Återkomsten

Jag och Daniel fick skjuts ut av Dannes svåger, bandyliraren Marcus. Nummerlapparna hade vi hämtat ut dagen innan och var redan fastnålade, så den proceduren slapp vi nu på morgonen. Vanligtvis brukar starten vara vid 12:30, men i år var den 09:15 istället. Detta var en coronaanpassning som möjliggjorde längre startintervall mellan grupperna och alltså mindre folk i området. Kvart över nio-start kändes som en utmaning i sig och ju längre vi kunde sova på morgonen desto bättre.

Vi hade kommit ner dagen innan och kvartat hos Daniels syster. Kvällsmat och frukost hade vi fått bestämma och nu hade vi även chaufför. Ibland skäms man för hur lyxigt man kan ha det. Men just där och då var tankarna någon annanstans.
Det känns som att ni blir tystare och tystare ju närmre vi kommer” säger han, samtidigt som vi glider över Lidingöbron.

Nervositeten är påtaglig och ligger som en sur dimma. I alla fall i baksätet där jag sitter. Även om man som simpel slitmotionär inte tävlar på det sättet att ens levebröd och uppehälle är beroende av en framskjuten placering så finns där alltid en anspänning, och för mig även en oro. Kanske något nedärvt och primalt, möjligen är det kroppens sätt att förbereda sig på att någonting kommer göra väldigt ont.

Totalt blev det tre toalettbesök, två bajamajabesök och ett skogsbesök under tidsspannet 07:00-09:10. Frisk är man inte, kanske borde kolla upp det där.

Daniel är lite lugnare i alla fall. Eller så har han inte ett ständigt behov av att uttrycka sin nervositet.

Vi värmer upp några kilometer och kör några halvhjärtade fartökningar innan vi rättar in oss i startfållan. Jag tog en koffeinshot tidigare som nu börjar kicka in. Stickningar i ansikte och på underarmarna. Okej, lite taggad kanske jag börjar bli.

Vädret var riktigt bra. Sol och ett dussintal plusgrader. Visserligen ganska blåsigt, men förhoppningsvis skulle vi vara ganska skyddade från vinden. Frågan är hur jag skulle tackla den här distansen. Energimässigt skulle det nog inte vara några problem. Det var snarare benen jag var orolig för. Samtidigt så är jag inte så mycket för att fega;“The best pace is a suicide pace and today looks like a good day to die” förkunnade en mustaschprydd herre en gång i tiden. Jag ångrar att jag rakade bort mustaschen.

Jag kollar in de andra löparna. Många man känner igen. Hittar på Bjursåspôjken Nils Rapp långt fram och frågar vad han ska gå för men han vet inte riktigt.

Det är tydligt att folk vill springa på grusvägen. Det regnade under fredagskvällen så det är förmodligen rätt blött i gräset. Sen är ju såklart underlaget ojämnare också. ”Kul” om man skulle trampa snett under de första minuterna av loppet. Jag har i alla fall inte 39mm ner till marken. Mina Pulsar-skor känns helt rätt för det här loppet. Lagom fäste, lagom dämpning, jävligt lätta.

Starten går och jag tänker att jag kan väl försöka sikta på att hålla 3:42-3:44. Yeah, right! Jag tappar tålamodet DIREKT jag ser att löparen framför mig tappar lucka på den löparen som är framför honom. Rundar givetvis denne och täpper luckan på momangen. Och så fortsätter det. Tror första kilometern landar på 3:33 och då var vi alltså igång med spektaklet.

Jag är ju i alla fall inte ensam om att ha öppna för hårt tänker jag efter tre kilometer när det börjar bli lättlöpt och lite bredare. Jag tar mig förbi lite folk som jag avfärdar som potentiella ryggar och försöker hitta nån som ser stabil ut.

Nämen, där framme springer Molle Olsson och Hannes Bjernhagen bredvid varandra!
Tassar ikapp dem och lägger mig bakom ett tag. Min puls är skithög, så jag försöker ta det hyfsat lugnt i uppförsbackarna på den första milen. Vilket gör att jag snart tappar grabbarna, samt lite fler folk.
Aja, det var kul så länge det varade...

Öppnar en gel som jag sköljer ner i samband med första vätskedepån vid 5,7km och kommer lite senare ikapp Molle. Jag vet inte om han tappat fart eller om Hannes ryckt, men han säger att känslan inte är nå vidare. Jag springer vidare. Jag hade lovat mig själv att inte ryckas med av publiken vid Kyrkviken, så 3:28 är väl ganska modest, eller? Idiot.

Nåja, nestor Lorenzo sa ju att man skulle springa fort där det var lättsprunget. Han gav också en enkel minnesregel: ”blir man omsprungen har man gjort fel”.

Det var färre i publiken än vanligt (tur det, annars hade jag väl sprungit ännu snabbare), men ser några jag känner igen i alla fall. Den här lite snabbare kilometerna gör att jag kommer ifatt Hannes, vilket skulle komma att bli värdefullt. Pratar lite med honom, frågar vad han tycker om farten.
Det känns bra, för dig då?

Jag erkänner att det går alldeles för fort för mig. Här får vi vinden i ryggen i ett par kilometer, så jag känner att det är lika bra att optimistsegla lite.

Vid kontrollen i Hustegaholm springer vi om morkarlen Simon Hodler. Det börjar bli rätt glest I leden nu, men man ser en lite större grupp en bit framför. Vi rullar på. Stämmer av med varandra då och då angående farten. Trycker en till gel vid 12km. Den andra av fyra. Den fjärde brukar jag aldrig få i mig, men jag är i alla fall noga att rycka åt mig en mugg sportdryck vid varje vätskestation. Energibonk är inget jag vill ha på det här loppet, banan är tuff nog!

Snart kan jag meddela Hannes att första halvan avverkats på 54:53 och att vi kan ha en fin tid på gång men att ”det är nu det roliga börjar, så vi får väl se”. Hannes instämmer.

Lika bra att göra dubbla korstecken och sjufaldiga Ave Maria, för nu kommer låren få stryk. Dags att lyss till hammarslagets sång.

Jag är inte särskilt trött. Eller jo, kanske lite, men inte så farligt. Hög puls, men pigga ben. Dock börjar jag känna någon slags tendenser i högervaden. Bådar ju gott

I Södergarnsbackarna springer vi om Samrawit Mengsteab (Hälle IF) som ligger tvåa i damklassen. Hon hade öppnat oerhört hårt men springer nu helt ensam och ser ut att få slita ont. Hundra meter längre fram springer Sylvia Medugu (banrekordinnehavaren) med lite rappare steg. Så småningom kommer vi ikapp och förbi även henne och vips är vi kvitt det där eländiga banpartiet som bara går upp och ner. Vi kommer in i ett bostadsområde och möter Archie Casteel som linkar fram i fel färdriktning. Tydligen en stukning.

Out of the frying pan and into the fire; Grönstabacken nalkas! Av alla lutningar med namn så är det nog denna jag hatar och fruktar mest av dem alla. Abborrbacken har jag en fungerande taktik för och Karins backe är det bara att forcera men Grönstabacken är mitt helvete på jorden. Här trodde jag att Hannes skulle lämna mig för jag stod nog fan still. Åtminstone kändes det så. Men han var snäll och saktade in.

Nu i efterhand så inser jag att jag inte var lika schysst när han några kilometer senare började tappa lucka på mig. Jag känner att tröttheten börjar komma ikapp mig också. Jag tappar fart. Jag brottas med tanken om att sakta in ännu mer så att jag och Hannes även fortsättningsvis kan slå följe, men då är jag rädd att jag inte kan få upp farten igen om jag skulle känna mig pigg på slutet. Jag vet, men är lite naiv. Så jag sluggar solo. Men det är inte någon smidig boxare ni ser; när jag blir trött så orkar jag inte längre hålla kroppen rak och skoliosen ser tio gånger värre ut än vad den egentligen är.

Jag skulle behöva ta den där sista gelen ungefär vid Sandviksbadet, men magen knorrar lite så jag vågar inte chansa, särskilt inte när Lidingöloppets mest kända landmärke närmar sig. Den fjärde gelen sparas alltså även denna gången. Här märker jag också av motvinden för första gången. Inte så nådigt heller. Woop-dee-doo!

Körde min patenterade gåggingstil uppför Abborrbacken och kommer på mig själv att bara flina åt eländet. För vad ska man egentligen göra? Hade jag haft några syrereserver kvar hade jag nog brustit ut i ett vansinnesskratt.

Jag tvingar igång ett löpsteg igen när stig blir till asfalt och backe till slakmota. Kollar bakåt och ropar åt Hannes att kämpa. Han är typ 50-60m bakom nu. Min mage börjar bli ett problem. I en nedförsbacke efter 27km så utvecklas knorret till ett regelrätt mjälthugg. Jag skannar marken efter nån passande sten att plocka upp och klämma på för att avleda smärtan, men hittar ingen. Jag fick borra in naglarna så djupt jag kunde i handflatorna istället.

Det snabba partiet förbi golfbanan som leder en in mot Karins backe kändes inte så snabb i år. Tiden är alltjämt relativ; den rinner iväg fort och jag färdas långsammare. Backen känns oändlig. Funktionärerna som stod där pratade om mig.

Han ser inte ut att må så bra
Tack så mycket!” brölar jag. Det var tydligen inget fel på hörseln i alla fall.

Jag älgar mig skadeskjuten över knölen och uppbådar mina sista krafter åt att göra en avslutande tempoväxlingar. Med en kilometer kvar gör det inget om det kostar 190 pulsslag men frågan var dock om benen skulle bära. Ett krampanfall på upploppet klarar man ju sig utan.

Det nyper i vänster och det nyper i höger men plötsligt så kommer man ut på gärdet och drygt trettio sekunder senare behöver man inte springa mer. Strax kommer också Hannes i mål och jag tackar för sällskapet och draghjälp.

Molle ansluter snart den trötta skaran i målfållan. Han hade inte haft en bra dag men krigade sig in på under två timmar i alla fall. En bättre dag gissar jag att det kan gå tio minuter snabbare.

Jag går bort till kaffeserveringen och bälgar i mig fyra snabba kôppar, innan jag haltar iväg från målområdet. Låren luktar bränt, andedräkten ammoniak och vaderna hotar att sänka mig så det går inte fort. Faktum är att det går bättre att gå baklänges. Jag hör att starka Jenny Björnberg från Falun kom sexa i damklassen, kul!

I ett annat liv, i en annan tid hade jag förmodligen haft en cigarr nedpackad i väskan med överdragskläder, men numer får det räcka med en burköl eller som idag, en halvflaska mousserande vin. Jag letar upp mitt resultat på telefonen. 1:52:18 och en 32:aplats. Jag tog placeringar under hela loppet och jag tappade inte så jäkla mycket tid andra halvan (mot vad jag brukar) heller.
Ja jävlar. Förbättring med 45 sekunder och två placeringar bättre jämfört med 2017.

Det där fruktansvärt malliga och oklädsamma flinet växer fram och i kombination med mitt haltande så framstår jag nog som väldigt obehaglig.

Jag hittar på Daniel till slut och han hade haft en hemsk resa från start. Han tackar vänligen men bestämt nej till lite bubbel och understryker att det ska man göra sig förtjänt av. Även Johan Forsstedt är missnöjd. Tråkigt, men kanske är det också en del av tjusningen med Lidingöloppet; att det kan gå lite hursomhelst även om man är väl förberedd. Det är ett hårt lopp på en hård bana. Och som alltid gäller det att ha dagen.

Nyblivna trettioåringen Karin kom ner på eftermiddagen och vi tog in på hotell för ytterligare vistelse i stan. Det är trevligt med miljöombyte även om det inte är helt utan stresspåslag för en lantis-turned-småstadsbo som jag själv. De här elsparkcyklarna alltså, don’t get me started.
Jag hoppas Transportstyrelsens förslag till regeringen aldrig går igenom: slopad begränsning av motoreffekt på elsparkcyklar men även begränsad möjlighet för vanliga cyklar att färdas på landsväg. Jaja, då lär det bli ännu säkrare på gång- och cykelbanor, right?

Men det finns bra saker med storstäder också såklart! Bara en sån sak att kunna gå in i en sportaffär som faktiskt har SPORTPRYLAR och inte bara pikéskjortor, halvkiloshantlar, sweatpants och kepsar. Och utbudet på mat, herregud!

Vi hann också med ett besök på Fotografiska innan det var dags att åka hem till Luddet igen.

Om man bortser ganska mycket apostlahästande i Stockholm på söndagen så följde två hela vilodagar från loggbar träning och tre dagar från löpning innan jag vågade mig på lite simning och lätt cykling.
Jag var riktigt paj i vaderna och låren de första dagarna så det blev inte så svårt att ta det lugnt. Massagekudden fick arbeta övertid.

Ena baksidan känns fortfarande lite stökig men den ger nog med sig så småningom. Men jag kanske får räkna med att det tar längre tid nu när jag nått den aktningsvärda åldern av 31.

Här skulle säsongen kanske kunna ta slut. Jag är ju jättenöjd med det som jag och kroppen lyckats göra, men nu när det anordnas lopp överallt så kanske man ska passa på att köra något mer.

Det finns ju ett personbästa på halvmarathon som inte förbättrar sig själv…

En reaktion på ”Återkomsten

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s