Le grand bleu

Det märks att det var längesen jag simmade regelbundet. Simning verkar inte vara ”som att cykla” (eller för mig som att springa), då tekniken är en så pass stor del i det. Även om jag minns teorin från crawlkurserna så tar det ett tag innan jag hittar alla ”vinklar” i praktiken. Och framförallt tajmingen! Utöver det behöver såklart musklerna i överkroppen vänja sig, men den lokala anpassningen brukar sköta sig själv bara man tränar på.

Vissa dagar har det känts som om latsen brinner, att man navigerar åt helvete fel och ibland kommer kallsuparna oroväckande ofta, men nu börjar jag känna mig som en motionssimmare igen. Inte i närheten av vad man var när man körde regelrätta pass i simhallen men i alla fall ett steg på vägen. Om några veckor ska de tydligen öppna simhallen igen så då kanske det blir dags att göra ett litet första formtest efter 7-8 veckors träning. Nu när jag simmar i öppet vatten så cruisar jag bara fram och tillbaka i ett så jämnt tempo som möjligt för att orka. De första passen höll jag mest till i Nottjärn men i takt med ett ökat självförtroende har det summits lite varstans; Jägarnäs, Tansen, Gladtjärn. Smolket i bägaren är dock de där jävla vattenskotrarna som frekventerar de större vattendragen. Man känner sig aldrig riktigt säker när man hör motorljuden från dem, fastän jag har min orangea torrväska/flytboj som följer efter mig.

Inte så många utflykter den här månaden, men jag och Karin var i alla fall iväg till Säfsen och trampade några mil, och det var väldigt trevligt. Vi stannade på Värmlandssidan av länsgränsen och gjorde i ordning lunch på stormköket. Karin fick då också lära sig begreppet ”kaffeben”.

Annars har jag dragit ner rätt mycket på cyklandet. Har fått in ungefär hälften så många timmar i sadeln som under maj månad. Förmodligen färre höjdmeter per mil också. Så kan det vara, men jag har kommit ut lite på tempocykeln i alla fall, samt varit med på några av våra Allianslopp (där jag givetvis blivit avhängd som skit när det varit linjedisciplin).

Jag har insett att det antagligen blir för svårt att genomföra min tänkta etappcykling under semestern, så jag har lagt det lite på is och lägger därför inget krut på regelrätta distanspass på cykel. Det blir mer luststyrt just nu (huvudsaken är ju att man har lust). Några av passen har blivit rena transportpass också och det är ju rätt smidigt om man inte har alltför mycket packning. Det känns också som att man gör någonting nyttigt (som om cykling inte vore det annars).

Hälsenan är fortfarande rätt kass. Vissa dagar (när det känns lite bättre) så väljer jag att belasta den. Kanske dumt eftersom det oftast gjort ondare efteråt. Men jävlar vad jag saknar att inte behöva bekymra sig om nån tunn liten sena som blivit irriterad. Och de lärde tvistar vidare om vad som är bäst, rörelse eller avlastning. Det blev i alla fall nånting i stil med åtta veckors sammanhängande löpvila. Har uppnått högkostnadsskydd bara genom stötvågsbehandlingar också. Och det kommer jag fortsätta med ett tag. Tejpning är också rätt skönt.

Jag sprang uppe vid Ljusbodarna för några veckor sedan. I något som närmast kan beskrivas som vansinnig glädje över att tugga stig så satte jag av i en rasande fart upp till Skinnaråsen vilket givetvis straffade det sig ganska snart, som det ofta gör med junioröppningar. I den långa, branta och bitvis tekniska utförslöpan drabbades jag av en bortom-denna-världen-kramp i framsida lår. Jag kunde inte ens gå! Det gick emellertid över någorlunda efter lite stretch men kände mig rejält skadeskjuten. Fick flashbacks till Salomon 27k 2018 när jag skulle ta mig ner mot mål från Välliste och båda låren bara nöp fast. Tur man var ensam i skogen den här gången, annars hade man väl skämts ihjäl. Det är svårt det där med begränsningar. Särskilt när det gäller saker man älskar.

På fredag stämplar jag ut för semester. Den här kommande veckan innebär dock jobb i form av motionslopparrangemang. Det blir skoj att släppa lös folk uppför Gasenberget igen! Om jag har tid (eller ork) att delta själv utöver min roll som ”lekledare” vet jag faktiskt inte. Ibland räcker det att se andra slita.

Om några timmar är det dags för sista etappen av Alliansserien innan sommaruppehållet och imorgon får man köra skiten ur sig på triathlonträning. Förra veckan lyckades jag nätt och jämt ta mig i mål som försteman men det lär jag inte göra imorgon. Oavsett så är det himla skôj och det har varit många med hittills på onsdagarna. Jag missade dock första omgången för jag blev lite trött av mitt vaccin (andra sprutan är planerad till i början av augusti)

Idag är det förresten två år sedan jag debuterade på medeldistans på Vansbro triathlon. Tiden rinner iväg fort. Kanske kan man vara med nästa år igen om man sköter träningen?

Om två veckor har jag förmodligen fått antagningsbesked, och beroende på vad som står när jag öppnar det så kan det vara två arbetsveckor kvar (i höst) innan livet tar en lite ny vändning, eller också är det bara att tugga på ett tag till på den lilla elfirman bakom Toffes

Vi få ful si da, som morfar brukar säga.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s