Uppsala Marathon

Efter en framgångsrik sensommar och höst, med nya personbästan på milen, halvmaran och Lidingöloppet så började jag märka en något högre svansföring och det är för mig inte ett önskvärt attribut.

Hur kommer man bäst till rätta med detta? Hur skjuter man ner Icarus? Man testar nya saker som man inte är van vid!

Ett sätt kan vara att delta i en draghundstävling, vilket jag gjorde i slutet av oktober med Jennies hund Malkin. Det gick väldigt fort, var sjukt läskigt och aktiverade muskler jag inte kunde föreställa mig skulle användas. Dagarna efter hade jag sån träningsvärk i överkroppen att det kändes som att revbenen ”släppt” från resten av kroppen. Men det var kul!

Tankarna på marathon hade också börjat gnaga igen. Det började nog egentligen med det här som man inte ska göra; jämföra sig mot andra. Om ”Kalle” springer lika fort som jag på Lidingöloppet eller halvmarathon, betyder då det att jag kan springa lika snabbt som Kalle på marathon? Ja, här får ni läsare en kort paus för att dra en djup suck.

Mitt track record på distansen är inte så omfattande. 2017 sprang jag Växjö marathon på klart godkända debuttiden 2:39:43, dock med en MASSIV positiv split och kramp med 200m kvar (som för övrigt kostade mig en andraplats till Simon Karlsson från Ärla IF). Året därpå lunkade jag runt på Idre Fjällmarathon (45km) och 2019 sprang jag och Danne en skogsmarathon på träning. Så jag hade testat på distansen vid några tillfällen, men inte så mycket mer.

Med en veckovolym på typ fem mil löpning (med någon enstaka över sex mil) har det inte känts särskilt aktuellt med någon marathonsatsning heller. Ibland har jag försökt lägga till fler mil men ganska snart har problemen kommit. Och jag har vant mig vid att det är så och anpassat mig utifrån det. Hamnat i triathlonträsket™.

Sen finns en klar fördel med att inte dunka in en massa tiomilaveckor; jag hinner inte tröttna! Sen är jag medveten om att det är lite begränsande; ska man tävla långt så är det också underförstått att man även ska träna långt.

Som ni läsare vet så gillar jag Lidingöloppet. För mig innebär det en duration på strax under två timmar. Det är lagom länge och tillräckligt utmanande. Det är också ganska förlåtande för en som inte klarar av att springa särskilt mycket, i alla fall är det den killgissning jag gjort eftersom det gått ganska bra alla fem gånger jag sprungit loppet.

Jag hävdar inte att man ska baissa sig själv och eller inte får vara stolt över sina åstadkommanden, men man kanske får dra någon slags gräns för vad man ska få utsätta folk för i form av mallighet.

Onsdagen den 3 november anmälde jag mig till Uppsala marathon som skulle gå på lördagen samma vecka. Det fick bli på vinst och förlust. Jeppe (Lundberg) hade ju inte heller så höga förhoppningar på sig själv efter vurpan på Idre fjällmarathon som genererade en knäskada. Trots många spolierade träningsveckor i uppladdningen mot Rotterdam Marathon, slog han till med 2:19:23 och fick sitt riktiga genombrott i löparsammanhang, samt en bonus i det nya distriktsrekordet då Jonas Buuds tidigare rekord fullkomligen krossades.

När jag åkte från Ludvika vid 6-tiden hade låset till förardörren frusit och rutorna behövde skrapas. Och fortfarande sommardäck på. Mötte upp Nordde i ’bärke för att byta bil och samåka därifrån. Han var ungefär lika förberedd som jag men hade en tydlig och realistisk målsättning till skillnad från jag själv. Det var soligt och ungefär tre plusgrader när det började närma sig start. Visserligen blåste det inga riktiga Uppsalavindar, men det kändes ändå tveksamt att springa i splitshorts. Samtidigt vill man ju inte trä på sig ett par tajts; bara känslan gör ju att man blir långsammare.

Problemet som jag såg för egen del, förutom den bristande volymen, var att hitta en realistisk målsättning som inte kändes feg. Träningen efter Å-stadsloppet i Örebro hade flutit på ganska bra, med 14km i 3:22-tempo på Vintervarvet som enskilt bästa pass, men jag hade också kört några längre intervallpass (så som 3x5km och 2×7,5km) i ganska bra fart och en del maxinsatser på diverse elljusspår i Falutrakten.

När starten väl gick så blev det lite både och. Första kilometern blev för ovanlighetens skull inte så toksnabb. Jag sprang jämsides med Mikael Tisjö vars mål för dagen var kring 2:45 och hur det gick för honom går att läsa här. Vi tjålade en stund innan jag ökade farten och stack iväg.

Plötsligt var jag själv i en liten mysig skog, med en enda löpare drygt 80m framför mig. Dividerade lite med mig själv: ”Falla tillbaka, jaga ikapp eller springa själv?

Det skulle dröja ett dussin kilometrar innan jag fick kontakt. Jakten blev spännande med väldigt varierande underlag; längs hårda och fina skogsstigar, på asfalt genom bostadsområden, halkande över leriga singletrackspår vid Hågadalen och värst av allt var när det blev dags att ta sig an de av nattens kallgrader nu såphala spänger/gångvägar i trä längs Vårdsätra strandpromenad. Det är en underdrift att säga att jag hade önskat sig mer mönstrade skodon under den första milen som klockades in på 35:15.

Vid Sunnerstaviken var jag ikapp ledaren Stefan Fransson (springande för Rånäs 4H) och där mötte jag även Molle Olson som var ute och körde lite marafartsintervaller. Han hängde med en liten bit, stämde av läget och önskade mig sedan lycka till fortsättningsvis. Jag låg i rygg på Stefan några kilometer innan jag kände att jag åkt snålskjuts för länge så jag gick fram och övertog taktpinnen. Kort därpå märkte jag att han började tappa.
”Fan också, men jaja, jag försöker väl ligga kvar i tempot” som då var kring 3:31 per kilometer.

När den långa sega stigningen från Studenternas IP började så tänkte jag att han skulle få en chans att täppa luckan men han verkade tappa mer än jag uppför. Det kändes redan nu i benen att jag sprungit för fort och att det skulle bli en lång dag. Andra milen avverkades likt den första på 35:15. När jag kom uppför trapporna på slottsområdet så hann inte den föråkande cyklisten med riktigt så han fick ropa efter mig hur jag skulle springa. Folket däruppe var inte heller beredda på att jag kom så jag fick kryssa mellan massorna för att ta mig fram.

Jag gissar att det var folk som höll på att hämta ut nummerlappar för halvmaran. Smått kaotiskt var det i alla fall. Jag missade vätskedepån här också. Min oro över de trötta benen lugnades en aning när jag flög ner från slottet och fick med mig farten en bit även på platten när det nu bar iväg på banans norra loop. Men först genom centrum för lite stadskörning och längs Fyrisån innan vi tog sikte mot Gamla Uppsala.

Efter den tredje milen (som klockades på 35:16) blev vattnet plötsligt väldigt mycket djupare. Benen hade liksom gjort sitt. Efter vändningen vid 31km fick vi motvind när vi skulle springa förbi Uppsala högar tillbaka mot stan, så nu fick huvudet kämpa extra hårt för att tvinga benen att jobba. Började få lite ont i ena foten och höften också, vilket inte hindrade mig i steget, men det var ändå en sak som jag sprang och nojade mig för, vilket inte behövs under sista milen på en mara.

Till en början tappade jag kanske 7-8 sekunder i tempo, men snart rasslade det till och jag började få det väldigt kämpigt. Jag orkade inte längre hålla upp kroppen och kände mig ordentligt kantig och sned. Fjärde milen tog 37:27 och förfallet slutade inte där.

Molle dök upp på cykel och försökte peppa mig där på slutet, men jag svarade bara med negativ energi. Jag hade väldigt svårt att fokusera på det lilla som återstod av loppet utan hade grävt ner mig i gnällträsket (förlåt Molle). Det var inte förrän jag var inne i parken som leder fram till slottet som jag fattade att jag skulle klara det, men då återstod fortfarande ett hinder. Trappan upp till slottsgården… Jag gav den föråkande cyklisten Raymond Baker en high-five och torkade sedan bort det värsta snoret och dreglet från mustaschen inför målgång.

Det fanns dock inte en tillstymmelse till spurt kvar i kroppen så sista biten blev en stillsam och smärtsam jogg in genom portalen. Efteråt fick jag reda på att jag sprungit på tiden 2:31:54, vilket är en förbättring med 7:49min jämfört med Växjö marathon för fyra år sedan.

Det är en tid jag är fruktansvärt nöjd över, och ett resultat som man kan ifrågasätta om jag verkligen förtjänar när jag sprang med huvudet ”under armen” första tre milen. Ibland kanske man ska han lite tur också. Efter målgång bjöds man på en god mustig gryta som gav en tillbaka såväl värme som livsgnista. Av tävlingsledaren fick jag också en korg full med godsaker. Jag gillar godsaker.

Dagarna efteråt mådde jag precis som jag förtjänade. Höften var helt kajko, och fötterna ömma av vätskefyllda blåsor. Låren luktade söndagsstek och de krampande vaderna höll mig vaken om nätterna. Ändå dröjde det inte särskilt länge innan jag började fundera på om jag ska göra ett nytt försök i vår på en lite lättare bana, men det förutsätter så klart att jag kan träna mer fokuserat. Jag vill helst inte upprepa det här utförandet som kan sammanfattas med ”tre mil i bra fart och sedan 12km regressiv nedjogg”. Kolla bara splittarna nedan:

Jag tog fyra dagar helvila innan jag vågade röra på mig igen. Det kändes lite klumpigt och slött, men ändå skönt att komma ut. Jag tänkte trappa upp distansen långsamt nu de kommande veckorna och kanske komma igång med simningen igen också. Det har varit en hel del i skolan på sistone så då har löpningen varit den träning som varit lättast att göra på ett effektivt sätt.

Jag har i nuläget ett lopp kvar den här säsongen och det är 800m i Falun i början av december.
Fråga mig inte…just don’t.

3 reaktioner på ”Uppsala Marathon

  1. Underbar läsning! På en raskare bana kan du garanterat göra fler storstilade prestationer på maraton, även om du är grym i terräng vilket säkert hjälpte dig göra en så grym insats i Uppsala. Svinkul f ö att du ska springa 800m härnäst!

    Gilla

    • Tack Sigrid! Vill inte spekulera alldeles för mycket, även om man såklart får analysera lite. Jag tror du kan ha rätt i det du säger. Jag är inte så effektiv när det blir platt och monotont, men när det blir ojämnare underlag kan jag kanske koppla på lite fler muskler än ”vanliga” marathonrävar.

      Är alldeles skräckslagen inför 800m, men så länge jag tar mig i mål så får jag en officiell tid och PB på distansen i alla fall. Mjölksyran lär väl komma på köpet…

      Gilla

  2. Pingback: Köpenhamn marathon del 2: loppet | Kim Andersson

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s