Det våras för Örebro

Game plan:en försvinner ganska fort när man drar iväg. När adrenalinet kickar in åker förståndet ut.”

Så sa Fredrik Stoltz i ett avsnitt av ”Löpning och livet”-podden, och det är ett påstående som jag sällan missar en chans att styrka.

Nedan följer en lopprapport från Startmilen i Örebro som gick av stapeln lördagen 2 april 2022.

——————————————————————————–

På fredagskvällen skrev Henrik Löfås till mig och frågade om min status (läs form) samt målsättning. Jag svarade att jag, baserat på 3:28-tempot jag lyckades hålla i Borlänge över 13,5km på söndagen, kände att ”låga 34” på milen vore rimligt med draghjälp. Vilket alltså skulle innebära en fart nånstans mellan 3:24-3:27 per kilometer. Han sa inte mycket, men jag tror det blev en outtalad, lös överenskommelse om att vi eventuellt kunde dra nytta av varandra under loppet.

Tidigare under dagen hade jag fått frågan av en annan löpare varför jag skulle springa ett gatlopp om jag ändå inte var i form för att slå personbästa.

Ptja, någon gång ska man ju premiära, och Startmilen har, som jag skrev i förra inlägget, en särskild plats hos mig. Nu var det längesen jag sprang det senast, men alla gånger har jag åkt dit tillsammans med andra från Ludvika/Smedjebacken och det har alltid blivit en rolig utflykt, slagna personbästan eller ej.

Jag, Fredrik Oskarsson och Nordde anlände Örebro och tävlingscentrum vid Tybblelundshallen i god tid. Sigge, som drabbats av influensa tidigare under veckan, fick stanna hemma. Som vanligt vid Örebroevenemang går det snabbt och smidigt att få det formella överstökat (nummerlapputhämtning, toalettbesök, eventuell stödkorv, osv). Markus Munkhammar och Anders Olausson var också där, likaså Henrik Löfås med hela familjen.

Solsken, lätt vind, sex plusgrader och nysopade gator. Med andra ord, mycket fina yttre förutsättningar för att springa fort. Frågan är vem man skulle ta rygg på? Vi värmde upp i fyra kilometer och jag kände att mina ben var smörkolasega och trötta. Men visst brukar det gå bra då? Jag kan i alla fall inte minnas när det senast kändes BRA innan start… Nä, jag är hellre en sån som gnäller före ett lopp än efter.

I något avsnitt av den nu nedlagda Elitpodden pratades det om plus– och minuslöpare. Pluslöpare var såna som gjorde bättre ifrån sig på lopp än på träning. Minuslöpare tvärtom, alltså såna som ofta får till riktigt mäktiga träningspass, men av olika anledningar ytterst sällan får ut det när det är tävling. Visst, jag har uppenbarligen svaga nerver, vilket nog är en vanlig gemensam nämnare för den andra gruppen, men hittills hör jag nog till plussegmentet då jag oftast får till mina lopp utan tråkiga överraskningar eller finner stora behov att komma med ursäkter efteråt. Ta i riktigt grovt trä.

Ställde mig i startledet fem minuter innan vi skulle släppas iväg som galna kossor. Hälsade på idel kändisar. Knöt om skorna en extra gång. Gåshud. Puls. Nerv!

Starten gick så småningom och tre personer stack genast iväg i en jävla fart. Dessa var Jonatan Gustavsson, Martin Regborn och Mustafa Maher. En bit bakom bildades en stor klunga som anfördes på ett exemplariskt vis av IF Starts urstarke Per Arvidsson. Det gick såklart alldeles för fort för mig, men tänkte att jag skulle försöka hänga med så länge som möjligt ändå. Säg mig, har ni hört den förut?

The best pace is a suicide pace and today looks like a good day to die”  -Steve Prefontaine

I den här stora, mysiga gruppen fanns, bland många andra, också Andreas Ingberg, Jonas Nilsson och Henrik Löfås. De första två kilometertiderna låg under 3:10 och även om det är lite utför i början så går det inte riktigt att använda som ursäkt när man känner att laktatet närma sig de nivåer då illamåendet dyker upp.

När vi svängde vänster ut på Hjälmarvägen, strax innan tre kilometer sprungna, valde jag därför att släppa den främre delen av klungan innan det skulle vara försent. Det var många andra som också gjort det. Det var kul så länge det varade men det var också ungefär sju kilometer kvar av loppet som skulle klaras av. Jag sneglade bak och snart kom Ingberg ikapp mig. Därifrån höll vi varandra sällskap. Farten låg kring 3:15 och var fortfarande ohållbart hög för mig men fick mycket energi av Ingberg som tuffade på som ett pålitligt lok. Löfås hade flugit av klungan och orkade inte heller haka på oss när vi kom ifatt honom längs Rudbecksgatan. Erik Anfält som haft lite krämp-krångel stod och ropade på sidan.

Nästa gång vi kom till hjälmarrakan så fick jag ett samtal från verkligheten och denna gång kunde jag inte ”trycka upptaget”. Jag såg Ingberg segla iväg och ta upp jakten på några fler som ramlat av Arvidssons entourage. Jag tror fanimej att han ökade farten tillochmed!

When the going gets tough, tuffar Ingberg på” – gammalt Örebroordspråk

Jag gjorde så gott jag kunde. Orkade inte kika bakåt (det ska man inte göra) för att se om någon var tillräckligt nära för att vara värd att vänta på utan försökte istället låsa blicken rakt framåt och hålla bra spänning i bålen. Så fort jag tillåter min höft att falla åt höger (vilket den gärna gör pga en krökning i ryggraden) blir det svårt att hålla fart. Tråkigt det där, att det ska vara så svårt att hålla tekniken när man är trött.

När det var två kilometer började jag den där vanskliga huvudräkningen™ som jag tror många gör sig skyldiga till, dvs:

Hur långsamt får det gå för att jag ändå ska greja målet?

I mitt fall under hade målet under loppet reviderats till 33 minuter. Min hjärna var alltså så pass med i matchen att jag förstod att det just nu var ”sub33” som var aktuellt och inte nå jävla ”låga 34” som jag pratat mig ljummen om innan start. Jag kom fram till att OM min klockas GPS mätt rätt under loppet så skulle det krävas 3:35 per kilometer för 33 minuter blankt, vilket kändes lugnt. Men det är sällan ett ”om” som går att lita på, så avslappnad kunde jag såklart inte kosta på mig att vara

Träningsklockor mäter väldigt ofta fel. Kanske inte med särskilt mycket, men även med 1% felmarginal så blir det hundra meter på en mil. Så fort det är skog, byggnader eller kurvor med i bilden så ger det upphov till felkällor. Men lopp som går över traditionella distanser som 10km brukar vara kontrollmätta av förbundets banmätare (och alla i lopp de här trakterna är mätta av Bertil Sundin).

Hursomhelst, det är tid i mål som gäller, ingenting annat. Så för mig gällde det nu att kompromissa; springa så fort som möjligt utan att spy (att sänka farten kostar tid, att kräkas kostar också tid). 188bpm verkade utgöra denna vomerala tröskel för dagen.

. När min Garminklocka signalerade för tionde kilometern såg jag målet, men det var åtminstone 100m bort. Långt framför hade jag sett Ingberg springa om två personer och jag önskade att jag hade haft någonting kvar i tanken men så var inte fallet. Dock var jag glad att sista biten mot mål är ett medlut för det ger en lite hjälp i händelse att man behöver tampas med marginalerna.

Jag stapplade i mål på 32:52,9 vilket innebar ett nytt personbästa med 25 sekunder (Blodomloppet i höstas sprangs på 33:18). Jävlar! Det hade jag verkligen inte trott!

Resultatmässigt räckte tiden till en 10:eplats totalt. 7:a i seniorklassen, men sen var det några starka ”farbröder” framför mig också, nämligen Per Arvidsson, Andreas Ingberg och Eskil Persson (vars lopprapport går att läsa här).

Länk till resultaten

Det visade sig att tiden kostade en hel del puls också:

Jag förstår att jag framstår som en dryg sandbagger, alltså en sån som alltid mörkar formen men jag har verkligen ingen koll, och det framgår för mig nu med all önskvärd tydlighet. Och det i sig är inte alls bra. Nu hade jag fel åt rätt håll, men det hade lika gärna kunnat vara så att jag satte en alldeles för hög målsättning pga felaktig bild av formen och istället sprungit mycket långsammare. Vad jag försöker få på pränt är att det är önskvärt att åtminstone på ett ungefär veta vad man har för kapacitet. Om inte för dagen så åtminstone för veckan.

Jag blev faktiskt uppriktigt förvånad över att jag klarade av att springa i 3:28-tempo i Borlänge förra helgen och därför tyckte jag 34:00-34:10 kändes ganska realistiskt inför det här loppet. I Borlänge fick jag inte upp pulsen så högt (171 i snitt, med en urmaxning på 179) trots att jag drev på rätt hårt, så jag förväntade mig inte att kunna ta i så mycket mer i Örebro. En stor skillnad är såklart att jag slapp springa ensam här (förutom när jag tappade Ingberg på slutet alltså) samt att loppet var på eftermiddagen. Jag inbillar mig att jag inte kan få ut max innan lunch. Kanske möjliggjorde de 5-6 extra plusgraderna lite djupare gräv, vem vet!?

Hursomhelst, den här gången får jag säga att det var en jävla tur att jag inte höll mig till planen (i den mån det fanns nån) och istället sprang med huvudet under armen.

Som Kristoffersson alltid sa förut:
”Lika bra att springa fort i början, trött blir man ju ändå”.

En reaktion på ”Det våras för Örebro

  1. Pingback: Startmilen – DM-brons på årets andra tävling – Björns blogg – www.engqvist.me

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s