jag ska lära av historien, inte upprepa den.

Vid tre tillfällen i år har jag försökt springa 10km på en given puls på samma bana alla gångerna. Under april har jag tänkt ta med mig en mental spade och gräva lite djupare på samma sträcka.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s