Känd i Örebro?

Förra lördagen körde jag fina Å-stadsloppet i Örebro. Senast jag sprang det loppet var 2017, men jag joggade faktiskt lite längs delar av banan i somras när jag och Karin var i Örebro.

Jag brukar väldigt sällan ha problem att motivera mig till löpning, men efter Lidingöloppet (som egentligen var säsongens enda tydliga mål) hade jag lite väl mycket motivation, varför jag var tvungen att hitta utlopp för detta sug. Således fick det bli ett halvmarathon där målet var att mitt fyra år gamla personbästa skulle utmanas och sänkas. Och varför inte på samma bana som 2017?

Det svåra inför det annalkande loppet var att hitta en lämplig fart (och därmed en tydligare målsättning). Jag rådfrågade några kunniga människor som har lite bättre analytiska förmågor än jag själv, men det blev lite väl spridda skurar för att jag skulle kunna spika någonting. Pulskurvorna från Blodomloppets 10km och Lidingöloppets 30km skiljde sig inte särskilt mycket (två slag i snitt), vilket gjorde mig lite perplex. Var är egentligen min tröskel? Sen är det såklart lite dumt att stirra sig blind på hjärtslag men har man ingenting annat att gå på så…

Kanske får be herr Frydenlund boka in mig för lite tester snart.

Men jag hade alltså fått in lite olika förslag på målsättningar, så jag testade farten för den mest aggressiva av dem. Torsdagen efter Lidingöloppet sprang jag 3×3km runt Tisken. Det var brutalt jobbigt så jag hyste inga större förhoppningar om att kunna hålla samma tempo i 21km. Visserligen hade jag sovit dåligt, haft en väldigt lång dag i skolan, och nödtryckt en hamburgare från den tvivelaktiga restaurang Gyllene måsen innan jag stack ut och sprang runt den för kvällen extremt vindpinade tjärnen, men TROTS alla dessa enkla ursäkter till kass dagsform så kändes 3:27-tempo ändå som en alltför tuff målsättning 10 dagar bort. Några dagar med oinspirerad simning och lugn cykling följde. Samt ett långpass.

Onsdagen därpå ville jag testa känslan igen. Den här gången fick det bli ett glassigare pass som innebar 6km jojolöpning på bana. Planen var att varannan kilometer skulle springas på fyra blankt och varannan på ungefär 3:30. Utfallet blev 3:56/3:21 så jag missade en hel del, men det kändes ändå fantastiskt lätt! Såna här pass är väldigt roliga om man hittar en bra avvägning mellan de snabba och ”långsamma” kilometrarna så man hinner återhämta sig lite men inte för mycket.

Oklart om jag blev så mycket klokare på de här passen, men någon plan måste man väl ha. Och ingen minns som sagt en fegis. På startlinjen utanför Tybblelundshallen hade jag bestämt mig. Inte över 3:30 per kilometer (så länge det bara går), vilket skulle innebära en milpassering som inte fick överstiga 35 minuter; USCH!

Användbart tips: sätt även en gräns för hur snabbt en kilometer får gå. Just saying…

Likt många gånger förut så får jag förlita mig på någon annan än jag själv. Fredrik ”Frippe” Johnsson och Oskar Arlebo hade lite andra mål så dem kunde jag inte sällskapa med, men Frippe tipsade om att Simon Sveder skulle gå under 1:15 i alla fall. Han syntes dock inte till. Jag som varit borta från Örebroscenen i några år hade väldigt dålig koll på övriga löpare och deras respektive löpform. Men jag kanske skulle hitta någon bra längs vägen.

Så jag gick ut hårt igen. Full send à la Leeroy Jenkins (den som fattar fattar)

Det bildades ett litet vakuum och istället för att lägga första kilometern på typ 3:27, som var planen, och hamna i det där ingenmanslandet som uppstått, så la jag mig bredvid en KFUM-löpare som verkade ha bra koll på läget. Och han sprang alltså lite fortare. Jag frågade honom vad han hade för tidsmål:

”Det här blir min första riktiga halvmara, men jag har gjort sub75 lätt på träning så vi får se”.

Passeringen för 3km var 9:48. Smart, Kim. Det här var inget saft- och bullkalas utan istället blev det pang på rödbetan direkt! Får mycket hejarop från publiken och förvånas över att så många vet vad jag heter. Det var ju väldigt längesen jag sprang här senast. Nåja, känd i Örebro, det är nånting jag kan leva med. Det visar sig lite senare, när jag frågar min kamrat vad han heter, att jag hört fel. De ropar ”heja Tim”, för det är nämligen så han heter. Tim Sundström. Skäms lite över min naivitet och egocentrism. Jag väljer aktivt att även fortsättningsvis höra dåligt så jag kan ta del av den pepp som öser över honom. Jag behöver all stöttning jag kan få: ”Heja Kim, det ser bra ut. Starkt!

Jag störs dock enormt mycket av mitt pulsband som hela tiden glider ner. Får rätta till det ett par gånger varje kilometer, så jag funderar på att ta av mig det för att spara mental energi. Samtidigt så är det ju kul att ha en komplett pulskurva från loppet att kika på när man ska göra case study:n efteråt. Förfallet var nämligen oundvikligt.

En junioröppnares uppgång och fall” skulle jag döpa fallstudien till. Så jag får fortsätta rätta till mitt pulsband. Klämmer en av mina två medhavda gels i anslutning till den andra vätskedepån. Meddelar Tim att vår sällskapsresa börjar närma sig sitt slut. Det är många kilometrar som landar mellan 3:21 och 3:25 och jag känner att jag borde tagga ner till 3:27 om jag vill ta mig i mål så småningom.

Användbart tips 2: fortsätt inte springa för fort bara för att ha sällskap.

Användbart tips 3: Eller kanske du ska göra det? Det kanske håller.

Jag bestämmer mig för att hänga med till milpasseringen och när vi närmar oss den vätskedepån som är där så är det istället Tim som säger att han är tvungen att stanna för han har djävulskt mycket mjälthugg. Jag vet inte riktigt hur jag ska reagera på detta, men jag vill inte stanna så jag fortsätter ensam och resten av loppet blir en solosegling. Framförvarande löpare är lååångt före och bakåt ser jag inte heller någon. Första milen passerar jag på 33:29, endast tio sekunder långsammare än mitt personbästa som sattes i Borlänge mindre än tre veckor tidigare. Inser det sjuka i situationen och springer vidare. Ensam märks vinden mer när man får den i ansiktet. Ensam och trött märks den mycket.  Förbannar mitt klena psyke och börjar muttra ”stark, snabb, maskin”. Börjar göra mig beredd på förfallet.

Glömmer nästan av den andra energigelen, men får i mig den ungefär efter 15km och fortsätter att dricka (eller med andra ord, kladda sportdryck i ansiktet) vid varje kontroll. Kilometerna börjar bli lite väl långa. Faktum är att jag tappar fart, även om det inte kommer någon riktig vägg.

Senast jag sprang det här loppet blev jag akterseglad på slutet av Norasonen Ludde Börjesson men den här gången stoppades hans deltagande av diverse krämpor. Synd, för jag hade behövt lite sällskap.

Efter 18km får man tackgodegud äntligen få vika av söderöver. Blir påhejad av många civilister och funktionärer nu och det får mig att rycka upp mig lite. När jag passerar universitetet så inser jag att jag kan komma på rätt sida av minuten om jag gräver fram lite ny fart. Jag får lite hjälp av backen ner mot Tybblelundshallen och när jag sedan kommer in på löparbanan så inser jag att det kommer gå. Speakern presenterar mig och välkomnar mig i mål som fyra.

1:11:56. Nytt personbästa med 4:08.

Före mig fanns brutalstarka orienteringslöparen Martin Regborn som med 1:05:09 totalslaktade både banrekordet samt distriktsrekordet för halvmarathon, tvåan Zachariah Mogeni från Kenya som sprang på 1:09:19 samt IF Starts stålman Per Arvidsson strax efter på fina 1:09:49. Inga dussingrabbar precis!

Många ur Örebromaffian (t.ex. Anfält, Ingberg och Nilsson) var i hufvudstan för att springa marathon så i vanliga fall hade jag nog inte ens kommit topp 10. Jag fick reda på senare att Tim Sundström brutit loppet och han hade definitivt slagit mig annars. Hursomhelst, en fjärdeplats var bara en oväntat bonus.

I Örebro var det primära målet att springa på en bra tid. Motståndet kan man (nästan) aldrig göra någonting åt. I efterhand när jag kollar igenom pulsnivå och så vidare så står det klart att jag grävde ganska djupt. Bra. Det är alldeles för många som säger efter lopp att de kunde gjort det bättre. Jag har nog aldrig känt så själv. Även om jag ofta känner mig vek i hövvet så verkar jag vara duktig på att må dåligt.

Jobbet gjort! som Frippe brukar säga.

#äldreochsnabbare gäller tydligen fortfarande

En reaktion på ”Känd i Örebro?

  1. Väl värt att rätta till pulsbandet i tid och otid för att kunna studera en så fin pulsgraf (får dock ont bara av att se den!), ruskigt bra krigat ju. Att mobilisera ny kraft så pass tätt efter LL är också imponerande!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s