Catching up

Under 2021 skrev jag ungefär en gång i månaden och nu har det gått lite längre än så sedan sist. Orsaken till detta är att det för det första inte hänt särskilt mycket. Samtidigt som jag haft fullt upp.

Men kanske är dags nu.

Det blev en relativt kortlivad comeback för mig. Vi har väl lärt oss nu att när jag börjar komma i form så kan man tända ett tomtebloss och se vad som slocknar först. Vad var det Neil Young sjöng?

Better to burn out, than to fade away 

Nåväl, jag behövde de här resultaten på nåt sätt. Förmodligen mest för att bevisa för mig själv att jag fortfarande kunde och för att mitt huvud inte skulle fastna i 2017 då jag (trodde att jag) var som bäst. Och ”tomteblosset” lyckades uppbåda fart nog för att slå personbästa på alla distanser jag tävlade på:

800m – 2:07,27
10km – 33:19
Halvmarathon – 1:11:56
Lidingöloppet – 1:52:18
Marathon – 2:31:54

Efter Uppsala så började funderingarna på en attack mot 2:29:59 i Rotterdam kristallisera sig.  Detta grusade dock ganska snabbt. Jag hann komma tillbaka till min normala veckovolym efter cirka fyra veckor och sen träna på bra i ytterligare några veckor. Någon dag efter mitt senaste blogginlägg gjorde jag ett 5000m-försök på träning. Det var i skymningsljus och ganska halt på Hillängens IP, men det gick ändå över förväntan. Jag klockade in på 16:01 så det kändes inte som att urladdningen i Uppsala förstört alltför mycket av min spets. Självklart öppnade jag för hårt så att det var lockande att kliva av efter 3000m, men passeringstiden var för dålig där så jag fick helt enkelt fortsätta fem varv till.

Jag fortsatte att samla poäng i Elljusjakten, det roliga upplägg som Karl Walheim och Markus Living har kört ett par säsonger nu. I fem veckor var det ”öppen start” på Faluns olika elljusspår, med en ny bana varje vecka (Lugnet, Stångtjärn, Samuelsdal, Pumpen, Haraldsbo). Man fick registrera sin tid som sedan användes som seedning. Inför finalen (runt Kålgår’n), som kördes som omvänd jaktstart, fick jag starta näst sist, endast amerikanen Noah Brautigam bakom mig. Omvänd jaktstart är genialiskt. Samtidigt som man vill jaga ikapp dem framför så vill man inte bli omsprungen. Till skillnad från normal jaktstart så torde tidsskillnaden vid mål alltså krympa istället för öka. Jag hade dock inget att sätta emot Noah när han kom som ett yrväder (det kändes som att jag stod stilla), men det var kul i alla fall.

Senare samma vecka ställde jag upp i ett 800m-lopp i inomhushallen i Falun. Här kan jag ärligt säga att det enbart var för att få en officiell tid. Sen är jag nöjd med insatsen. 2:07,27 får anses helt okej för ett gammalt härk. Kanske kan man testa en ny distans per år? På så vis kan man ju få ett PB varje säsong, bara man kommer i mål.
Träningen flöt på ett tag till, och sen kom det. Dagen efter mitt senaste långpass, några dagar innan jul, vaknade jag med nån ny jävla™ krämpa som jag inte riktigt vet vad det är. Orkar inte förklara, men symtomen liknar de man kan ha vid tibialis posterior syndrome. Sen har jag haft ont i fotvalvet. Min gissning är att jag trappade upp höjdmeterna lite väl mycket där på slutet, med backfokus på såväl intervaller, distans och långpass. Jag vet inte. Ett återkommande tema är väl att jag inte har sån bra fingerspitzengefühl.

Bjarne Andersson, evighetsmaskinen från Ödeshög, lär någon gång ha sagt
Att vara i toppform är som att gå på nattgammal is; det brister så lätt

Det tog lång tid att få en undersökningstid bokad vid sjukgymnasten och sen har denna bokning skjutits upp vid tre tillfällen pga sjukdom (två från sjukgymnastens sida och en gång från mig). Fram till den här veckan har jag varit frisk hela tiden så jag har kunnat träna på med annat, som mina Stravaföljare kanske lagt märke till.

Dels blev det en hel del MTB i december och en jäkla massa simning och tråkig Zwift-cykling i januari. Att sitta inomhus och cykla är fortfarande en mental plåga för mig, men det är ett bra sätt att bygga det aeroba huset på när det inte är aktuellt att cykla utomhus. Det blir mest lugna pass i låg puls- och kraftzon, i allt från en till fyra timmar. Jag har i alla fall köpt vintercykelskor och dubbdäck till MTB:n så jag har utökat mina valmöjligheter när det kommer till cykelträningen. Det är bara två månader kvar tills vi drar igång våra träningstävlingar med cykelklubben, så jag ska nog blanda in lite mer fart snart. Enda inplanerade loppet i nuläget som involverar cykel är Challenge Vansbro och vill jag slippa skämmas där så kommer jag behöva lägga mycket tid i sadeln, även om det kanske inte är så kul alla gånger.

Däremot har jag fått en riktig nytändning när det kommer till att ”veva klor”. Det finns flera anledningar till detta. Dels att jag kommit förbi puckeln i början då man är kass och allting bara är jobbigt. Ni som haft ett längre uppehåll eller är nybörjare på någonting kanske kan relatera.

Sen finns det fler aspekter.

Jag har ältat det här så många gånger förut, men ett stort problem med att bedriva simträning på badhusets allmänna tider är att man aldrig vet hur bassängen ser ut när man kommer dit; hur många barn som leker, hur många pensionärer det är som simmar ryggsim alternativt inte vill blöta ner håret, hur många coola tonårskids som hoppar volter från trampolinen, osv.

Ett annat problem är att det väldigt sällan styrs upp så att de som simmar snabbt kan vara på ett ställe och de långsammare på ett annat ställe, osv. Det kan vara ett gäng som simmar crawl i ett visst trafikmönster, och helt plötsligt kommer en farbror som prompt ska simma vänstertrafik runt båda banorna för att han ser dåligt på höger öga. Sen är det också ett jävla mörker™ att man har simning, lek och hopp i samma bassäng.

I höstas skrev jag lite om att de gjort en coronaåtgärd som betydde att man hade två uppdelade simpass (t.ex. 10:30-12:00, 13:00-15:00) med begränsat antal gäster. Problemet med detta var att man var tvungen att köa ungefär en halvtimme innan respektive pass.

Efter nyår ändrade de litegrann och de nya coronaanpassningarna var riktigt bra för min återupptagna simträning. Man förbokar en tid som man vill simma på (t.ex. fredag 14:00-16:00) och under den tiden kommer det vara max 29 andra där. Endast motionssimning tillåten, ej bad, hopp och lek. Inte heller något behov att stå och köa en halvtimme för att få sin plats. Dessutom har jag faktiskt sett simhallens heliga Graal vid ett flertal tillfällen. Jag syftar alltså på ”SNABBANA”-skylten.

Sen händer det tokigheter ändå, såklart. En gång var det nåt pucko som fick för sig att dyka från långsida till långsida, alltså UNDER de som motionssimmade. När han för andra gången valde att gå till ytläge precis i kollisionskurs med mig så fick jag lov att uttrycka mig över-tüdligt. Han förklarade sig med att det var för långt att dyka 25m (kortsida till kortsida) och att det var därför han gjorde som han gjorde…

Förutom ovan nämnda tillfällen har det fungerat jättebra. Sen blev det ett tydligt avslut på det i och med onsdagen då restriktionerna släpptes, då det var ett helt fotbollslag där och körde en ytterst tveksam ”lagkapp”. De hade delat upp sig i två grupper så det var bara två som simmade samtidigt, men ändå lyckades de ta upp fyra banor (imponerande!).

Med utökade öppettider hoppas jag kunna fortsätta träna simning utan större frustrationsmoment, det vill säga när jag är frisk igen. Annars går det ju att träna med mastersgruppen, men de kör antingen väldigt sent eller väldigt tidigt. Och att simma med dem kostar lika mycket som ett årskort. Och jag får vara lite smartare med utgifterna nu när jag blivit student. Vi får se. Än så länge har det gått bra. Visserligen verkar jag ha kört fast i ”långa intervaller”-spåret (t.ex. 10×400m) istället för att bygga bättre fartkapacitet, men så länge man är medveten om det så kanske man kan göra nåt åt det. Har i alla fall fått ut ett CSS-testvärde som jag ska försöka använda i min träning framöver. CSS är den fart (per 100m) som man ska kunna hålla på 1500m simning. Värdet får man ut genom att simma 400m på tid, vila 5-10min och sedan simma 200m på tid.

Tiderna skriver man in i en kalkylator som räknar ut ens CSS-värde. Jag fick 1:27min/100m och är extremt skeptisk till att jag skulle klara av det tempot i 1500m (som skulle ge en sluttid på 21:45), men jag får väl helt enkelt testa det också framöver. Jag hoppas denna återfunna kärlek till simningen håller i sig. Som jag nämnde tidigare så behöver jag cykla för att inte behöva skämmas på Challenge Vansbro; detta gäller även för simningen.

Det har blivit några mil längdskidor också, men foten gör ont även när jag diagonalar, så det har därför inte blivit så mycket. Det är ju variationen jag gillar i skidåkningen, så jag tänker då inte bli nån jäkla stak-konvertit! Jag har åkt på Lugnet med Micke ett par gånger samt på Källbotten och Hagvallen.

Under januari deltog jag också i en Youtubebaserad yoga-utmaning. 30 pass blev cirka 12 timmar. Jag vet inte vad det gav mig, men jag tror inte det var slöseri på tid i alla fall. I varje fall blev jag varse om hur orörlig jag är, och självinsikt ska väl vara bra!?

Jag har även testat på att klättra ett par gånger på Mono Loco i Falun. Jag håller mig vanligtvis helst på marken och tyckte att repklättringen var riktigt läskig, men bouldering var ju skitskoj! Träningsvärken från första klättringen hade nästan gått över efter sex dygn…

Jag har också klarat av min första termin på högskoleutbildningen. Varje gång jag fått frågan om vad jag studerar så antar jag en nästan ursäktande ton när jag försöker förklara för dem vad det faktiskt är jag studerar. Varför då egentligen? Upplevelseproduktionsprogrammet. En ny turismutbildning på tre år med inriktning friluftsliv, idrott och hälsa.

”Man kan tillexempel arbeta med destinationsutveckling på nåt ställe dit folk åker för aktiva semestrar” är en sägning jag gjort ganska många gånger nu.

Vi är en rätt liten klass med ganska hög medelålder. Undervisningen har så klart påverkats mycket av covid-19 så vi har inte träffats så mycket eller haft så mycket platsförlagd undervisning som jag hoppats på, men förhoppningsvis kommer någon av de kommande fem terminerna bli mer ”normal”.

En av de svårare grejerna har varit att lära mig skriva på ett annat sätt. Så att det inte bara blir jag-jag-jag eller mig-mig-mig (som här i bloggen). Nyttigt såklart, men ovant.

Jag lär fortfarande känna nya klassen. Jag har umgåtts mycket med en tornedaling vid namn Micke som jag tränat (och pluggat) ihop med en hel del under hösten och haft riktigt bra utbyte med på flera plan. Jag, Micke och David tog oss också en tur upp på Ärtknubben för ett par veckor sedan.

Vi har fått resultat från tre kurser inrapporterade och jag väntar på att få veta resultatet från en tenta på en fjärde innan jag kan släppa höstterminen helt. Just nu läser vi två kurser på engelska: Tourism marketing och Tourism and society. Svårt men intressant. Den roligaste kursen hittills var den när vi skulle planera, budgetera, riskbedöma, utföra och utvärdera en frilufts- och/eller idrottsaktivitet för ett gäng utbytesstudenter. Den kursen var sannolikt den som var mest representativ för vad programmet går ut på. Till det skulle allting dokumenteras i en utförlig rapport samt kopplas till litteratur kring ledarskap, sociologi, idrott och hälsa, osv.

Tråkigast var tveklöst kursen Grundläggande vetenskaplig metod, även om den också så klart hade sina intressanta aspekter. Vissa kurser kanske man bara får tugga sig igenom helt enkelt.

Jag hoppas att den här sjukdomen jag ådragit mig inte blir särskilt långvarig så att jag snart kan återuppta träningen igen. Motivationen för den kommande säsongen är god så det är något jag ser mycket fram emot! Innan jag blev sjuk hann jag även jogga några korta löppass också. Förhoppningsvis är den på bättringsvägen.

En fin skrinnartur på Runn med Karin. Måste varit 10 år sedan jag åkte långfärdsskridskor sist!?

Snart kommer nya numret av tidningen SPRING och där har jag blivit intervjuad av eminente Senad Suhonjic. Fråga mig inte varför, men han ansåg att det fanns något där. Vi pratade mycket om uppgång och fall och hur jag tränar.

Hint: det är inte riktigt lika mycket eller lika långt som vår nationalhjälte Nils van der Poel gjort de senaste åren. Han har, som utlovat, nu släppt sitt mytomspunna DOKUMENT.

Apropå intressanta profiler som Nisse, i numret som kommer det jag intervjuas i kommer man kunna läsa om Jesper Lundberg, som är en 100 gånger intressantare profil att intervjua än jag själv och en god vän, så om ni inte redan prenumererar på tidningen SPRING lägger jag en länk här.

Tills dess, hare gott och sköt om dig, ta det lugnt.
Hälsningar från mig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s