Köpenhamn marathon del 2: loppet

SØNDAG

Vaknar före klockan. Uppskattad sovtid ~4:30h. Oklart om det berodde på nervositeten eller det faktum att man var så proppfull av socker. Dock inte så trött. Lyssnar på Molles råd om en het dusch för att väcka musklerna.

Hård puls. Nog fan var jag nervös.

Inte så trångt vid frukostbuffén halv sju. Alla swingers (se föregående inlägg) var väl trötta (eller höll de fortfarande på!?)

Lite siffror från morgonen:

  • Tre mackor med sylt och ost
  • Två koppar svartlut
  • Två salttabletter
  • En känning (höger höft)
  • Femton toabesök -90 i puls sittande…

Och sedan iväg mot starten. ”Du ser ut som nån som ska springa på tre timmar”, säger en Örebro AIKare som går bredvid mig och Molle på denna Golgatavandring. Jag svarar att jag hoppas på mer. Får en klump i magen. Går och sippar på sportdryck. Toppfyller.

Tack vare att vi får starta med elitfältet så har vi tillgång till ombyte, förvaring av privata tillhörigheter, extra bajamajor och eget uppvärmningsområde precis vid starten. Vi hejar lite på de andra svenskarna som vi känner igen. Henningsson, Ljunggren, Mustonen och Bäcklund. Med en halvtimme kvar till start kommer jag ut från bajamajan för sista gången och tar sedan en intendshot. Om vi velat hade vi kunnat få egna sportdrycksflaskor utplacerade på ett dussin ställen längs banan.

Denna del av räkmackan tog vi inte del av, för vi tänkte att det skulle innebära för mycket jobb med att få just våra flaskor urskiljbara ur mängden. Men annars försökte vi njuta så mycket som möjligt. Kände mig såklart helt malplacé där jag joggade runt med alla löpare som sprungit på under 2:20, och några av dem under 2:10. ”Ståpäls” som en glad lintott från Dala-Järna skulle uttryckt det. Det börjar sticka i ansiktet, på händerna och på mina öronsnibbar.

We will rock you spelas under den sista minuten innan starten. Satan, nu gör vi det här, Freddie Mercury! PANG!

Bild tagen av Sparta

Lite trångest första hundratalen meter. Man vill inte gärna trampa på någons fötter, eller bli trampad på för den delen. Hittar ganska snabbt in i tempot och även den farthållare/hare som jag tänkte (försöka) följa. Yolo Nikolov. Det är en kortväxt bulgar med lite kal hjässa som tar vind åt en kvinna iklädd ett likadant klubblinne som han själv, och hennes nummerlapp läser MIRCHEVA. Snart följer fler löpare mitt exempel och det bildas en grupp bakom oss tre. Jag känner att det här kommer bli jävligt bra. Kommer snart på att det är dumt att ligga så långt fram i klungan så jag faller bak lite för att få ytterligare vindskydd.

”Kim?”

Jag tittar förvånat bakom mig. På nummerlappen står visserligen mitt namn, men endast ANDERSSON. Det tar ett par sekunder, men sen fattar jag att det är Simon Karlsson från Tisdagsklubben Örebro som anslutit till vår klunga. Första femman klockar in på 17:48, tre sekunder långsammare än optimalt men alltså fullt godkänt. Men inte känns det särskilt bra. Pulsen alldeles för hög. Och är inte benen lite…- NEJ SLUTA NU!

Andra femman rullar på och landar på 17:46, men det känns ryckigt. Och Yolo ser trött ut. Här får jag en väldigt dum idé och beslutar mig för att lämna gruppen. Det finns en klunga lite längre fram som kanske skulle kunna vara nåt. Jag ägnar cirka 500m i 3:10-fart för att komma ikapp och landar kilometern på 3:20… Som tribut för att välkomnas i klungan skickar jag runt en flaska vatten. Frågar sedan vad målet är.

Bild tagen av Sparta

To-niogtyv-nioghalvtres” får jag som svar på nåt slags låtsasspråk.

Både språket och sättet som danskar räknar på är helt obegripligt, men just de där siffrorna förstår jag. Deras anförare är den reslige Thomas Ehlers, en dansk som verkar väldigt avslappnad och tar varje chans han får att jaga igång publiken. Och vilken jävla stadsfest det är! Har bara varit med om liknande på Göteborgsvarvet. Förstår inget som skriks åt oss, men hoppas att det är nåt positivt i alla fall. Kostar på mig några high-five med kidsen och får energi tillbaka. Tappar nån gel, men får snart två nya räckta till mig av Simon Karlsson som också jagat ikapp den nya klungan. Vilken jävla kille!

Min energiplan är enkel. Jag använder mig av Umaras produkter och tar en sån gel var sjätte kilometer. 6-12-18-24-30 och 36km. Det ger mig totalt 180g kolhydrater fördelat på 72g i timmen. Vätska vid varje givet tillfälle; vid de vanliga depåerna blir det dubbla muggar vatten och en mugg sportdryck. Vid de extra stationerna som bara är till för eliten tar jag en vattenflaska som jag springer med tills den är tömd. Det går åt mycket vätska den här soliga dagen så vi delar broderligt på vattenflaskorna i klungan.

Halvmaran passeras på 1:14:49 och det är enligt plan. Farten börjar trissas upp en del och några trillar av. Jag har bestämt mig för att bita mig fast så länge det går. Även om vindarna är mycket snällare än dagen innan (då vi såg kravallstaket blåsa omkull…) så är det inget man vill tackla ensam. Det tempo som GPS tillhandahåller en med är inte heller tillförlitligt så jag vill gärna följa med någon som är mer fartsäker än jag själv.

Bild tagen av Sparta

Efter 28km kommer nästa fartökning. Det är en av löparna, WÆVER, som gör ett jävla ryck för att vara först över Dronning Louises bro när de tänder bengaler och smäller konfetti. Jag gör dagens andra dumma beslut och jagar ikapp honom med en kilometer på (enligt den ej tillförlitliga klockan) 3:17. Ett par andra löpare hänger på, och några tappar. Fyra kvar. Vi roterar lite smått på de ställena där vinden ligger mot, men det börjar bli väldigt jobbigt.

När jag ska ta min sista energigel ser jag Molle en bit framför mig. Han hade gått med samma klunga som Niklas Henningsson, den klungan vars måltid var kring 2:25. Tyvärr hade han blivit tvungen att släppa den. Jag hade haft en tung halvmil och tappat lite fart. Molle ropar åt mig att köra och jag fick lite déja vu; han skrek på mig i slutet av Uppsala marathon  också, men då var jag heeelt färdig och kaputt. Den här gången får jag faktiskt en liten nytändning.

Under de följande kilometerna görs desperata försök till att idka huvudräkning. Jag har, som ofta på längre distanser, ett utskrivet armband där passeringstider för varje femma står, just för att SLIPPA räkna, men nu är det extremt svårt med matematiken. Många har droppat av från våra lilla klunga, men nu dyker två bekanta gestalter upp: Yolo och Mircheva! Ägnar någon sekund åt att skämmas över att jag tvivlat på Yolo i början av loppet och därför jagat ifatt en annan klunga, men han hade uppenbarligen full koll på läget. Beslutar mig för att inte lägga energi på såna negativa tankar utan istället inspireras av att springa med så rutinerade löpare. Jag gör min del av dragjobbet nu också.

När vi passerar 40km-skylten så vet jag fortfarande inte hur vi låg till. Yolo ropar nånting åt Mircheva, varpå hon ökar farten lite när vi närmar oss den sista bron. Fan, vi ligger efter, hinner jag tänka. Men jag hänger på. Vill fa-an inte ge mig nu när det är så nära, trots begynnande illamående och hotfullt pirrande högervad. Vi flyger ner från bron och passerar skylten som säger ”200m” och anger att det bara är målrakan kvar. Där och då är blicken så dimmig att jag inte ser vad som står på klockan, varken den stora där framme eller den på handleden. Jag uppbådar det absolut sista som finns kvar och ser med fem meter kvar vad som står på klockan vid målportalen. Jag drar en suck av lättnad, spänner ett trött flin och höjer en knuten näve i luften.

Sen tar Niklas Henningsson emot mig med en stor blöt kram för att jag inte ska ramla ihop.

Bild tagen av Sparta
I mål på 2:29:23. Jag trodde 2:30 var i fara, men anledningen till Mirchevas fartökning var såklart VM-kvalgränsen på 2:29:30. Men det var kul att jaga upp pulsen lite. Och det verkar som att jag lyckats med en negativ splitt, kanske mitt livs första!?

Wæver, alltså dansken som fick feeling och drog av en rökare vid 28km kom in två minuter efter mig. Jag undrar om han ångrar den där fartökningen i efterhand. Några sekunder efter honom kom även Molle i mål efter att ha slitit ont sista 15km. Tråkigt att det inte gick som tänkt, men maran är maran och mycket kan hända längs vägen. Och 2:32 är jävligt bra!

Jag såg en grinig Andy halta runt. Jag ropade åt honom, men han sa något ohörbart och drog vidare. Enligt appen hade han tagit sig 15km innan han bröt. James tog sig runt på 4:12h. Bild på båda nedan.

Jag och Molle dröjde kvar ganska länge, men så småningom gick vi tillbaka till hotellet . Där blev det snabbt byte till människokläder innan det bar iväg ut på stan för pizza, öl, glass, öl, smörrebröd och mer öl.

Det blev väl en del…

Är fruktansvärt nöjd över loppet och ser fram emot att träna lite annorlunda ett tag. Tack för alla snälla ord jag fått!

2 reaktioner på ”Köpenhamn marathon del 2: loppet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s