Tillbaka till Säter (triathlon)

Fjärde gången för mig. Men det var längesen nu, hur fan gör man? Det har gått så lång tid sen jag körde ett riktigt triathlonlopp att risken för att glömma nånting kändes ganska hög. Jag vet inte hur många gånger jag gick igenom utrustningen innan avfärd. Man börjar ju med det man absolut inte får glömma i alla fall.

Med en start klockan 12:30 så vill jag gärna ha ätit en stadig frukost vid 08:30 och sedan fylla på med smörgås eller banan nån timme senare. Frullen bestod i kokt ägg, havregrynsgröt med mosad banan och blåbär, brödskiva med ost, apelsinjuice, kaffe och sportdryck. Balanserat men säkerligen inte opti. Man ska ju egentligen försöka minimera intag av fett och fibrer dygnen innan race för att göra magen så lugn som möjligt. Av erfarenhet är det dock oftast bara före start som just min mage mår riktigt dåligt. Det är nåt fel med nerverna. Det kan vara ett hur stort eller litet lopp som helst, tvångstankarna om att det kommer gå åt helvete finns alltid där. Jag måste kissa kanske tre gånger i timmen innan start och pulsen ligger 20-30 slag över normalt. Så även denna gång…

Jag åkte med Johannes och Jennie upp till Säter, där vi mötte upp de andra klubbkompisarna Jim, Lars, Nordde, Christina, Marielle, Patrik samt även My Lissmors som hade varit med på vårt öppna klubbmästerskap i sprint tidigare under veckan. Vi var alla överens om att det var ett riktigt jävla skitväder™ som vi skulle tävla i; stökigt vatten, blåsigt, annalkande regn, och ungefär 14 grader i luften. Jag hade ägnat sista tiden innan start i kö till bajamajan så det blev lite brådis att hinna med uppvärmningsjoggen. När jag skulle in i växlingsområdet och ta på mig våtdräkten så stod tävlingsledare Kari Vesa och funderade vad jag höll på med. Tittade på mig och sedan på sitt armbandsur. Speakern meddelade att det var ungefär tre minuter till start.

JA-JA, JAG KOMMER!”

Simningen: ”Choppigt” och sjösjukt

Starten går och det tar väl kanske 10 armtag innan jag får första kallsupen. Ser att Lars och Säterlegendaren Tommy Jansson försvinner iväg tillsammans med ett par andra. Det känns inte som att jag kommer någon vart. Växlar mellan tvåtakts- och tretaktsandning men jag kan inte bestämma mig vilket som funkar bäst. Vågorna kommer rakt framifrån och jag har det väldigt kämpigt att ta mig fram. Jag har inte heller någon simmare i min direkta närhet som kan få agera vågbrytare. Kallsuparna avlöser varandra och jag börjar må väldigt illa. I slutet av första varvet så funderar jag om jag ska bryta, men slår undan den tanken när en simmare kommer ifatt mig. Lägger mig snett bakom honom och försöker skydda mig från de värsta vågorna. Det funkar ganska bra, så länge jag anpassar mig efter hans tempo. Simmar om och kopplar på bensparken när det är 250m kvar, för att väcka benen inför cyklingen. Hoppdyker sista biten mot land där det är för grunt för att simma och för djupt för att springa.

T1

Jag fick en bra plats i växlingsområdet så det var lätt att se min cykel. Men jag är yr och mår illa så jag får ta god tid på mig för att inte glömma nåt. Förhoppningsvis blir jag lite mer klar i huvudet också. Jim och Nordde hinner göra mig sällskap i växlingsområdet lagom tills jag fått på mig skorna, så jag förstod att ”det kommer inte dröja länge innan man blir omcyklad”. Klämmer en gel och sticker iväg.

Cyklingen: ”If you are out riding in bad weather it means that you’re a badass. Period.” (Velominati, regel nummer 9)

Cyklar om Tommy Jansson i backen ut, och undrar hur många fler som kan tänkas vara före. Mötte Jonathan Gunnarsson (AC Salt Lake), och Lars i alla fall. Vid vändningen efter 5,5km så hade jag 38s försprång på Nordde. Ajaj, lite mer hade det gärna kunna varit.

Håller undan i ungefär 16km innan han passerar mig i början på tredje varvet. Lyckades uppbringa lite ny pang-pang någonstans ifrån och ökade farten i förhoppningen om att inte tappa en alltför stor lucka inför den avslutande löpningen. Jag bet ihop i en halvmil och sen var jag för trött för att fortsätta trampa tungwatten. Under tiden hade jag lyckats passera Lars. Lite senare, i den långa nedförsbacken på tillbakavägen hamnade jag och Jonathan Gunnarsson bakom ett långsamtåkande husvagnsekipage och jag började svära högljutt. Jag kom inte förbi och istället för att hålla 60-65 blås utför så var vi nu tvungna att använda bromsarna. Tror vi blev begränsade till cirka 35km/h. Det är sånt som händer och jag föredrar hänsynstagande bilister framför såna som gör dumma omkörningar av cyklister, men där och då blev jag ursinnig över oturen att hamna bakom en bromskloss just där. Fjärde varvet var riktigt jobbigt. Lite (väldigt) stressad över den nu större luckan hade jag försökt öka farten igen och sen hade man ju varit igång ett tag så benen började bli rätt trötta.

T2

Springer in i växlingsområdet och är effektiv. Skohornar på mig mina färdigknutna löparpjucks. Jag ser ingen annan men speakern berättar för publiken att det nu är väldigt jämnt och att det blir spännande att se vem av oss två i växlingsområdet som har snabbast löparben så jag förstår att klockan klämtar. Rycker åt mig kepsen och ett par gels och sen är jag iväg.

Löpningen: ”Vem är snabbaste löparen av de här två?”

Löparbanan består i fyra varv där första halvkilometern har 40m höjdökning och andra halvkilometern lika mycket i höjdminskning. Annars är den i stort sett platt. Slår man ut höjdmeterna på en mil så blir det inte så farligt, men det blir lite jobbigt när de är så pass koncentrerade. Det är inte alltid lätt att springa utför på trötta ben heller. Men banan passar troligen mig bättre än många andra.

Det känns som att det tar en evighet uppför, vågar inte titta bakåt. Jag försöker räkna ut hur långt före Nordde är, men jag ser honom inte. Jag hör i och för sig inte heller några tassande steg komma bakifrån så kanske ska det gå ändå. I foten av backen säger en funktionär att det är typ 200m fram så då brassar jag på lite till. Han håller hög fart så det dröjer till toppen av backen på andra varvet innan vi hinner utbyta några ord. Då är jag trött och kan inte tempoväxla för att skapa nån fart utför. Jag börjar bli orolig att bli ikappjagad  nu när jag leder och är lovligt byte. Pulsen är inte så himla hög, men benen börjar bli riktigt sliriga. Nån ropar att ”han kommer snabbt bakifrån” och nån annan ropar ”dä ä luuuugnt”, och jag försöker räkna ut avståndet med hjälp av vändpunkten, men inte fan blir man nå klokare.

Vid toppen av backen på fjärde och sista varvet så bestämmer jag mig i alla fall för att jag inte behöver springa ihjäl mig och slutar pressa. Kommer Gunnarsson ifatt så ska jag ha ben som duger för en duell. När jag varit borta vid vändpunkten sista gången tackar jag funktionärerna för detta år och försöker sedan snygga upp mig lite inför målgång, som jag lärt mig att man ska göra (om man har tid); dra upp dragkedjan, torka bort snor/saliv, rakare rygg och så vidare. Givetvis en fartökning sista 200m också så det ser ut som att ”det här var väl inget”. Fy fan vad töntigt.

På fjärde försöket i Säter triathlon lyckades jag vara först över mållinjen. Sjukt kul! Och det är ju alltid kul att jämföra mot tidigare lopp för att se om man blivit bättre…

Morakniv triathlon (2018)    2:09:23
Säter triathlon (2019)             2:09:38
Morakniv triathlon (2019)    2:09:25
Säter triathlon (2021):            2:09:25

Slutsatsen är att, nja. Jag är ju jämn i alla fall.

Tvåa efter mig kom nyblivne falubon Jonathan Gunnarsson (AC Salt Lake) och trea blev Nordde (vars riktiga namn är Joakim Nordqvist). Jag hade snabbast löpning, Jonathan snabbast simning och Nordde snabbast cykling. Så, vi kan väl vara överens om att löpning är den bästa sporten, eller?

Det blev en kort triathlonsäsong för mig (men längre än vad jag trott), med tre stycken Triathlon Mitt I Veckan, ett klubbmästerskap samt ett lopp. Hade tankar om att köra sprint på Lugnet nu i helgen, men livet är för kort för att få dyngstryk av elever från Hagströmska…

Nästa år är jag emellertid anmäld till Challenge Vansbro (Vansbro triathlon) som är medeldistans (eller även kallad halv ironmandistan). Jag körde den 2019 och kom trea, så jag vet att den distansen inte är lika förlåtande som en tävling på olympisk distans. Jag måste verkligen ta fram en bra plan och genomföra den. Men det blir kul, hoppas jag.

Vi hörs.

2 reaktioner på ”Tillbaka till Säter (triathlon)

  1. Pingback: Vatten å brö | Kim Andersson

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s