Slitmotionären på cykel genom Finnmarken

Den gångna månaden har inneburit några väldigt intensiva och mastiga jobbveckor som påverkat både orken och den förfogade fritiden avsevärt. Sen har organiseringen av klubbens tisdagsträningar upptagit en hel del tid också, även om jag själv inte deltagit som åkare alla gånger.

Därför har lejonparten av min träning förlagts till helgerna. Nån slags weekend warrior light. Inte riktigt så jag vill att det ska vara, men #milenskain

Jag vet inte riktigt varför men jag kom av mig med styrketräningen helt. Utöver hemmaträningen så körde jag och kollegorna olika gummibandsbaserade styrkeövningar 10 minuter varje dag men det sket sig direkt det började rasa in bråttom-bråttomjobb.

Bristen på denna typ av träning börjar jag såklart känna av nu. Skröpligheten kommer snabbt om man missköter sig. Kroppen börjar återfå sin räkform så jag måste ta tag i det nu.

Åtminstone en ynka gång i veckan SKA man kunna avsätta för att stärka upp sina svaga punkter. Problemet är väl att den starkaste muskeln är vermis otiosi, eller latmasken på ren svenska. Ibland får man verkligen skämmas inför sig själv. Rehabövningarna för hälsenan har jag i alla fall gjort! Dock utan större framgång…

Jag har nästan bara cyklat och väldigt mycket grus har det blivit. Jag betade av den gamla old school-banan för Finnmarksturen i början av maj och det gick helt OK. Det var spännande att äntligen få uppleva många av de element av banan som jag läst så mycket om i gamla tävlingsrapporter. Nu var det dock ingen hets i starten, jag slapp promenera uppför Sligdammen, noll bullar serverades i Stensbo och inte heller såg jag någon Näcken som satt och spelade där vid Gräftåbroa. Sen fanns varken saltgurka eller kôrv fanns att tillgå i Gränges.

Det var således mycket jag missade, men jag kände ändå att jag åtminstone tagit ett stort smakprov på det där mandomsprovet som finnmarkstursnostalgikerna gärna pratar om; böljande grusvägar och backjävlar så långsega att till och med mjölksyran tog slut innan man tagit sig upp. Men jag tog mig runt, och på en jämförelsevis ganska hyfsad tid för en motionär som var självförsörjande och har sjukt dåligt lokalsinne. Som jag nämnde tidigare så var det ingen trängsel, men jag hade heller ingen draghjälp och jag var således helt ensam med mina egna tankar. Det är inte så bara kan jag säga. Men jag gillar ändå att cykla ensam har jag märkt.

Mitt i ovan nämnda tankar så höll jag på att sula rätt in i en älgko också, men kom fram till att det var bättre att luta ner cykeln i gruset istället. Det där skogskreaturet blängde på mig en stund där jag satt med blödande knä i vägkanten, innan den traskade vidare. Och jag satte opp och avslutade det jag påbörjat.

Efter det har jag fortsatt att utforska de delar av kommunen jag inte besökt tidigare, inte sällan med fickorna fulla med fika. Jag upplever att lägger man tre-fyra timmar i sadeln på landsväg så finns det ganska begränsat med valmöjligheter om man utgår från Ludvika, men väljer man istället en gruspålle eller MTB så kommer vägarna aldrig ta slut.

Sista helgen i maj kom, som ni vet, högsommarvärme och med den en fullständig blåkupa. Det kändes som att alla var ute och långcyklade. Sen är allt relativt. Dan Sjursvens körde t.ex. Grövelsjön-Avesta SOLO med totalt 15min stopptid. Imponerande! Blir allt mer sugen på att sjösätta min plan med Tour de Dalecarlia, men risken att jag fegar ur är ändå rätt hög. Vi får se när semestern kommer.

Jag och Sigge körde en (lite bättre) variant på det gamla motionsloppet Den långa dagen. 180km, mestadels på grusvägar och lite som ett systerlopp till gamla Finnmarksturen fast ingen stigcykling överhuvudtaget. Vi gav oss av strax innan sju på morgonen och det blev väldigt snabbt väldigt varmt…

Vi fick en fantastisk dag i sadeln och vi passerade många gamla små finnmarksbyar som man aldrig (eller väldigt sällan) besöker annars, till exempel Flen, som förmodligen var 18-19 år sedan sist? Backen upp dit var en riktig pärla efter 12 mil kan jag säga! Tur jag kört upp till Ljungåsen några gånger i år.

Men vi hade gott fika, bra tugg och hög arbetsmoral under hela dagen. Och timmarna bara flög iväg.

Till slut så tröttnade jag på att vänta, så jag begick OW-premiär och simmade utomhus för första gången sen Morakniv triathlon 2019. Simhallen i Ludvika har fortfarande inte vågat öppna, så det fick bli klassiska Nottjärn istället.

Jag ser andra nöta på i vattnet (både i bassäng och utomhus), och påminns om att det faktiskt är rätt kul att simma, särskilt när man kommer förbi ”knölen”. Ni vet, de där första gångerna efter ett längre uppehåll då det ser ut som att man slåss mot ett sjöodjur och badpersonalen skruvar på sig och funderar på om de behöver göra en insats. En djup suck av lättnad hördes över Nottjärn när de boende såg mig kliva upp på bryggan igen.

Förutom att det kan vara en kul träningsform så behöver jag nog simma för att ryggen inte ska kajka ihop helt. Bristen på lopp påverkar inte min träningsmotivation något nämnvärt just nu i alla fall, även om det såklart är tråkigt.

För två veckor sedan gick Clas Björling, tävlingsledare för Challenge Vansbro* (*Vansbro triathlon) ut med att alla lopp ställs in. Inte alls oväntat såklart. Men synd. Även om jag inte hade varit redo att ”tävla” i triathlonsammanhang så hade det varit skoj att köra det med lite lägre ambitionsnivå. Men då och då rastas mitt ”kolfiberföl” ändå. Förra några veckor sedan blev det t.ex. en liten AW i form av 2×15min och så körde vi även ett kortare tempolopp i Alliansserien som gick hyfsat. Även om jag kanske inte alltid är nöjd med resultaten så är det alltid kul att blåsa på i över 40 knyck för egen maskin. Men det är långt kvar tills jag orkar trampa tungwatten.

Ett pass rullskidor har jag också fått till, hoppsan! Jag bytte åtta kilometers blandad åkning mot fyra dagars träningsvärk; bra växlingskurs!

Men löpningen, jävligt fattigt alltså…

Blev av min förstefysio hänvisad vidare till en för mig oprövad förmåga. Anledningen var att han hade roligare grejjor (läs stötvågsmaskin). Honom har jag varit till några gånger nu och han har även tejpat upp mig med tôkka där kinesiotejp. Får se om och när det blir nån fart på mig igen.

Jag känner mig såklart oerhört frustrerad över löpningen. Försöker le (så avslappnat som möjligt) varje gång jag säger att ”jag kan cykla, det funkar det också” men vissa dagar är det lite svårare och en strimma av förtvivlan sköljer över mig.

Men det är inte alltid jobbigt att cykla. För några veckor sedan fick jag äran att hålla Jeppe Lundberg sällskap på Ludvika stadslopps virtuella halvmara på heeelt sjuka 1:07:34! Den mannen upphör aldrig att imponera!

Han och Sigrid skulle hitta för att inhandla en kissemiss (döpt till Eliud, ett riktigt hjältenamn) i Saxdalen, så då passade Jeppe på att springa halvmaran när han ändå var i kommunen. Jag hade inte träffat någon av dem sen de kom och gästade Gasenberget uphill ifjol så det var väldigt kul att återse dem. Hoppas det inte dröjer lika lång tid till nästa gång.

Någon gång i sommar, när jag är lite mer löpbar, kanske de får visa mig runt kring sina domäner också; Brudskogen, Hunflen, Haftahedarna. Ja, ni hör ju!

Jag vet att det blir fasligt mycket snickesnack om träning, och så konstigt är det kanske inte, men det händer ju annat också.

Som jag skrev i förra inlägget så har jag sökt in på en utbildning till hösten, vilket jag nu meddelat min chef och kollegor.

Sen får vi såklart se hur det blir. Det är inte ens säkert att jag kommer in.

Kanske är det så att det får räcka med 10 år på samma ställe. Eller också händer det något som får mig att ändra uppfattning, men det ligger just nu i andras händer.

Jag och Karin har varit ute på lite olika skogsutflykter. Jag hittade lite grymma åsar nedåt Malingsbo som visade sig vara ett eget naturreservat. Otroligt fint var det! Och förra veckan besökte vi ett reservat som heter Ormdalsåsen, också ett väldigt fint ställe. Ordet ”Orm” i namnet syftade nog egentligen på Hedströmmens meandrande genom landskapet, men vi hade också turen(?) att råka på en kolsvart huggorm nere i dalen. Vi upptäckte också att det fungerade utmärkt att medha glass i mattermos; vilken grej!

Utöver det har vi också varit i Saxdalen och gått Saxenleden. Någon gång kanske jag skriver ett eget inlägg dedikerat till Saxdalen, denna ärans och hjältarnas by.

Till sommaren lär det bli fler turer i det gröna. Skogen längtar man alltid till. Kanske blir det något berg också.

Nästa vecka ska jag få min första dos vaccin. Blev lite förvånad över att det redan var dags, men jag ska inte klaga. Om en vecka påbörjas alltså uppkopplingen mot 5G-nätet och om kanske sju veckor kan ödlemänniskorna radiostyra mig helt. Skönt!

En reaktion på ”Slitmotionären på cykel genom Finnmarken

  1. Vi får hålla tummarna för att du undgår att förvandlas till en ödlemänniska. En sån blir nog svår att ta med på stiglöpningsturer i våra trakter (fast vem vet?!). Kan bli av inom kort om hälsenan din börjar samarbeta hoppas jag, annars får en hederlig parmiddag funka? 🙂 Spännande med utbildningen också ju!

    Som alltid välinvesterade minuter av läsning när du uppdaterar.

    Ha det fint!

    Sigrid

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s