Avril avril

Den vars minne är gott kanske kommer ihåg att jag var rätt optimistisk förra månaden och att det gick ganska så (jävla) bra att springa.

Nu blev det så att jag aldrig hann testa löpformen på en maxtia och det var väl lika bra, även om jag var nyfiken.

Jag gjorde ett par fina löppass under månadens första vecka i alla fall, bland annat ett härligt långfredagspass på fina böljande grusvägar i Fagersta tillsammans med Senad (@konstenattspringa) och Åsa (@runcool83) och sedan ett terrängpass i nysnö ensam där det blev lite (lyckad) segmentjakt.

Tre timmar löpning gick fort med de här glädjespridarna.
Inspirerad, glad i hågen samt med uppåtgående form så anmälde jag mig
till Lidingöloppet (och seedningen gick in), men sen var det slut på det roliga för den här gången.

Den knorrande hälsena som jag kände av lite smått i slutet av förra månaden har satt sig som en pinne i framhjulet för min löpträning. Av fysioterapeut Henrik ordinerades avhållsamhet från den typen av aktivitet ett tag. Juhupp.

Jag är såklart inte förvånad; gör man snabba framsteg så är olyckan sällan särskilt långt borta. ”Lagom är bäst, det är farligt att träna för mycket” säger mina arbetskollegor.

Jag som tidigare åmat mig över att jag inte haft tid att cykla har alltså fått anledning att ändra på detta…

Motivationen är absolut inte på topp för nåt sadelgnessande, men jag är glad att jag kan träna i alla fall. Det är värre att vara sjuk.

Nu har vi också kickat igång våra hårdare träningspass med cykelklubben och det hjälper faktiskt mot motivationssvårigheterna. Man är liksom illa ”tvungen” att göra som Eric Cantona och ta sig i kragen. Tuffa till sig lite.

Hittills har vi kört ett långt backtempo på grus, två vanliga tempolopp på landsväg samt ett kortare linjelopp. I tempodisciplinen tycker jag att jag håller en godkänd nivå, men på linje så flyger jag av på en gång när det blir nåt ryck.
When the going gets tough, the tough get going.

När det brinner i både lår och lungor så får man i alla fall vara glad att solglasögonen döljer tårarna. Imorgon ska vi snurra runt på ett elljusspår och det kommer förmodligen bli både vidrigt och underbart. Prognosen säger regn en masse. Jag tror jag lägger mig längst bak och hoppas på att inte bli varvad mer än en gång.

Efter två veckors cykling och väggklättring besökte jag min fysioterapeut igen för en uppföljning på hälsenan. Jag hade ändå vissa förhoppningar, men tji fick jag och lunkade dystert därifrån tio minuter senare med påökt på löpvilan. Luften gick ur mig lite men tänkte att det väl bara är att sadla om och styra mot andra mål, så får vi se om det blir nån löpning till slut.

Inspirerad av en av klubbens äldre stormosare Lennart From som i höstas cyklade till Gran Canaria håller jag på att snickra på en egen tur. Dock mycket kortare och knappt utanför länet men ändock lite annorlunda än vad jag vanligtvis ägnar mig åt. Jag vet inte än om det blir ett solo-äventyr eller om jag ska be om sällskap.

Träningen har mestadels bedrivits med mountainbike och då på grusvägar. När det blåser nästan varje dag hagelskurarna avlöser varandra så känns det inte särdkilt skoj att ge sig ut på landsvägscykeln. Det blir ändå nästan alltid samma rundor om man vill hålla sig till asfalt. Grusvägar finns det däremot gott om och via dem kan jag upptäcka nya delar av kommunen. Med en ryggsäck kan man ju också få med sig lite fika. Eller också ganska mycket fika.

Jag får ständigt skit för mina reflexer och stänkskärmar. Orakade ben har jag också.
Det är ändå förjävla gött att sätta sig ned med en kopp svartlut, i synnerhet efter att man klättrat några höjdmeter och besegrat det svåra och brötiga partiet precis innan toppen (trots att man är klappkass).
Bilden ovan är från när jag och Sigge var ute på en tur som blev lite längre än tänkt.

Oftast har jag cyklat rätt, men det har väl varit några gånger där jag antingen svängt in på någon grusväg som inte funnits med på kartan eller också hamnat på kontrakurs. Sen kan det såklart bli enformigt ändå. Av någon anledning har jag gjort klättringen till Ljungåsen inte mindre än fem gånger under april månad. Tror den gnetbacken får vila ett tag nu.

Jag skulle vilja simma. Det tog flera år innan det suget kom tillbaka, men nu känner jag att jag är redo. Men då är det såklart stängt i Ludvika.

Lugnets simhall har hittat ett bra system: max två personer per bana och man bokar för 90 eller 120 minuter. Synd bara att banorna går åt lika snabbt som en påse PimPim… samt att de huxflux ändrar dag för biljettsläpp samt upplägg. Oavsett, hoppas Ludvika tar efter, för än är det liiite för svalt utomhus.

Men jag ska ta tag i det här. Och mig själv. Det måste jag. Ärligt talat så känns det inte som att jag kommer springa på ett tag. Det har nu gått nästan en månad och jag märker inte att jag blivit bättre (har fortfarande vilosmärta). Jag får skaffa mig en sjujävla bra motor under tiden.

Kanske är det dags att ta sig an GAMLA Finnmarksturen-banan (drygt 11 mil) och Den långa dagen (18 mil) snart. Kan bli bra förberedelse inför andra äventyr. Mayhap redan i maj!?

Har utöver cyklandet även slängt iväg en högskoleansökan för första gången på 10 år. Det var dags. Vad det blir av det vet jag inte. Får se.

Ha det fint, alla!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s