”Imorgon springer vi inte vilse” säger Viktor Stenqvist när vi ses på gågatan. Det han refererar till var senaste gången vi båda var i Mora, vilket var andra helgen i juli.
Vi sprang loppet Mora trail som var 30km. Eller så var planen i alla fall. Efter 2,5km gjorde vi nåt konstigt vägval, vilket ledde in oss på loppets avslutande kilometrar. Täten i loppet, anförd av Jeppe Lundberg, hade gått stenhårt och skapat en stor lucka ned mot oss andra, så vi såg inte dem när vi sprang fel. Vi nådde målet efter 5km och Jonas Buud som satt i speakerbåset funderade vad fan vi höll på med.
Vi tog två beslut där.
Ett: vi bryter loppet. Vi var fyra och femma när vi sprang fel och ska vi starta om (start och mål var på samma ställe) så ligger vi en halvmil efter de vi tävlar mot.
Två: vi springer banan ändå, men baklänges. På så vis kan vi uppleva banan ändå samt heja på alla löpare.
Sagt och gjort.
Vi hann precis upp till bergspriset innan Fredrik Bakkman, som där fått en liten lucka bak till Jeppe Lundberg. Efter en stund mötte vi även moringen Konstantin Serebryanitskii, enhörningen Victor Zackrisson och akelan Fredrik Eriksson.
Vi körde på ganska hårt trots att vi var utom tävlan, men väntade in varandra och gick givetvis åt sidan när vi mötte löpare som fortfarande deltog i loppet. Vi borde ha rivit av oss nummerlapparna för att förhindra förvirring, men det var inget vi tänkte på just då. En annan sak vi inte tänkt på var att vätskekontrollerna som vi passerade eventuellt inte skulle vara bemannade riktigt än. Och så var det såklart… Första bemannade vätskedepån var vid bergspriset och när vi kom dit hade vi sprungit rätt långt. Sista fem kilometerna var jag riktigt trött…
När vi väl kom tillbaka till start/mål så hade jag närmare 36km på klockan. Bra långpass ändå, och rätt hårt.
”Vad ska vi göra med er?” frågade Buud.
”Det är väl bara att diska oss” sade vi i kör.
Jag var faktiskt inte ett dugg bitter. Jag får komma tillbaka nästa år och se om det går bättre. Banan var superfin, arrangemanget jättebra (om än inte idiotsäkert, uppenbarligen) och så fick jag träffa Jeppe och Sigrid igen och det är alltid kul.
Så var det med den saken. I fredags var jag och Viktor i alla fall överens om att springa banan åt rätt håll, dock inte tillsammans. Viktor skulle springa hela, dvs 90km och jag halva.
Det ingick inte i min plan inför Lidingöloppet att springa Ultravasan45 överhuvudtaget, men 10 dagar innan loppet frågade en bekant om jag ville överta hennes startplats och jag hade nog råkat dricka ett par öl precis då. Tack Ann! Jag som sagt till folk efter Köpenhamn att jag inte alls har för avsikt att springa så långt nå mer. Jaja, detaljer.
Pappa ställde upp som entusiastiskt serviceteam och vår base of operations blev First Camp Moraparken, med krypavstånd till och från mål. Väderprognosen såg dock ut som skit™ och ovädret drog ner redan vid 19 på fredagskvällen och höll i sig hela natten. Jag var ganska orolig, men lugnade ner mig lite efter en lätt jogg, några portioner pasta samt en öl. Kanske blev det två.
Regnet som föll var så tungt att kombinationen öronproppar + melatonin inte hjälpte ett dugg. Åskade gjorde det också. Men ett par starka timmar sömn fick jag i alla fall ihop.
Folk som sprungit loppet tidigare har vittnat om banans lättlöpta karaktär, det vill säga i torrt tillstånd. Att banan skulle passa mig ganska bra. När jag frågat om underlaget (det har alltid varit snö när jag färdats där tidigare) så har jag fått svaret om att det är hårt packad grus och att man med fördel kan använda sig av pjucks med kolfiberplatta.
Mitt val av skor föll emellertid på samma modell jag använde på Lidingöloppet i fjol, dvs Salomon S-Lab Pulsar, som jag tycker är perfekta för lättsprungen terräng. Att de inte väger nånting (vare sig torra eller våta) gör ju inget heller. Jag hade dock köpt ett nytt fräscht par, då mönstret i mina gamla troligtvis inte skulle räcka (se skillnad nedan)
När jag anlände starten så var det uppehåll eller väldigt lite regn. Fuktigt som tusan, men det kändes som att det skulle kunna vara riktigt nära optimalt väder. Återstod bara att se hur underlaget såg ut efter natten…
Kön till bajamajan ser ut att vara nära 200m lång och chansen att hinna besöka den innan start kändes avlägsen, varför jag istället tog sikte mot mer tätbevuxet område.
När jag kommer ut ur spenaten står en britt bredbent och kissar.
”I know what you did”, säger han med ett stort flin.
Jag säger hejdå till pappa och rör mig mot startbanderollen. Favoriterna får stå framför startlinjen.
Min plan från början var att försöka gå med Roman Ryapolov. Hade liksom inte koll på någon annan av herrarna egentligen, förutom Kristoffer Låås såklart, vilken absolut inte var ett alternativ att ta rygg på, ens för en junioröppnare av rang. Jag ställer mig bredvid Barbro Näsström som tävlar för Säter, en jävligt duktig löpare som gått fram som fan det senaste året och som jag träffade på Ljusbodarna fäbodtrail i början av sommaren. Jag har sprungit/tävlat en del, förutom det där terrängloppet har jag bland annat också kört SM i triathlon på medeldistans (habil 8:eplats). Har inte orkat skriva om det bara.
Starten för Ultravasan 45 går och jag följer bara med. Första två kilometerna går på tok för snabbt (passering på typ 7:10), men snart drogs farten ner. Vi var en klunga på fyra personer (jag, Roman, Marcus Nilsson och Oscar Bergström) till en början, men sen anslöt även en dansk som frågade:
”Who’s that guy in front?”
”Kristoffer? He’s a 2:16 marathoner”
”For helvede!”
Jag som är en berest man och nyligen har varit i Danmark förstod jag vad han menade.
Vi turades om att dra, men oftast var det jag eller Roman som anförde gruppen. Skulle jag ha chans att komma topp5? Häftigt!
Det var lite halt och tunglöpt på vissa ställen, men det gick förvånansvärt bra ändå och vädret var kalas för att springa i.
De få stigpartierna längs banan gick utför och då stötte Roman och försvann som en oljad blixt. Jag var helt säker på att han bara lekte med oss andra, som fick jaga ikapp honom på platten och uppför.
Så där fortsatte det fram till Lundbäcksbackarna. Vi kom ifatt vår första UV90-löpare som var Magnus Wikars (som jag känner igen sen tidigare). Medan jag snackar med honom så sänker jag farten eftersom jag vet att backen är lite långseg och att det går att springa på bra lite senare när man ska ner mot kontrollen i Oxberg. Uppe på krönet tittar jag bakåt (fast man inte ska göra det) och ser att de andra släppt lucka trots att jag tagit det lugnt. Jag är inte så sugen på att springa själv, men vill å andra sidan inte stanna och vänta heller, så jag börjar rulla på utför. De får väl komma ikapp senare då.
Men det gör de inte. Får sekundering vid kontrollen om att Låås är ungefär fyra minuter före, vilket såklart inte spelar någon som helst roll för mitt eget lopp. På marathondistansen är han 13 minuter snabbare, så jag borde kunna räkna med något liknande här, eller mer.
Vissa kan raljera om svaga startfält, men som enskild utövare kan man bara förhålla sig till de som dyker upp. Eller helt enkelt skita fullständigt i placeringar och bara köra sitt eget race.
Med det sagt… Ligger man tvåa så vill man inte gärna bli trea, fyra eller femma.
Pappa står med imponerande korta mellanrum, beredd att ge mig nya flaskor med sportdryck eller gels. Jag får också rapporter om hur stora avstånden är. Framåt är såklart enklast, för den är aktuell, även om den är irrelevant just den här dagen när det är så stor klasskillnad. Avståndet bakåt blir det däremot ett visst eftersläp/lagg på eftersom jag får höra hur stort avståndet var vid FÖRRA stället pappa stått på. Det är i alla fall bättre än ingenting.
Vid Hökberg får jag höra att det är fem minuter fram till Låås och ungefär 80 sekunder bak till trean. ”Du kan ta det lugnt, du behöver bara hålla farten”. Det känns bra, men ändå inte helt tryggt.
Ungefär vid Läde, lagom till att mina krafter börjar tryta skriker pappa:
”Han ökar jättemycket!”
Åh, vad kul. Då återstår ungefär en tredjedel av loppet… Jag försöker öka farten, men det blir ungefär som det upplägg som kallas för ”fuskdistans”, som jag lärt mig av Frippe betyder att första minuten på varje kilometer går hårt, resten i distansfart. Men här var det inte med flit, utan det var mer att benen mojnade.
Vid Eldriskontrollen passerar jag en äldre UV90-man klädd i grön tröja. Jag uppfattar på hans mycket knaggliga engelska som att han undrar om det är 9km kvar och jag svarar att
”Yes, it is. Almost there!”
Han lägger sig i rygg på mig en stund men trillar sedan av. Även om jag tycker att min fart börjat bli långsam så är det ju han som blivit ikappsprungen efter 81km av en som bara sprungit 35km.
Jag kämpar vidare och med 5km kvar ser jag en ensam akela med silvrig päls. Det är Fredda Eriksson som ligger femma i UV90-loppet. Vi utbyter några ord. Han hade haft det kämpigt, men var ändå vid gott mod. Han berättar senare efter loppet att han kvävde impulsen att fråga ”Nu är vi ungefär där du sprang fel på Mora trail, hittar du rätt nu?”, vilket jag tycker var synd. Det hade behövts ett gott skratt där på slutet.
Jag kastar en blick bakåt och försöker se om Roman snart är ikapp mig, men ser ingenting. Kanske är han bakom kurvan eller i botten av svackan. Pulsen är inte hög så synen är fortfarande skarp, men benen är förbannat sega. Det är inte så kul längre. Vad skulle jag göra det här för?
Snart går spåret in i Moraparken. Ser pappas husvagn som är den som står närmast Auklandbron. Jag mätte upp avståndet till mål dagen innan så jag vet att det är mindre än 500m kvar härifrån. Känner att smilbanden spänns, samtidigt som tårkanalerna börjar arbeta. Nog fan ska jag njuta av sista delen av det här jävla loppet!
Jag välkomnas i mål av Martin Sellberg och Johnny Hällneby på tiden 2:49:09. Banan verkar inte ha varit 45km, men det gör mig inte nånting. Det är ändå för långt för mig.
Frågar pappa, som står vid målet, hur mycket Roman egentligen hade ökat.
”Va? Nej, jag menade att han framför dig ökade jättemycket”
Så tokigt det kan bli med kommunikationen.
Jag går till mattältet och där hittar jag Lååset, Viktor Stenqvist, Erik Anfält och Olle Meijer som sitter och snackar. Jag slår mig ner vid deras bord och snart ansluter även Roman och Fredda Eriksson. Det visade sig att ViKtor toppade fjolårets andraplats med en vinst i årets UV90, och Lååset hade missat banrekordet med 14 sekunder. Roman berättar att jag lurat i en stackars ukrainare att jag var en UV90-löpare så att han trodde sig ha blivit av med en placering. Plötsligt förstår jag att det blivit ännu en miss i kommunikationen, denna gång mellan mig och den äldre herren vid Eldris. Ooops, sånt som händer. Han fick ju lite eld i baken åtminstone.
Efter mat, nån öl och en smärtsam dusch (skavsår) var det dags för prisceremoni, vilket för mig inte hör till vanligheterna.
Har hört efteråt från flera håll att det var ett dåligt startfält och det får man såklart tycka om man känner att man måste uttala sig. Det finns många lopp som konkurrerar om deltagarna under ett begränsat antal helger, så det är inte så konstigt.
Min grundinställning inför start är att göra ett lopp jag kan ”stå för”, utan att skylla ifrån mig på allehanda saker (som man ofta själv bär ansvar för). Jag tycker sånt börjar bli allt mer vanligt att läsa om, kanske främst inom mitt eget segment.
Jag har: ätit för mycket/lite, sovit för mycket/lite, tränat för mycket/lite. Und so weiter.
Jag håller sällan anspråk på placeringar eftersom sånt är avhängigt vilka som dyker upp, utan jag ville nu –som alltid– försöka springa på en för mig bra fart. Men som jag skrev tidigare, har man plötsligt fått någorlunda grepp om en framskjuten placering, ja då kanske man inte vill lämna över den till någon annan alltför lättvindigt…
Den första tiden efter loppet hade jag rätt mycket träningsvärk i låren, både fram- och baksidorna, samt vaderna. Efter några dagar av ”kartpromenad”, cykling, bastubad och simning drar jag sakteliga igång löpträningen igen, med hopp om att kunna bygga ännu starkare ben.
Fyra veckor kvar till Lidingöloppet. Får se om det här är året då jag grejar 1:49:59.
Kim Andersson 