Bosötvättbrädan, have mercy on me

Det börjar dra ihop sig nu. Tre år har gått sedan jag senast sprang Lidingöloppet. Det ska bli riktigt roligt, även om det (som vanligt) är med skräckblandad förtjusning.

För två år sedan inleddes den här sista veckan innan LL med en begynnande förkylning, vilken senare vidareutvecklade sig och blev starten på en serie sjukdomsbesvär som ville hålla i sig resten av 2019 och stora delar av 2020. Träningen inför loppet det året hade gått väldigt bra (kanske för bra!?), ”kvitton” hade utfärdats så jag vågade spänna den mentala bågen lite. Så det var rätt tråkigt att inte kunna testa vad man gick för. Men det kunde likagärna gått åt skogen, räcker ju med lite kramp liksom.

Till fjolårets upplaga blev jag inbjuden att delta i ett ytterst begränsat startfält, men då var det inte aktuellt med tanke på min status.

I år ska det (TA I TRÄ!) bli annorlunda, för jag har kunnat bedriva någon typ av träning ända sedan nyår utan att hindras av sjukdom. Vissa pass har kanske fått ställas in på grund av mycket arbete eller seg i kroppen, men jag har inte varit sjuk.

I april och maj hade jag beordrad löpvila på grund av hälsenestrul (nybörjarmisstag, jag var alltför ivrig att öka volym, eller om det var intensiteten), vilket jag såklart inte planerat för, men det blev istället årets bästa cykelmånader. Och det gör väldigt mycket att kunna fortsätta träna, även om man kanske inte alltid kan ägna sig åt det man tycker är roligast. Hellre lite smått skadeskjuten än långtidssjuk!

Den senaste månaden har jag känt någon slags #nextlevel i löpningen. Åtminstone på lite kortare distanser. Sprang ju bra på Älven runt och över förväntan på Skördeloppet. Terrängloppet i Säter förra helgen är svårt att jämföra med något annat men ändå. Förra onsdagen sprang jag för första gången 800m rakt av på ett testlopp, vilket gick bra (2:05,7) men vittnar föga om min kapacitet på tre mil, men det var ändå lite kul att prova. I måndags sprang jag Blodomloppet i Borlänge.

Jag hade inte tänkt springa det då jag trodde att det skulle gå idag (onsdag), alltså blott tre dagar innan Lidingöloppet. Det kändes för tajt inpå, i alla fall för mig.

Hade under dagen haft dubbla seminaria i skolan samt simmat ett bra pass på lunchen så jag kände mig lite seg i kolan. Hade lösa planer på ta en lugn cykeltur på kvällen, men så fick jag reda på att Blodomloppet skulle gå av stapeln samma kväll istället för onsdagen som jag trott. Därför blev det då lite brådis att ta sig till Bååårlänge då starten var 18:00. En kvart senare svängde Daniel förbi och sen var vi på väg.

En väldigt positiv sak med att anmäla sig till ett lopp så här tätt inpå var att jag inte hade mycket tid att bli nervös och få ont i magen, men jag kände mig lite tveksam till formen den här kvällen, dels på grund av långpasset på söndagen (som hade känts sådär) men också för simpasset tidigare under dagen. Kände mig alltså inte superförberedd, men oavsett så kanske det kunde bli ett kul träningspass? Daniel skulle sikta på runt 36. Jag var lite osäker; ville ju gärna se vad formen går för, med tanke på den platta banan. Jag var inte mustaschprydd, men vita strumpor kanske kunde hjälpa lite i alla fall.

Jag såg till att vara i täten från start. Hade lovat mig själv att inte gå längst fram, men lik förbannat drar jag upp tempot till 3:15 på första, innan ett par hjärnceller vaknar liv så jag kan falla bak lite och låta Jakob Tapani (ungtuppen från Älven runt) dra en stund. Gudskelov så gick det lite beskedligare på kommande kilometrar. Men fortfarande kring 3:18-3:22. Johan Henriksson var med i början också, men föll av efter andra kilometern tror jag.

Jag låg i rygg på Jakob först, men livrädd som jag var att tappa lucka så sprang jag snart upp bredvid honom istället för att kunna iaktta samt höra hans andning lite bättre. Han gjorde typ samma ljud som mig, dock hade han lite pjångigare steg. Vi turades sedan om att föra och att följa.

Under den kommande halvmilen pågick en mental kamp i mitt veka huvud: den ena sidan ville släppa och ge upp medan den andra ville informera mig om att löparen som springer jämte mig är minst lika trött.

En sak visste jag och det var att jag inte vill ha möta en tjugoåring i en spurtduell. Jag trodde inte heller på en vanlig utbrytning. Då skulle jag ju bli ensam (med mitt vekhuvud) och förmodligen också omsprungen redan nästa kilometer.

Istället provade jag att göra en fartökning vid varje nittiograderskruva. Banan är platt, men den är väldigt kurvig, så det här var någonting jag fick chansen att göra många gånger. Liksom göra en kraftig acceleration och gasa mig ur svängen. Det var inget som gav något direkt utdelning, men förhoppningen var att de små rycken skulle kosta mer för honom så småningom. Mycket tok man får för sig…

Vid sista gångtunneln började det dock hända grejer! Här hade vi också börjat komma ifatt många av löparna som sprang 5km-klassen så den föråkande cyklisten hade det svettigt att försöka trafiktömma vänstra sidan av banan. Hans visselpipa och ringklocka måste varit glödheta för de fick jobba hårt. Det blev såklart lite slalom men jag tyckte vi kunde ta oss fram rätt bra ändå. De flesta medlöparna hade inte musik i öronen så de hörde oss komma bakifrån. Hejade på några men vågade inte använda upp alltför mycket syre på sånt, inte när det var så pass tajt.

Jag såg för säkerhets skull till att springa först (”då har han åtminstone en person till som han måste runda”), och jag tror det var det taktiskt rätta. Hittade en lucka mellan två löpare, ökade stegfrekvensen i tio sekunder och kastade ett getöga bakåt; YES!

När det var 300m kvar och jag såg målportalen så insåg jag att jag skulle vinna och kunde därför spricka upp i ett fånigt leende sista biten innan jag bröt mållinjen på nya personbästa 33:19 på milen.

(ovan är en skärmdump från DT.se som skrev en artikel om loppet.)

Inför lördagens stundande lopp har jag förberett mig i stort sett på mitt vanliga sätt. Det vill säga, jag har bland annat snurrat en massa varv på Biskopsnäset. Kommer förmodligen dröja till augusti nästa år innan jag återvänder dit. Jag provade att springa i motsatt riktning en gång, men det blev inte roligare för det. Jag har även tittat igenom HugRunners GoPro-filmade Lidingölopp (i normal hastighet) på Youtube igen, för att bli påmind om vad som väntar varje kilometer. Självklart har jag även skrollat upp och ner i startlistorna för 1A- och 1B-grupperna i hopp om att hitta ryggar.

Jag har tränat på (ganska ansvarsfullt). Fått stötvågsbehandlingar. Låtit flowpillow:en knådat vader på övertid. Ätit pasta. Slagit personbästan. Sovit mer.

Men jag vet inte vad jag kan förvänta mig av kroppen på lördag. Jag har lyssnat på poddar från Prestera mera, Maratonlabbet, Spring Snyggt, RW-podden och Elitpodden där de pratat om LL och intervjuat folk om loppet, men det råder delade meningar om hur man ska lägga upp det.

Jag uppskattade dock starkt det senaste avsnittet från Maratonlabbet, där nestor Lorenzo gick igenom hur (han tyckte) man ska springa varje del av loppet. Det var något helt annat än att bara säga att man ska ”hålla första och andra halvan så jämna som möjligt”. Tror jag ska lyssna igen på tåget på fredag.

Men jag vet inte. Jag är rådvill. Lade ut frågan på min Instagramhändelse häromdagen:
”Vad fan ska jag ha för målsättning på Lidingöloppet nästa helg?” Jag menar inte att någon ska bestämma. Det är mer en desperat förhoppning om att någon därute vet mer än jag om min träning och kapacitet.

Fick ju en del roliga svar i alla fall! Exempelvis tyckte ganska många att jag skulle gå för vinst.
Sorry folks, är inte där riktigt än, men om jag inte missat en del löpträning i våras så skulle en vinst på Lidingö definitivt kännas som ett kittlande mål (ironi).

Umara-Simon föreslog sub3 och det är lockande; då kanske jag tillochmed skulle klara av att hålla halvorna jämna? Fast inget går ju upp mot en rejäl junioröppning å andra sidan…

Det roligaste förslaget jag fick in var från Åsa och hon tyckte att jag skulle ”försöka springa om alla som du ser framför dig. Skit i tiden, bara kör!!” Klarade man av det upplägget skulle det alltså bli ett riktigt fint och proggigt långpass där varje skalp blir svårare och svårare ju längre man kommer.

Jag tror i alla fall att jag bestämt mig för vilka skor det blir. Kvällsmaten och frukosten är också spikad. Men fan, med starten tidigarelagd till kvart över nie kommer det bli tungt (ja, jag har svårt att ta mig upp).

Och ja, det är klart jag har gjort några racepace-armband. Faktum är att skrev ut dem för två år sedan. De kom dock aldrig till användning då. Så det blir något av dem.
Nu har jag berättat. Jinxat det. Hoppas ni är nöjda!

Man kan vara i hur bra form som helst, men man har ändå ingen aning om hur det kommer gå förrän man är förbi Bosötvättbrädan. Ujujuj vad det kommer göra ont i framsidorna. Sen är det bara den ”lätta” milen kvar.

Heja på mig om du ser mig, snälla. Förmodligen kommer det gå extremt långsamt uppför Grönstabacken™. Jag kommer se ut som om jag hämtats från vaxkabinettets andrasortering; skitig, blek hy, svettig och krokig.

Det blir skoj det här! Ska bli skönt också att stanna kvar i stan till söndagen istället för att åka hem på en gång.

Till sist, några bilder från mina fyra Lidingölopp 2015-2018.

2:04:14
1:56:53

1:53:02

1:53:50


En reaktion på ”Bosötvättbrädan, have mercy on me

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s