Lopprapport från Ultravasan 45

Imorgon springer vi inte vilse” säger Viktor Stenqvist när vi ses på gågatan. Det han refererar till var senaste gången vi båda var i Mora, vilket var andra helgen i juli.

Vi sprang loppet Mora trail som var 30km. Eller så var planen i alla fall. Efter 2,5km gjorde vi nåt konstigt vägval, vilket ledde in oss på loppets avslutande kilometrar. Täten i loppet, anförd av Jeppe Lundberg, hade gått stenhårt och skapat en stor lucka ned mot oss andra, så vi såg inte dem när vi sprang fel. Vi nådde målet efter 5km och Jonas Buud som satt i speakerbåset funderade vad fan vi höll på med.

Vi tog två beslut där.

Ett: vi bryter loppet. Vi var fyra och femma när vi sprang fel och ska vi starta om (start och mål var på samma ställe) så ligger vi en halvmil efter de vi tävlar mot.
Två: vi springer banan ändå, men baklänges. På så vis kan vi uppleva banan ändå samt heja på alla löpare.

Sagt och gjort.

Vi hann precis upp till bergspriset innan Fredrik Bakkman, som där fått en liten lucka bak till Jeppe Lundberg. Efter en stund mötte vi även moringen Konstantin Serebryanitskii, enhörningen Victor Zackrisson och akelan Fredrik Eriksson.

Vi körde på ganska hårt trots att vi var utom tävlan, men väntade in varandra och gick givetvis åt sidan när vi mötte löpare som fortfarande deltog i loppet. Vi borde ha rivit av oss nummerlapparna för att förhindra förvirring, men det var inget vi tänkte på just då. En annan sak vi inte tänkt på var att vätskekontrollerna som vi passerade eventuellt inte skulle vara bemannade riktigt än. Och så var det såklart… Första bemannade vätskedepån var vid bergspriset och när vi kom dit hade vi sprungit rätt långt. Sista fem kilometerna var jag riktigt trött…

När vi väl kom tillbaka till start/mål så hade jag närmare 36km på klockan. Bra långpass ändå, och rätt hårt.

Vad ska vi göra med er?” frågade Buud.
Det är väl bara att diska oss” sade vi i kör.

Jag var faktiskt inte ett dugg bitter. Jag får komma tillbaka nästa år och se om det går bättre. Banan var superfin, arrangemanget jättebra (om än inte idiotsäkert, uppenbarligen) och så fick jag träffa Jeppe och Sigrid igen och det är alltid kul.

Så var det med den saken. I fredags var jag och Viktor i alla fall överens om att springa banan åt rätt håll, dock inte tillsammans. Viktor skulle springa hela, dvs 90km och jag halva.

Det ingick inte i min plan inför Lidingöloppet att springa Ultravasan45 överhuvudtaget, men 10 dagar innan loppet frågade en bekant om jag ville överta hennes startplats och jag hade nog råkat dricka ett par öl precis då. Tack Ann! Jag som sagt till folk efter Köpenhamn att jag inte alls har för avsikt att springa så långt nå mer. Jaja, detaljer.

Pappa ställde upp som entusiastiskt serviceteam och vår base of operations blev First Camp Moraparken, med krypavstånd till och från mål. Väderprognosen såg dock ut som skit™ och ovädret drog ner redan vid 19 på fredagskvällen och höll i sig hela natten. Jag var ganska orolig, men lugnade ner mig lite efter en lätt jogg, några portioner pasta samt en öl. Kanske blev det två.

Regnet som föll var så tungt att kombinationen öronproppar + melatonin inte hjälpte ett dugg. Åskade gjorde det också. Men ett par starka timmar sömn fick jag i alla fall ihop.

Folk som sprungit loppet tidigare har vittnat om banans lättlöpta karaktär, det vill säga i torrt tillstånd. Att banan skulle passa mig ganska bra. När jag frågat om underlaget (det har alltid varit snö när jag färdats där tidigare) så har jag fått svaret om att det är hårt packad grus och att man med fördel kan använda sig av pjucks med kolfiberplatta.

Mitt val av skor föll emellertid på samma modell jag använde på Lidingöloppet i fjol, dvs Salomon S-Lab Pulsar, som jag tycker är perfekta för lättsprungen terräng. Att de inte väger nånting (vare sig torra eller våta) gör ju inget heller. Jag hade dock köpt ett nytt fräscht par, då mönstret i mina gamla troligtvis inte skulle räcka (se skillnad nedan)

När jag anlände starten så var det uppehåll eller väldigt lite regn. Fuktigt som tusan, men det kändes som att det skulle kunna vara riktigt nära optimalt väder. Återstod bara att se hur underlaget såg ut efter natten…

Kön till bajamajan ser ut att vara nära 200m lång och chansen att hinna besöka den innan start kändes avlägsen, varför jag istället tog sikte mot mer tätbevuxet område.

När jag kommer ut ur spenaten står en britt bredbent och kissar.

I know what you did”, säger han med ett stort flin.

Jag säger hejdå till pappa och rör mig mot startbanderollen. Favoriterna får stå framför startlinjen.

Min plan från början var att försöka gå med Roman Ryapolov. Hade liksom inte koll på någon annan av herrarna egentligen, förutom Kristoffer Låås såklart, vilken absolut inte var ett alternativ att ta rygg på, ens för en junioröppnare av rang. Jag ställer mig bredvid Barbro Näsström som tävlar för Säter, en jävligt duktig löpare som gått fram som fan det senaste året och som jag träffade på Ljusbodarna fäbodtrail i början av sommaren. Jag har sprungit/tävlat en del, förutom det där terrängloppet har jag bland annat också kört SM i triathlon på medeldistans (habil 8:eplats). Har inte orkat skriva om det bara.

Starten för Ultravasan 45 går och jag följer bara med. Första två kilometerna går på tok för snabbt (passering på typ 7:10), men snart drogs farten ner. Vi var en klunga på fyra personer (jag, Roman, Marcus Nilsson och Oscar Bergström) till en början, men sen anslöt även en dansk som frågade:
Who’s that guy in front?
Kristoffer? He’s a 2:16 marathoner
For helvede!”

Jag som är en berest man och nyligen har varit i Danmark förstod jag vad han menade.

Vi turades om att dra, men oftast var det jag eller Roman som anförde gruppen. Skulle jag ha chans att komma topp5? Häftigt!

Det var lite halt och tunglöpt på vissa ställen, men det gick förvånansvärt bra ändå och vädret var kalas för att springa i.

De få stigpartierna längs banan gick utför och då stötte Roman och försvann som en oljad blixt. Jag var helt säker på att han bara lekte med oss andra, som fick jaga ikapp honom på platten och uppför.

Så där fortsatte det fram till Lundbäcksbackarna. Vi kom ifatt vår första UV90-löpare som var Magnus Wikars (som jag känner igen sen tidigare). Medan jag snackar med honom så sänker jag farten eftersom jag vet att backen är lite långseg och att det går att springa på bra lite senare när man ska ner mot kontrollen i Oxberg. Uppe på krönet tittar jag bakåt (fast man inte ska göra det) och ser att de andra släppt lucka trots att jag tagit det lugnt. Jag är inte så sugen på att springa själv, men vill å andra sidan inte stanna och vänta heller, så jag börjar rulla på utför. De får väl komma ikapp senare då.

Men det gör de inte. Får sekundering vid kontrollen om att Låås är ungefär fyra minuter före, vilket såklart inte spelar någon som helst roll för mitt eget lopp. På marathondistansen är han 13 minuter snabbare, så jag borde kunna räkna med något liknande här, eller mer.

Vissa kan raljera om svaga startfält, men som enskild utövare kan man bara förhålla sig till de som dyker upp. Eller helt enkelt skita fullständigt i placeringar och bara köra sitt eget race.

Med det sagt… Ligger man tvåa så vill man inte gärna bli trea, fyra eller femma.

Pappa står med imponerande korta mellanrum, beredd att ge mig nya flaskor med sportdryck eller gels. Jag får också rapporter om hur stora avstånden är. Framåt är såklart enklast, för den är aktuell, även om den är irrelevant just den här dagen när det är så stor klasskillnad. Avståndet bakåt blir det däremot ett visst eftersläp/lagg på eftersom jag får höra hur stort avståndet var vid FÖRRA stället pappa stått på. Det är i alla fall bättre än ingenting.

Vid Hökberg får jag höra att det är fem minuter fram till Låås och ungefär 80 sekunder bak till trean. ”Du kan ta det lugnt, du behöver bara hålla farten”. Det känns bra, men ändå inte helt tryggt.

Ungefär vid Läde, lagom till att mina krafter börjar tryta skriker pappa:
Han ökar jättemycket!

Åh, vad kul. Då återstår ungefär en tredjedel av loppet… Jag försöker öka farten, men det blir ungefär som det upplägg som kallas för ”fuskdistans”, som jag lärt mig av Frippe betyder att första minuten på varje kilometer går hårt, resten i distansfart. Men här var det inte med flit, utan det var mer att benen mojnade.

Vid Eldriskontrollen passerar jag en äldre UV90-man klädd i grön tröja. Jag uppfattar på hans mycket knaggliga engelska som att han undrar om det är 9km kvar och jag svarar att
Yes, it is. Almost there!
Han lägger sig i rygg på mig en stund men trillar sedan av. Även om jag tycker att min fart börjat bli långsam så är det ju han som blivit ikappsprungen efter 81km av en som bara sprungit 35km.

Jag kämpar vidare och med 5km kvar ser jag en ensam akela med silvrig päls. Det är Fredda Eriksson som ligger femma i UV90-loppet. Vi utbyter några ord. Han hade haft det kämpigt, men var ändå vid gott mod. Han berättar senare efter loppet att han kvävde impulsen att fråga ”Nu är vi ungefär där du sprang fel på Mora trail, hittar du rätt nu?”, vilket jag tycker var synd. Det hade behövts ett gott skratt där på slutet.

Jag kastar en blick bakåt och försöker se om Roman snart är ikapp mig, men ser ingenting. Kanske är han bakom kurvan eller i botten av svackan. Pulsen är inte hög så synen är fortfarande skarp, men benen är förbannat sega. Det är inte så kul längre. Vad skulle jag göra det här för?

Snart går spåret in i Moraparken. Ser pappas husvagn som är den som står närmast Auklandbron. Jag mätte upp avståndet till mål dagen innan så jag vet att det är mindre än 500m kvar härifrån. Känner att smilbanden spänns, samtidigt som tårkanalerna börjar arbeta. Nog fan ska jag njuta av sista delen av det här jävla loppet!

Jag välkomnas i mål av Martin Sellberg och Johnny Hällneby på tiden 2:49:09. Banan verkar inte ha varit 45km, men det gör mig inte nånting. Det är ändå för långt för mig.

Frågar pappa, som står vid målet, hur mycket Roman egentligen hade ökat.
”Va? Nej, jag menade att han framför dig ökade jättemycket”

Så tokigt det kan bli med kommunikationen.

Jag går till mattältet och där hittar jag Lååset, Viktor Stenqvist, Erik Anfält och Olle Meijer som sitter och snackar. Jag slår mig ner vid deras bord och snart ansluter även Roman och Fredda Eriksson. Det visade sig att ViKtor toppade fjolårets andraplats med en vinst i årets UV90, och Lååset hade missat banrekordet med 14 sekunder. Roman berättar att jag lurat i en stackars ukrainare att jag var en UV90-löpare så att han trodde sig ha blivit av med en placering. Plötsligt förstår jag att det blivit ännu en miss i kommunikationen, denna gång mellan mig och den äldre herren vid Eldris. Ooops, sånt som händer. Han fick ju lite eld i baken åtminstone.

Efter mat, nån öl och en smärtsam dusch (skavsår) var det dags för prisceremoni, vilket för mig inte hör till vanligheterna.

Har hört efteråt från flera håll att det var ett dåligt startfält och det får man såklart tycka om man känner att man måste uttala sig. Det finns många lopp som konkurrerar om deltagarna under ett begränsat antal helger, så det är inte så konstigt.

Min grundinställning inför start är att göra ett lopp jag kan ”stå för”, utan att skylla ifrån mig på allehanda saker (som man ofta själv bär ansvar för). Jag tycker sånt börjar bli allt mer vanligt att läsa om, kanske främst inom mitt eget segment.

Jag har: ätit för mycket/lite, sovit för mycket/lite, tränat för mycket/lite. Und so weiter.

Jag håller sällan anspråk på placeringar eftersom sånt är avhängigt vilka som dyker upp, utan jag ville nu –som alltid– försöka springa på en för mig bra fart. Men som jag skrev tidigare, har man plötsligt fått någorlunda grepp om en framskjuten placering, ja då kanske man inte vill lämna över den till någon annan alltför lättvindigt…

Den första tiden efter loppet hade jag rätt mycket träningsvärk i låren, både fram- och baksidorna, samt vaderna. Efter några dagar av ”kartpromenad”, cykling, bastubad och simning drar jag sakteliga igång löpträningen igen, med hopp om att kunna bygga ännu starkare ben.

Fyra veckor kvar till Lidingöloppet. Får se om det här är året då jag grejar 1:49:59.

Köpenhamn marathon del 2: loppet

SØNDAG

Vaknar före klockan. Uppskattad sovtid ~4:30h. Oklart om det berodde på nervositeten eller det faktum att man var så proppfull av socker. Dock inte så trött. Lyssnar på Molles råd om en het dusch för att väcka musklerna.

Hård puls. Nog fan var jag nervös.

Inte så trångt vid frukostbuffén halv sju. Alla swingers (se föregående inlägg) var väl trötta (eller höll de fortfarande på!?)

Lite siffror från morgonen:

  • Tre mackor med sylt och ost
  • Två koppar svartlut
  • Två salttabletter
  • En känning (höger höft)
  • Femton toabesök -90 i puls sittande…

Och sedan iväg mot starten. ”Du ser ut som nån som ska springa på tre timmar”, säger en Örebro AIKare som går bredvid mig och Molle på denna Golgatavandring. Jag svarar att jag hoppas på mer. Får en klump i magen. Går och sippar på sportdryck. Toppfyller.

Tack vare att vi får starta med elitfältet så har vi tillgång till ombyte, förvaring av privata tillhörigheter, extra bajamajor och eget uppvärmningsområde precis vid starten. Vi hejar lite på de andra svenskarna som vi känner igen. Henningsson, Ljunggren, Mustonen och Bäcklund. Med en halvtimme kvar till start kommer jag ut från bajamajan för sista gången och tar sedan en intendshot. Om vi velat hade vi kunnat få egna sportdrycksflaskor utplacerade på ett dussin ställen längs banan.

Denna del av räkmackan tog vi inte del av, för vi tänkte att det skulle innebära för mycket jobb med att få just våra flaskor urskiljbara ur mängden. Men annars försökte vi njuta så mycket som möjligt. Kände mig såklart helt malplacé där jag joggade runt med alla löpare som sprungit på under 2:20, och några av dem under 2:10. ”Ståpäls” som en glad lintott från Dala-Järna skulle uttryckt det. Det börjar sticka i ansiktet, på händerna och på mina öronsnibbar.

We will rock you spelas under den sista minuten innan starten. Satan, nu gör vi det här, Freddie Mercury! PANG!

Bild tagen av Sparta

Lite trångest första hundratalen meter. Man vill inte gärna trampa på någons fötter, eller bli trampad på för den delen. Hittar ganska snabbt in i tempot och även den farthållare/hare som jag tänkte (försöka) följa. Yolo Nikolov. Det är en kortväxt bulgar med lite kal hjässa som tar vind åt en kvinna iklädd ett likadant klubblinne som han själv, och hennes nummerlapp läser MIRCHEVA. Snart följer fler löpare mitt exempel och det bildas en grupp bakom oss tre. Jag känner att det här kommer bli jävligt bra. Kommer snart på att det är dumt att ligga så långt fram i klungan så jag faller bak lite för att få ytterligare vindskydd.

”Kim?”

Jag tittar förvånat bakom mig. På nummerlappen står visserligen mitt namn, men endast ANDERSSON. Det tar ett par sekunder, men sen fattar jag att det är Simon Karlsson från Tisdagsklubben Örebro som anslutit till vår klunga. Första femman klockar in på 17:48, tre sekunder långsammare än optimalt men alltså fullt godkänt. Men inte känns det särskilt bra. Pulsen alldeles för hög. Och är inte benen lite…- NEJ SLUTA NU!

Andra femman rullar på och landar på 17:46, men det känns ryckigt. Och Yolo ser trött ut. Här får jag en väldigt dum idé och beslutar mig för att lämna gruppen. Det finns en klunga lite längre fram som kanske skulle kunna vara nåt. Jag ägnar cirka 500m i 3:10-fart för att komma ikapp och landar kilometern på 3:20… Som tribut för att välkomnas i klungan skickar jag runt en flaska vatten. Frågar sedan vad målet är.

Bild tagen av Sparta

To-niogtyv-nioghalvtres” får jag som svar på nåt slags låtsasspråk.

Både språket och sättet som danskar räknar på är helt obegripligt, men just de där siffrorna förstår jag. Deras anförare är den reslige Thomas Ehlers, en dansk som verkar väldigt avslappnad och tar varje chans han får att jaga igång publiken. Och vilken jävla stadsfest det är! Har bara varit med om liknande på Göteborgsvarvet. Förstår inget som skriks åt oss, men hoppas att det är nåt positivt i alla fall. Kostar på mig några high-five med kidsen och får energi tillbaka. Tappar nån gel, men får snart två nya räckta till mig av Simon Karlsson som också jagat ikapp den nya klungan. Vilken jävla kille!

Min energiplan är enkel. Jag använder mig av Umaras produkter och tar en sån gel var sjätte kilometer. 6-12-18-24-30 och 36km. Det ger mig totalt 180g kolhydrater fördelat på 72g i timmen. Vätska vid varje givet tillfälle; vid de vanliga depåerna blir det dubbla muggar vatten och en mugg sportdryck. Vid de extra stationerna som bara är till för eliten tar jag en vattenflaska som jag springer med tills den är tömd. Det går åt mycket vätska den här soliga dagen så vi delar broderligt på vattenflaskorna i klungan.

Halvmaran passeras på 1:14:49 och det är enligt plan. Farten börjar trissas upp en del och några trillar av. Jag har bestämt mig för att bita mig fast så länge det går. Även om vindarna är mycket snällare än dagen innan (då vi såg kravallstaket blåsa omkull…) så är det inget man vill tackla ensam. Det tempo som GPS tillhandahåller en med är inte heller tillförlitligt så jag vill gärna följa med någon som är mer fartsäker än jag själv.

Bild tagen av Sparta

Efter 28km kommer nästa fartökning. Det är en av löparna, WÆVER, som gör ett jävla ryck för att vara först över Dronning Louises bro när de tänder bengaler och smäller konfetti. Jag gör dagens andra dumma beslut och jagar ikapp honom med en kilometer på (enligt den ej tillförlitliga klockan) 3:17. Ett par andra löpare hänger på, och några tappar. Fyra kvar. Vi roterar lite smått på de ställena där vinden ligger mot, men det börjar bli väldigt jobbigt.

När jag ska ta min sista energigel ser jag Molle en bit framför mig. Han hade gått med samma klunga som Niklas Henningsson, den klungan vars måltid var kring 2:25. Tyvärr hade han blivit tvungen att släppa den. Jag hade haft en tung halvmil och tappat lite fart. Molle ropar åt mig att köra och jag fick lite déja vu; han skrek på mig i slutet av Uppsala marathon  också, men då var jag heeelt färdig och kaputt. Den här gången får jag faktiskt en liten nytändning.

Under de följande kilometerna görs desperata försök till att idka huvudräkning. Jag har, som ofta på längre distanser, ett utskrivet armband där passeringstider för varje femma står, just för att SLIPPA räkna, men nu är det extremt svårt med matematiken. Många har droppat av från våra lilla klunga, men nu dyker två bekanta gestalter upp: Yolo och Mircheva! Ägnar någon sekund åt att skämmas över att jag tvivlat på Yolo i början av loppet och därför jagat ifatt en annan klunga, men han hade uppenbarligen full koll på läget. Beslutar mig för att inte lägga energi på såna negativa tankar utan istället inspireras av att springa med så rutinerade löpare. Jag gör min del av dragjobbet nu också.

När vi passerar 40km-skylten så vet jag fortfarande inte hur vi låg till. Yolo ropar nånting åt Mircheva, varpå hon ökar farten lite när vi närmar oss den sista bron. Fan, vi ligger efter, hinner jag tänka. Men jag hänger på. Vill fa-an inte ge mig nu när det är så nära, trots begynnande illamående och hotfullt pirrande högervad. Vi flyger ner från bron och passerar skylten som säger ”200m” och anger att det bara är målrakan kvar. Där och då är blicken så dimmig att jag inte ser vad som står på klockan, varken den stora där framme eller den på handleden. Jag uppbådar det absolut sista som finns kvar och ser med fem meter kvar vad som står på klockan vid målportalen. Jag drar en suck av lättnad, spänner ett trött flin och höjer en knuten näve i luften.

Sen tar Niklas Henningsson emot mig med en stor blöt kram för att jag inte ska ramla ihop.

Bild tagen av Sparta
I mål på 2:29:23. Jag trodde 2:30 var i fara, men anledningen till Mirchevas fartökning var såklart VM-kvalgränsen på 2:29:30. Men det var kul att jaga upp pulsen lite. Och det verkar som att jag lyckats med en negativ splitt, kanske mitt livs första!?

Wæver, alltså dansken som fick feeling och drog av en rökare vid 28km kom in två minuter efter mig. Jag undrar om han ångrar den där fartökningen i efterhand. Några sekunder efter honom kom även Molle i mål efter att ha slitit ont sista 15km. Tråkigt att det inte gick som tänkt, men maran är maran och mycket kan hända längs vägen. Och 2:32 är jävligt bra!

Jag såg en grinig Andy halta runt. Jag ropade åt honom, men han sa något ohörbart och drog vidare. Enligt appen hade han tagit sig 15km innan han bröt. James tog sig runt på 4:12h. Bild på båda nedan.

Jag och Molle dröjde kvar ganska länge, men så småningom gick vi tillbaka till hotellet . Där blev det snabbt byte till människokläder innan det bar iväg ut på stan för pizza, öl, glass, öl, smörrebröd och mer öl.

Det blev väl en del…

Är fruktansvärt nöjd över loppet och ser fram emot att träna lite annorlunda ett tag. Tack för alla snälla ord jag fått!

Köpenhamn marathon del 1: ”the hay is in the barn”

Så var min lilla träningsperiod inför det här experimentet gjord. ”Höet ligger på skullen”, eller hur uttrycket ska översättas.

Nedtrappningen hade blivit mer än tänkt, detta på grund av lite dålig planering från mig som gjorde att det blev väldigt mycket pluggtid sista veckan. Nåväl. Att vila för mycket kan man dö av, men det lär väl inte bli min dödsorsak i alla fall.

Dock klättrade jag lite på väggarna, för jag ville verkligen ut på cykeln eller sticka till simhallen. Jag hade i alla fall tagit mig tid till att springa ”Älven runt” i Borlänge på onsdagskvällen så jag hade fått bränna ur både ben och lungor. Kanske lite väl hård löpning samma vecka som en mara, men det var i alla fall bara 4,5km.

De kvalitetspass jag gjort (i löparskor) fram till Köpenhamn marathon är följande:

25 feb: 4×6:30min @ 3:29min/km (2min gåvila).
4 mars: 2×5×3min @ 3:22min/km (60s/2min ståvila).
11 mars: 7×1km @ 3:27min/km + 1km @2:57min/km (60s ståvila).
15 mars: 2×(2km + 2×1km) @ 3:28/3:18min/km (90s/60s ståvila).
18 mars: 10×1km @ 3:26min/km (60s ståvila).
23 mars: 6×6min @ 3:27min/km (90s ståvila).
27 mars: Sommartidsvarvet.13,6km @ 3:28min/km.
30 mars: 3×(2km+1km) (1km joggvila). Snitt 3:24min/km.
2 april: Startmilen. 10km @ 3:17min/km.
8 april: 6×7min (90s ståvila) @17,2km/h på löpband.
10 april: långpass inklusive 4×3km (1km joggvila) @3:27min/km.
13 april: 3×5km (1km jogg) @ 3:27min/km.
15 april: 4,2km ”bricklöp” @ 3:19min/km.
17 april: långpass inklusive 2×8km (3min gåvila) @ 3:25min/km + 2×1km (2min ståvila) @ 3:07min/km.
21 april: långpass inklusive 4×6km (1km joggvila) @ 3:30min/km.
27 april: 2×2×2km (90s stå/90s jogg+2min ståvila) @ 3:17min/km.
1 maj: långpass inklusive 4×5km (1km joggvila +3min ståvila efter sista femman) @ 3:30min/km + 2×1km @ 3:07min/km (2min ståvila)
4 maj: Högskoleloppet 4,3km @ 3:23min/km
6 maj: 7km @ 3:26min/km (1km joggvila) + 2×1km @2:59 (2min ståvila)
12 maj: Älven runt. 4,5km @ 3:16min/km.

Man kan såklart tycka att jag borde ha haft fler pass av längre karaktär, men uppehållet mellan slutet på december och slutet på februari förstörde kontinuiteten lite så det tog några veckor innan jag kunde börja med de längre, lite mer specifika passen. Under tiden tränade jag mycket simning och cykling (och har även gjort efter jag återupptagit löpträningen). Jag är nöjd att ha klarat av alla passen enligt plan, och ibland tillochmed lite bättre. Inspiration till passen har jag hittat lite varstans ifrån.

En sak jag lärt mig under de här månaderna är att marathonträning nog inte är någonting för mig. Det har tärt väldigt mycket mentalt på mig och jag vet inte om mitt pannben blivit starkare av det. Man kan såklart träna inför maran på lite olika sätt (igår sprang t.ex. Jeppe Lundberg 24×1km), men långa intervaller i specifik marathonfart är nog bland det vanligaste sättet att angripa distansen på.

När det här är över kommer det bli mer grus, skog och höjdmeter” har jag tänkt många gånger under de längre passen. Det ska bli skönt att inte ha något mål igen.

FREDAG

Klev på tåget kring lunchtid på fredagen. I min vagn satt ett dussin ungdomar som (gissningsvis) var på väg till nån träff med dövas riksförbund; häftigt att se en större grupp människor sitta och teckna åt varandra. Förutom dem satt också en extremt störig människa som pratade jättehögt i telefon från Ludvika till Mjölby. De döva kunde inte ens dela mitt lidande! Jo, jag kunde såklart bett henne tala med lite mindre bokstäver, men jag är ju en sån som hellre gnäller i efterhand.

I metropolen Mjölby blev jag stående ett tag. Molles tåg var försenat innan det ens lämnat Stockholm. Alla tåg i södergående riktning blev av någon anledning försenade. Vi kunde mötas upp i Malmö för att åka tillsammans sista biten i alla fall. Hotellet låg nära både centralstationen och starten för söndagens lopp, vilket kändes opti. När jag pratade med Micke Tisjö veckan innan så utbrast han dock ”jaha, bokade ni in er på swingershotellet”…

Efter incheckning tog vi oss snabbt till Kødbyen för att få en øl i oss. Festivalen MBCC (Mikkeller Beer Celebration Copenhagen) gick tydligen av stapeln så det var många törstiga tillresande i stan, utöver alla puckon som skulle springa en mara istället. Vi fick nöja oss med ett glas efter en lång dag på tåg.

MERCURY!” vrålar en två meter lång rödhårig britt och pekar på mig. Snart har han rusat fram och skakar min hand samtidigt som han frågar om jag gillar Queen. Hans kompis James som är marinsoldat kommer snart fram och ber om ursäkt för sin kompis Andy (som han verkar sitta vuxenbarnvakt åt). Medan vi sitter och pratar så härjar Andy runt, välter några bänkar, ber oss titta när han sveper en öl utan att använda händerna, samt annat typiskt brittiskt. De ska båda också springa maran på söndagen.

Let’s see about that.

LØRDAG

Smockfullt med folk på frukostbuffén. Tyvärr fanns varken jordnötssmör eller gröt så det skulle såklart gå åt helvede på loppet. Bara att konstatera redan nu. Men det var riktigt fin utsikt! Starten för loppet var ungefär vid det vita tältet längst till vänster (se bild nedan).

Efter frullen tog vi oss en urskaksjogg med lite fartökningar. Vi träffade även på Andy och James som båda var lite bakfulla. Andy kunde inte förstå varför vi var ute och joggade dagen innan ett lopp. Jag hann inte fråga om de skulle gå på ölfestivalen även ikväll, men jag gissar att de gjorde det.

Sedan begav vi oss till expot för att hämta ut våra nummerlappar. Det var långt dit från vårt hotell, så vi hyrde voiar, såna där livsfarliga djävulssparkcyklar! Jag behövde inte oroa mig för den dåliga frukostbuffén längre, utan jag VISSTE att jag skulle krocka eller vurpa med voien och skada mig svårt och därför inte komma till start. Det skulle garantera mig utmärkelsen ”Årets Mylfalkare” (känt från podcasten Maratonlabbet), vilket kan beskrivas som någonting självförvållat och/eller klantigt som leder till DNS (alltså att man inte startar).

Men jag överlevde. Vid expot upptäckte vi att våra nummerlappar inte hade nummer. De hade våra efternamn. Fy vad fränt! Nästa stopp var det tekniska mötet. Och vad är då det? Jo, det är ett möte där eliten får information som inte övriga deltagare behöver veta. Det vill säga logistik som är särskild för dem, information om prispengar, hur man deklarerar sina tävlingsskor, farthållare för banrekord, VM-kvaltider, langning och så vidare. Men hur hade vi hamnat på ett sånt möte?

Köpenhamn marathon hade tydligen ett elitfält man kunde ansöka till och som Molle tipsat mig om i början av året. Herrar behövde ha sprungit på 2:32:00 eller snabbare för att kunna söka, och med mina 2:31:54 kvalificerade jag mig, om än med ytterst liten marginal. Jag var alltså den särklass långsammaste mannen i rummet. Någon rad framför oss satt t.ex. ett par herrar med INEOS-jackor (de som fattar fattar), några kvinnliga VM-medaljörer och lite annat folk. Från Sverige var jag, Molle, Jens Ljunggren, Sanna Mustonen och Johanna Bäcklund närvarande på mötet (men det fanns fler svenskar i elitfältet). Det skulle finnas farthållare för 2:08, 2:11, 2:14, 2:25, 2:29:30 och 2:32 under loppet, och jag kände mig sugen på den näst sista. Haren hette tydligen Yolo. Ja varför inte!?

Resten av dagen försökte vi hinna med lite sightseeing, samt hitta nåt vettigt pastaställe, vilket vi till slut gjorde, gudskelov.

Det våras för Örebro

Game plan:en försvinner ganska fort när man drar iväg. När adrenalinet kickar in åker förståndet ut.”

Så sa Fredrik Stoltz i ett avsnitt av ”Löpning och livet”-podden, och det är ett påstående som jag sällan missar en chans att styrka.

Nedan följer en lopprapport från Startmilen i Örebro som gick av stapeln lördagen 2 april 2022.

——————————————————————————–

På fredagskvällen skrev Henrik Löfås till mig och frågade om min status (läs form) samt målsättning. Jag svarade att jag, baserat på 3:28-tempot jag lyckades hålla i Borlänge över 13,5km på söndagen, kände att ”låga 34” på milen vore rimligt med draghjälp. Vilket alltså skulle innebära en fart nånstans mellan 3:24-3:27 per kilometer. Han sa inte mycket, men jag tror det blev en outtalad, lös överenskommelse om att vi eventuellt kunde dra nytta av varandra under loppet.

Tidigare under dagen hade jag fått frågan av en annan löpare varför jag skulle springa ett gatlopp om jag ändå inte var i form för att slå personbästa.

Ptja, någon gång ska man ju premiära, och Startmilen har, som jag skrev i förra inlägget, en särskild plats hos mig. Nu var det längesen jag sprang det senast, men alla gånger har jag åkt dit tillsammans med andra från Ludvika/Smedjebacken och det har alltid blivit en rolig utflykt, slagna personbästan eller ej.

Jag, Fredrik Oskarsson och Nordde anlände Örebro och tävlingscentrum vid Tybblelundshallen i god tid. Sigge, som drabbats av influensa tidigare under veckan, fick stanna hemma. Som vanligt vid Örebroevenemang går det snabbt och smidigt att få det formella överstökat (nummerlapputhämtning, toalettbesök, eventuell stödkorv, osv). Markus Munkhammar och Anders Olausson var också där, likaså Henrik Löfås med hela familjen.

Solsken, lätt vind, sex plusgrader och nysopade gator. Med andra ord, mycket fina yttre förutsättningar för att springa fort. Frågan är vem man skulle ta rygg på? Vi värmde upp i fyra kilometer och jag kände att mina ben var smörkolasega och trötta. Men visst brukar det gå bra då? Jag kan i alla fall inte minnas när det senast kändes BRA innan start… Nä, jag är hellre en sån som gnäller före ett lopp än efter.

I något avsnitt av den nu nedlagda Elitpodden pratades det om plus– och minuslöpare. Pluslöpare var såna som gjorde bättre ifrån sig på lopp än på träning. Minuslöpare tvärtom, alltså såna som ofta får till riktigt mäktiga träningspass, men av olika anledningar ytterst sällan får ut det när det är tävling. Visst, jag har uppenbarligen svaga nerver, vilket nog är en vanlig gemensam nämnare för den andra gruppen, men hittills hör jag nog till plussegmentet då jag oftast får till mina lopp utan tråkiga överraskningar eller finner stora behov att komma med ursäkter efteråt. Ta i riktigt grovt trä.

Ställde mig i startledet fem minuter innan vi skulle släppas iväg som galna kossor. Hälsade på idel kändisar. Knöt om skorna en extra gång. Gåshud. Puls. Nerv!

Starten gick så småningom och tre personer stack genast iväg i en jävla fart. Dessa var Jonatan Gustavsson, Martin Regborn och Mustafa Maher. En bit bakom bildades en stor klunga som anfördes på ett exemplariskt vis av IF Starts urstarke Per Arvidsson. Det gick såklart alldeles för fort för mig, men tänkte att jag skulle försöka hänga med så länge som möjligt ändå. Säg mig, har ni hört den förut?

The best pace is a suicide pace and today looks like a good day to die”  -Steve Prefontaine

I den här stora, mysiga gruppen fanns, bland många andra, också Andreas Ingberg, Jonas Nilsson och Henrik Löfås. De första två kilometertiderna låg under 3:10 och även om det är lite utför i början så går det inte riktigt att använda som ursäkt när man känner att laktatet närma sig de nivåer då illamåendet dyker upp.

När vi svängde vänster ut på Hjälmarvägen, strax innan tre kilometer sprungna, valde jag därför att släppa den främre delen av klungan innan det skulle vara försent. Det var många andra som också gjort det. Det var kul så länge det varade men det var också ungefär sju kilometer kvar av loppet som skulle klaras av. Jag sneglade bak och snart kom Ingberg ikapp mig. Därifrån höll vi varandra sällskap. Farten låg kring 3:15 och var fortfarande ohållbart hög för mig men fick mycket energi av Ingberg som tuffade på som ett pålitligt lok. Löfås hade flugit av klungan och orkade inte heller haka på oss när vi kom ifatt honom längs Rudbecksgatan. Erik Anfält som haft lite krämp-krångel stod och ropade på sidan.

Nästa gång vi kom till hjälmarrakan så fick jag ett samtal från verkligheten och denna gång kunde jag inte ”trycka upptaget”. Jag såg Ingberg segla iväg och ta upp jakten på några fler som ramlat av Arvidssons entourage. Jag tror fanimej att han ökade farten tillochmed!

When the going gets tough, tuffar Ingberg på” – gammalt Örebroordspråk

Jag gjorde så gott jag kunde. Orkade inte kika bakåt (det ska man inte göra) för att se om någon var tillräckligt nära för att vara värd att vänta på utan försökte istället låsa blicken rakt framåt och hålla bra spänning i bålen. Så fort jag tillåter min höft att falla åt höger (vilket den gärna gör pga en krökning i ryggraden) blir det svårt att hålla fart. Tråkigt det där, att det ska vara så svårt att hålla tekniken när man är trött.

När det var två kilometer började jag den där vanskliga huvudräkningen™ som jag tror många gör sig skyldiga till, dvs:

Hur långsamt får det gå för att jag ändå ska greja målet?

I mitt fall under hade målet under loppet reviderats till 33 minuter. Min hjärna var alltså så pass med i matchen att jag förstod att det just nu var ”sub33” som var aktuellt och inte nå jävla ”låga 34” som jag pratat mig ljummen om innan start. Jag kom fram till att OM min klockas GPS mätt rätt under loppet så skulle det krävas 3:35 per kilometer för 33 minuter blankt, vilket kändes lugnt. Men det är sällan ett ”om” som går att lita på, så avslappnad kunde jag såklart inte kosta på mig att vara

Träningsklockor mäter väldigt ofta fel. Kanske inte med särskilt mycket, men även med 1% felmarginal så blir det hundra meter på en mil. Så fort det är skog, byggnader eller kurvor med i bilden så ger det upphov till felkällor. Men lopp som går över traditionella distanser som 10km brukar vara kontrollmätta av förbundets banmätare (och alla i lopp de här trakterna är mätta av Bertil Sundin).

Hursomhelst, det är tid i mål som gäller, ingenting annat. Så för mig gällde det nu att kompromissa; springa så fort som möjligt utan att spy (att sänka farten kostar tid, att kräkas kostar också tid). 188bpm verkade utgöra denna vomerala tröskel för dagen.

. När min Garminklocka signalerade för tionde kilometern såg jag målet, men det var åtminstone 100m bort. Långt framför hade jag sett Ingberg springa om två personer och jag önskade att jag hade haft någonting kvar i tanken men så var inte fallet. Dock var jag glad att sista biten mot mål är ett medlut för det ger en lite hjälp i händelse att man behöver tampas med marginalerna.

Jag stapplade i mål på 32:52,9 vilket innebar ett nytt personbästa med 25 sekunder (Blodomloppet i höstas sprangs på 33:18). Jävlar! Det hade jag verkligen inte trott!

Resultatmässigt räckte tiden till en 10:eplats totalt. 7:a i seniorklassen, men sen var det några starka ”farbröder” framför mig också, nämligen Per Arvidsson, Andreas Ingberg och Eskil Persson (vars lopprapport går att läsa här).

Länk till resultaten

Det visade sig att tiden kostade en hel del puls också:

Jag förstår att jag framstår som en dryg sandbagger, alltså en sån som alltid mörkar formen men jag har verkligen ingen koll, och det framgår för mig nu med all önskvärd tydlighet. Och det i sig är inte alls bra. Nu hade jag fel åt rätt håll, men det hade lika gärna kunnat vara så att jag satte en alldeles för hög målsättning pga felaktig bild av formen och istället sprungit mycket långsammare. Vad jag försöker få på pränt är att det är önskvärt att åtminstone på ett ungefär veta vad man har för kapacitet. Om inte för dagen så åtminstone för veckan.

Jag blev faktiskt uppriktigt förvånad över att jag klarade av att springa i 3:28-tempo i Borlänge förra helgen och därför tyckte jag 34:00-34:10 kändes ganska realistiskt inför det här loppet. I Borlänge fick jag inte upp pulsen så högt (171 i snitt, med en urmaxning på 179) trots att jag drev på rätt hårt, så jag förväntade mig inte att kunna ta i så mycket mer i Örebro. En stor skillnad är såklart att jag slapp springa ensam här (förutom när jag tappade Ingberg på slutet alltså) samt att loppet var på eftermiddagen. Jag inbillar mig att jag inte kan få ut max innan lunch. Kanske möjliggjorde de 5-6 extra plusgraderna lite djupare gräv, vem vet!?

Hursomhelst, den här gången får jag säga att det var en jävla tur att jag inte höll mig till planen (i den mån det fanns nån) och istället sprang med huvudet under armen.

Som Kristoffersson alltid sa förut:
”Lika bra att springa fort i början, trött blir man ju ändå”.

Framåt är bakåt och bakåt är fel

Åt vilket håll vred vi egentligen klockan? Somliga kallar det aprilskämt, men i min värld är det parodi! Den där vårkänslan man hade var tydligen jääävligt efemär. Nåväl, det ordnar sig säkert så småningom.

Nu är första halvan av vårterminen avklarad. Visserligen har jag en komplettering som väntar, men det blir ju ett problem för en framtida Kim, så jag låter honom ta det när jag får reda på vilket datum som blir aktuellt för komplettering. Tillsvidare vågar jag blicka framåt en bit.

Nu följer (förhoppningsvis) ett par lugna veckor i början av de nya kurserna. Det blir skönt, för jag är väldigt mosig i hövvet efter en tyngre period i skolan. Behöver ladda batterierna så att jag kan följa med fortsättningsvis. I en av de nya kurserna har vi den här godbiten på ca 950 sidor:

I söndags sprang jag Sommartidsvarvet, en nyfödd variant till Vintervarvet. På grund av vägarbeten på några håll så sprang vi inte samma bana som Vintervarvets vanliga loop, utan det blev nu istället ett vändpunktslopp på 13,6km. Jag var i sedvanlig ordning mycket seg i benen under uppvärmningen, som sprangs tillsammans med Magnus Wikars.

Det infann sig inte heller, loppets namn till trots, någon sommarkänsla alls utöver att man sovit en timme kortare, men ett trekomponentsrecept bestående av intendshot, svart bryggkaffe och nostalgiframkallande liniment satte fart på kroppen. Jag kalla denna kombination för den heliga treenigheten (som vid terränglöpning kan utökas med fler komponenter så som toalettpapper). Som så ofta förr glömmer man bort alla negativa känslor när starten går. Tills man blir trött, då kommer man ihåg.

Loppet gick visserligen mycket långsammare än i höstas då jag rev av Vintervarvet i ett 3:21-tempo på de 14 kilometerna, men jag är riktigt nöjd ändå, särskilt med tanke på att det endast skiljde 2s mellan första och andra halvan, vilket är väldigt olikt mig. Första kilometern var snabbast, men så gick den också mycket utför. Resten av loppet avverkades i en väldigt jämn fart.

Skulle man vrida fram eller bak klockan? Riktning är inte riktigt min grej… Jag slapp diskning för detta regelvidriga beteende att runda konen från fel håll.

Jag är ju inte i närheten av nån toppform nu och ovan vid att springa i dessa farter över längre sträckor, (vilket också kändes väldigt tydligt i benen ett par dagar efteråt) men jag fick i alla fall ett fint formbesked som jag tar med mig imorgon till Örebro då det vankas Startmilen. Detta lopp ligger mig varmt om hjärtat då det var där jag för första gången sprang under 40 minuter på 10km-distansen.

Förhoppningsvis ligger temperaturen något högre nere på Närkeslätten än vad det gjorde på Tunaslätten så att jag kan ha proper tävlingsutstyrsel på mig, dvs splitshorts istället för tajts. Jag har fått rapporter om att Frippes (@runningfrippe) rygg inte kommer vara tillgänglig vid denna tillställning så jag får helt enkelt försöka hitta min position och draghjälp på annat håll i fältet.

För två veckor sedan provade jag att träna med triathlongänget från Dala Sports Academy (DSA). Jag har sneglat lite på den gemenskapen tidigare, men avstått ansökan då jag inte tyckte jag var tillräckligt bra. Sen blir det såklart en annan sak när det är dom som kontaktar en.

Jag och en tjej vid namn Kristalina deltog på fyra av deras träningar. Jag var väldigt osäker innan gällande simningen. Dels pga prestationsångest då jag vet att alla i gruppen simmar oerhört bra (och mycket), men också på grund av den logistiska utmaningen i att frakta mitt morgontrötta arsle från Ludvika för att delta på träningspass som startade tidigt på morgonen. Jag slutade att simma innan jobbet av en anledning och då hade jag ändå bara 10min att cykla mellan bostad och simhallen (och ytterligare 10 till arbetsplatsen). Jag hade svårt att göra någonting kvalitativt så pass tidigt och kände att den tidiga uppstigningen därför gjorde mer skada än nytta.

Svenska triathlonförbundet släppte för en tid sen sina kvalgränser som de satt för att skicka utövare till EM i polska Olsztyn (som verkar vara supersprint, varför denna skitdistans?). För seniorherrar innebär dessa kvalgränser 9min blankt på 800m simning i kortbana och 15:30 för 5km löpning.

Ingen satt gräns för cykling dock, vilket kanske är rimligt då klungkörning traditionellt sett är tillåtet i kortdistans, vilket kan bli lite svårare att mäta ens kapacitet för. Att bara utgå från en persons FTP (värdet som jag nämnde i förra inlägget) behöver inte alls vara relevant. 15:30 på fem kilometer löpning har jag koll på (och är inte där än på ett tag), men 800m simning har jag aldrig testat, så det passade jag på att göra dagen efter mitt cykeltest. Om det skulle komma på tal när jag tränade med DSA skulle jag kunna presentera relevanta testvärden i alla fall. Jag vet inte om jag disponerade mina 800m rätt och mina simglasögon höll på att flyga av i en voltvändning, men jag blev ändå nöjd med tiden 11:25, trots att den såklart är oceaner av tid bakom den kvalgränsen som är satt. Jag kommer förmodligen testa fler gånger innan utesäsongen börjar. Nåja, till DSA-träningen!

I söndags fick jag reda på att klubbens ungtupp Eskil Nilsson simmat 800m på en officiell simtävling och slagit min tid med 1,5s. Det kommer med andra ord bli slitigt för mig även denna sommar att hålla juniorerna bakom mig…

Tisdagen i Falun bestod av dubbeltröskel, dock i olika discipliner. Först alltså simning på morgonen, 07:00-08:45. Jag fick korta ner delar av passet lite för att inte sacka efter för mycket, men fick ändå ihop 4950m. Därefter second breakfast, kaffe, föreläsning, lunch, kaffe, ännu en föreläsning, kaffe, mer plugg och sedan dags för dagens andra pass, löpintervaller. Även om jag fortfarande låg i djup klorkoma och var dyngtrött så kunde jag rycka upp mig någorlunda och visa att jag åtminstone kan springa hjälpligt. På onsdagen kunde jag sova en och en halv timme längre för då skulle inte passet börja så tidigt. Cykeldistans stod på schemat och vi tog oss en tur runt Runn. Superfina vägar, som dessutom var SOPADE! Det var en så härlig och trevlig tur så det märktes knappt att det hade gått två och en halv timme när vi var tillbaka. Jag hade lätt kunnat fortsätta cykla ett tag, men det blev lite småbråttom. Först att krångla in cykeln i bilen och se till att få i sig lite mat innan nästa pass, som var ännu ett simpass.

Denna dag hade simpasset temat återhämtning. Jo, allting är så klart relativt. Så fort ett simpass jag deltar på inbegriper nån form av teknikfokus eller har inslag av medley så får man förvarna badvakterna så de är på tårna. Samt fylla på vatten i bassängen efteråt, då jag förmodligen svalt en tredjedel. Jag är helt enkelt bedrövlig rent teknikmässigt! Och jag tar mig extremt sällan tid till att öva på de där små grejerna, vilket såklart gör det svårare att bemästra dem. Tränaren Magnus var i alla fall snäll och sa att:

 ”Jaaa, du får med dig en hel del fart, men du är…ganska oslipad. Det är ju positivt att du har jättemycket utvecklingspotential!

Århundradets underdrift, men en som passar min humor. Men simning är ju lite så; det går att ta sig fram med kondition och styrka. Men får man till tekniken först så kommer det gå bra mycket fortare vid samma ansträngning, eller om man vänder på det, gå lika fort vid lägre ansträngning. Detta skulle kunna påverka dynamiken i resten av ett triathlonlopp.

Så dåligt som jag mådde efter denna simning (på Säter triathlon i somras) har jag aldrig mått varken före eller efter.

Efter utvärdering har jag kommit fram till att det med nuvarande levnads- och boendesituation tyvärr blir alltför utmanande, särskilt logistiskt sett, att träna med det här gänget. I rena transporter blir det minst 14 mil varje dag varav fyra av fem dagar riktigt tidigt. Hur jag än vrider och vänder på det så blir det ett kraftigt bortfall i tid och pengar, då jag fram till i höst inte heller har några kurser som baseras i Falun heller. Bodde jag antingen i Borlänge eller Falun hade det varit en helt annan femma, men just nu finns inga stenhuggna planer på att flytta. Var sak har sin tid.

Den här veckan har jag dragit ner på träningen rejält och försökt återhämta mig, både mentalt och fysiskt. Skulle ha simmat igår kväll för att mjuka upp kroppen inför lördagen, men glömde badbrallorna hemma (igen) så jag fick sätta mig i bastun istället.

Med förhoppningar om att kunna springa en någorlunda snabb mil i shorts imorgon ska jag snart ut på en uppmjukningsjogg i nysnön som fallit inatt (och som fortsätter komma)…

Jod, klor… og måske en pølse?

Det går mot vår, som det oftast gör. Medborgare i vissa länder kan dock njuta av detta faktum mer än medborgare i andra länder. Länder vars invånare antingen är på flykt eller i full strid att försvara sig.

Här hemma har jag noterat att det bunkras konserver igen. Jag har också hört att jodtabletter lagts till på listan över varor som svenskar vill ha ett hyggligt förråd av. Man verkar ha snappat upp att det kan skydda kroppen mot att ta upp radioaktiv jod.

Det pratas också mycket om skyddsrum. Borde man börja röja i källarförrådet? Om vi ska oroa oss för kärnkraftverksolyckor eller atombomber så känns DET som en rimligare sak att göra än att köpa en massa tabletter. Man kan också köpa en spade och gräva en grop, läste jag någonstans. Det ger ju även motion, vilket kan lindra ens oro litegrann.

Men, jag ska inte säga vad man ska och inte ska göra. Det kan dock vara vettigt att följa nyhetsrapporteringen (den som av vissa grupper kallas PK-media), om det inte inkräktar alltför mycket på ens ontologiska trygghet. Och om man vill förbereda sig UTAN att hamstra sönder butikerna så finns det information på MSB om hur man kan göra det på bästa sätt, läs Om krisen kommer här

Flera av mina internationella kursare blev väldigt skrämda när Hesa Fredrik ljöd häromdagen, vilket såklart är tragiskt. Jag tyckte först det var lite småkomiskt att det kom en serie dön mitt under en presentation om marknadsföring (jag visste ju att det var dags för VMA-test) men mitt leende försvann såklart jävligt snabbt när jag såg deras oro. Vår lärare var i alla fall snabb på bollen och förklarade att det endast är en testsignal.

Nåväl, istället för att skriva ett inlägg om det som vissa fega ledare kallar för konflikt så tänkte jag lämna det därhän och istället redogöra för undertecknads förehavanden.

Sen jag skrev sist har jag återupptagit min träning och fått godkänt av fysioterapeut Henrik Hultén på Friskfaktor att springa (så klart med visst förbehåll, men ändå). Förutom utökad lyhördhet mot kroppen har jag blivit ordinerad att träna upp styrkan i fotleden och har därför letat fram en gammal balansplatta att leka med. Balansen har snabbt blivit märkbart bättre, men det är svårare att mäta styrkan.

Men jag kan springa igen. Jag har faktiskt hunnit med ett par intervallpass också. Det är ett gäng som brukar köra på fredagar här i stan, antingen på lunchrasten eller på eftermiddagen, så då har jag hakat på dem. Konditionsmässigt har det fungerat hyfsat, men självklart är muskler, leder och ligament fruktansvärt eftersatta och behöver längre tid för erforderlig anpassning. Som jag nämnde ställs mycket krav på lyhördhet just nu.

Simningen går också väldigt bra! Jag har i sällskap av andra, bland annat Ludvika masters-gruppen med Lars i spetsen, lyckats köra annat än mina vanliga mys-serier. Jag gillar ju långa intervaller strax under tröskel, men nu har det blivit mycket hundringar, femtior och i måndags 40x25m. Toppfarten är fortfarande urdålig, men farten som jag kan bibehålla under en intervallserie, t.ex. 10x100m, är mycket mer konkurrenskraftig än tidigare.

Tänker ganska ofta på min genomruttna simning på Säter triathlon i somras, och kanske är det precis det minnet som gör att jag kan motivera mig till denna ökade simträning. Jag börjar närma mig 80km hittills i år (med två sjukveckor), vilket motsvarar 72% av fjolårets samlade volym. Nämnas bör att simhallen var stängd fram till augusti så jag kom inte igång med någon simning förrän i början av juni. 80km är komiskt nog också längre än vad jag sprungit hittills i år, men jag har stora förhoppningar att ändra på detta framledes.

Molle Olson tipsade mig häromsistenes att jag förmodligen hade en gratisstart till Copenhagen marathon i mitten av maj, då jag med min insats i Uppsala klarat deras kvaltid för elitfältet (med imponerande 6 sekunder).

Det känns så klart skrattretande med tanke på den (just nu tämligen) skrala löpträningen, och att hinna komma i form till dess är en omöjlighet, men jag kunde ändå inte låta bli att ändå anmäla mig. En gratisstart är en gratisstart och en DNS kostar därför ingenting. Skulle jag åka ner så finns det ju i alla fall pølse og pils att tillgå medan jag skriker åt Molle att öka farten.

Det numret av tidningen Spring som Senad intervjuade mig för damp ner i brevlådan för nån vecka sen. Jättekul! Vet inte hur många här som prenumererar, men det kändes ärofyllt att det fanns människor som ansåg mig värdig som intervjuobjekt för ett reportage i tidningen, även om janten gör att jag tyckte det var lite väl panegyriskt.

Som jag skrev i förra inlägget, om ni inte prenumererar, SE TILL ATT GÖRA DET! Nästa nummer kommer det stå mycket om Jesper Lundberg och det vill man inte missa. Länk till prenumeration här

Cyklingen börjar bli dags att rampa upp lite. Har tagit mig ut på några härliga mellanmjölksturer på MTB:n, bland annat årets första tur upp till Ljungåsen (vilket var lite väl spännande på nedvägen). Precis som jag mindes det så bryr sig backarna inte om ens känslor. Inomhus har jag fortsatt med mina superlugna pass på trainern. Längtar väldigt mycket tills det känns rimligt att plocka ut smalhjulingen och rulla dessa pass utomhus istället. Jag har också mycket lättare att köra hårda pass utomhus.

Igår fick jag dock i tummen ur och drog av ett FTP-test. FTP står för Functional Threshold Power och är ungefär den intensitet man beräknas klara under en timmes cykling. Väldigt förenklat kan man säga att man tar snitteffekten över 20min och multiplicerar med 0,95 för att få ut sitt FTP-värde, som alltså mäts i watt. Senaste gången jag gjorde ett FTP-test enligt det här protokollet var 7 mars förra året så det var dags för en reality check igen. Resultatet visade något bättre jämfört med i fjol så det får jag vara nöjd med. Jag kan säga att min enkla tjuga var en bra bit ifrån (under) det som Nils van der Poel kör på sina 5x20min tröskelintervaller.

När jag sanerat lägenheten från all svett stack jag ut på ett bricklöp som gick i progressiv fart. Tanken med att springa i anslutning till ett cykelpass är för att vänja sig vid den kantiga känsla som ofta infinner sig på triathlonlopp, så man kan utnyttja den pasta som finns kvar i påkarna.

Nästa vecka ska jag testa att träna med ett triathlongäng i Falun. Kanske kan det kallas för audition. Vi får se. Är väldigt spänd och nervös inför det i alla fall. Men det ska så klart bli kul!
Deras tränare meddelande att det jag kan vänta mig är simning och löpning på tisdagen (tröskelpass båda två) samt distanscykling och lugnare simning på onsdagen.

Samtidigt börjar vårterminens första två tentor närma sig. Håhå-jaja.

Catching up

Under 2021 skrev jag ungefär en gång i månaden och nu har det gått lite längre än så sedan sist. Orsaken till detta är att det för det första inte hänt särskilt mycket. Samtidigt som jag haft fullt upp.

Men kanske är dags nu.

Det blev en relativt kortlivad comeback för mig. Vi har väl lärt oss nu att när jag börjar komma i form så kan man tända ett tomtebloss och se vad som slocknar först. Vad var det Neil Young sjöng?

Better to burn out, than to fade away 

Nåväl, jag behövde de här resultaten på nåt sätt. Förmodligen mest för att bevisa för mig själv att jag fortfarande kunde och för att mitt huvud inte skulle fastna i 2017 då jag (trodde att jag) var som bäst. Och ”tomteblosset” lyckades uppbåda fart nog för att slå personbästa på alla distanser jag tävlade på:

800m – 2:07,27
10km – 33:19
Halvmarathon – 1:11:56
Lidingöloppet – 1:52:18
Marathon – 2:31:54

Efter Uppsala så började funderingarna på en attack mot 2:29:59 i Rotterdam kristallisera sig.  Detta grusade dock ganska snabbt. Jag hann komma tillbaka till min normala veckovolym efter cirka fyra veckor och sen träna på bra i ytterligare några veckor. Någon dag efter mitt senaste blogginlägg gjorde jag ett 5000m-försök på träning. Det var i skymningsljus och ganska halt på Hillängens IP, men det gick ändå över förväntan. Jag klockade in på 16:01 så det kändes inte som att urladdningen i Uppsala förstört alltför mycket av min spets. Självklart öppnade jag för hårt så att det var lockande att kliva av efter 3000m, men passeringstiden var för dålig där så jag fick helt enkelt fortsätta fem varv till.

Jag fortsatte att samla poäng i Elljusjakten, det roliga upplägg som Karl Walheim och Markus Living har kört ett par säsonger nu. I fem veckor var det ”öppen start” på Faluns olika elljusspår, med en ny bana varje vecka (Lugnet, Stångtjärn, Samuelsdal, Pumpen, Haraldsbo). Man fick registrera sin tid som sedan användes som seedning. Inför finalen (runt Kålgår’n), som kördes som omvänd jaktstart, fick jag starta näst sist, endast amerikanen Noah Brautigam bakom mig. Omvänd jaktstart är genialiskt. Samtidigt som man vill jaga ikapp dem framför så vill man inte bli omsprungen. Till skillnad från normal jaktstart så torde tidsskillnaden vid mål alltså krympa istället för öka. Jag hade dock inget att sätta emot Noah när han kom som ett yrväder (det kändes som att jag stod stilla), men det var kul i alla fall.

Senare samma vecka ställde jag upp i ett 800m-lopp i inomhushallen i Falun. Här kan jag ärligt säga att det enbart var för att få en officiell tid. Sen är jag nöjd med insatsen. 2:07,27 får anses helt okej för ett gammalt härk. Kanske kan man testa en ny distans per år? På så vis kan man ju få ett PB varje säsong, bara man kommer i mål.
Träningen flöt på ett tag till, och sen kom det. Dagen efter mitt senaste långpass, några dagar innan jul, vaknade jag med nån ny jävla™ krämpa som jag inte riktigt vet vad det är. Orkar inte förklara, men symtomen liknar de man kan ha vid tibialis posterior syndrome. Sen har jag haft ont i fotvalvet. Min gissning är att jag trappade upp höjdmeterna lite väl mycket där på slutet, med backfokus på såväl intervaller, distans och långpass. Jag vet inte. Ett återkommande tema är väl att jag inte har sån bra fingerspitzengefühl.

Bjarne Andersson, evighetsmaskinen från Ödeshög, lär någon gång ha sagt
Att vara i toppform är som att gå på nattgammal is; det brister så lätt

Det tog lång tid att få en undersökningstid bokad vid sjukgymnasten och sen har denna bokning skjutits upp vid tre tillfällen pga sjukdom (två från sjukgymnastens sida och en gång från mig). Fram till den här veckan har jag varit frisk hela tiden så jag har kunnat träna på med annat, som mina Stravaföljare kanske lagt märke till.

Dels blev det en hel del MTB i december och en jäkla massa simning och tråkig Zwift-cykling i januari. Att sitta inomhus och cykla är fortfarande en mental plåga för mig, men det är ett bra sätt att bygga det aeroba huset på när det inte är aktuellt att cykla utomhus. Det blir mest lugna pass i låg puls- och kraftzon, i allt från en till fyra timmar. Jag har i alla fall köpt vintercykelskor och dubbdäck till MTB:n så jag har utökat mina valmöjligheter när det kommer till cykelträningen. Det är bara två månader kvar tills vi drar igång våra träningstävlingar med cykelklubben, så jag ska nog blanda in lite mer fart snart. Enda inplanerade loppet i nuläget som involverar cykel är Challenge Vansbro och vill jag slippa skämmas där så kommer jag behöva lägga mycket tid i sadeln, även om det kanske inte är så kul alla gånger.

Däremot har jag fått en riktig nytändning när det kommer till att ”veva klor”. Det finns flera anledningar till detta. Dels att jag kommit förbi puckeln i början då man är kass och allting bara är jobbigt. Ni som haft ett längre uppehåll eller är nybörjare på någonting kanske kan relatera.

Sen finns det fler aspekter.

Jag har ältat det här så många gånger förut, men ett stort problem med att bedriva simträning på badhusets allmänna tider är att man aldrig vet hur bassängen ser ut när man kommer dit; hur många barn som leker, hur många pensionärer det är som simmar ryggsim alternativt inte vill blöta ner håret, hur många coola tonårskids som hoppar volter från trampolinen, osv.

Ett annat problem är att det väldigt sällan styrs upp så att de som simmar snabbt kan vara på ett ställe och de långsammare på ett annat ställe, osv. Det kan vara ett gäng som simmar crawl i ett visst trafikmönster, och helt plötsligt kommer en farbror som prompt ska simma vänstertrafik runt båda banorna för att han ser dåligt på höger öga. Sen är det också ett jävla mörker™ att man har simning, lek och hopp i samma bassäng.

I höstas skrev jag lite om att de gjort en coronaåtgärd som betydde att man hade två uppdelade simpass (t.ex. 10:30-12:00, 13:00-15:00) med begränsat antal gäster. Problemet med detta var att man var tvungen att köa ungefär en halvtimme innan respektive pass.

Efter nyår ändrade de litegrann och de nya coronaanpassningarna var riktigt bra för min återupptagna simträning. Man förbokar en tid som man vill simma på (t.ex. fredag 14:00-16:00) och under den tiden kommer det vara max 29 andra där. Endast motionssimning tillåten, ej bad, hopp och lek. Inte heller något behov att stå och köa en halvtimme för att få sin plats. Dessutom har jag faktiskt sett simhallens heliga Graal vid ett flertal tillfällen. Jag syftar alltså på ”SNABBANA”-skylten.

Sen händer det tokigheter ändå, såklart. En gång var det nåt pucko som fick för sig att dyka från långsida till långsida, alltså UNDER de som motionssimmade. När han för andra gången valde att gå till ytläge precis i kollisionskurs med mig så fick jag lov att uttrycka mig över-tüdligt. Han förklarade sig med att det var för långt att dyka 25m (kortsida till kortsida) och att det var därför han gjorde som han gjorde…

Förutom ovan nämnda tillfällen har det fungerat jättebra. Sen blev det ett tydligt avslut på det i och med onsdagen då restriktionerna släpptes, då det var ett helt fotbollslag där och körde en ytterst tveksam ”lagkapp”. De hade delat upp sig i två grupper så det var bara två som simmade samtidigt, men ändå lyckades de ta upp fyra banor (imponerande!).

Med utökade öppettider hoppas jag kunna fortsätta träna simning utan större frustrationsmoment, det vill säga när jag är frisk igen. Annars går det ju att träna med mastersgruppen, men de kör antingen väldigt sent eller väldigt tidigt. Och att simma med dem kostar lika mycket som ett årskort. Och jag får vara lite smartare med utgifterna nu när jag blivit student. Vi får se. Än så länge har det gått bra. Visserligen verkar jag ha kört fast i ”långa intervaller”-spåret (t.ex. 10×400m) istället för att bygga bättre fartkapacitet, men så länge man är medveten om det så kanske man kan göra nåt åt det. Har i alla fall fått ut ett CSS-testvärde som jag ska försöka använda i min träning framöver. CSS är den fart (per 100m) som man ska kunna hålla på 1500m simning. Värdet får man ut genom att simma 400m på tid, vila 5-10min och sedan simma 200m på tid.

Tiderna skriver man in i en kalkylator som räknar ut ens CSS-värde. Jag fick 1:27min/100m och är extremt skeptisk till att jag skulle klara av det tempot i 1500m (som skulle ge en sluttid på 21:45), men jag får väl helt enkelt testa det också framöver. Jag hoppas denna återfunna kärlek till simningen håller i sig. Som jag nämnde tidigare så behöver jag cykla för att inte behöva skämmas på Challenge Vansbro; detta gäller även för simningen.

Det har blivit några mil längdskidor också, men foten gör ont även när jag diagonalar, så det har därför inte blivit så mycket. Det är ju variationen jag gillar i skidåkningen, så jag tänker då inte bli nån jäkla stak-konvertit! Jag har åkt på Lugnet med Micke ett par gånger samt på Källbotten och Hagvallen.

Under januari deltog jag också i en Youtubebaserad yoga-utmaning. 30 pass blev cirka 12 timmar. Jag vet inte vad det gav mig, men jag tror inte det var slöseri på tid i alla fall. I varje fall blev jag varse om hur orörlig jag är, och självinsikt ska väl vara bra!?

Jag har även testat på att klättra ett par gånger på Mono Loco i Falun. Jag håller mig vanligtvis helst på marken och tyckte att repklättringen var riktigt läskig, men bouldering var ju skitskoj! Träningsvärken från första klättringen hade nästan gått över efter sex dygn…

Jag har också klarat av min första termin på högskoleutbildningen. Varje gång jag fått frågan om vad jag studerar så antar jag en nästan ursäktande ton när jag försöker förklara för dem vad det faktiskt är jag studerar. Varför då egentligen? Upplevelseproduktionsprogrammet. En ny turismutbildning på tre år med inriktning friluftsliv, idrott och hälsa.

”Man kan tillexempel arbeta med destinationsutveckling på nåt ställe dit folk åker för aktiva semestrar” är en sägning jag gjort ganska många gånger nu.

Vi är en rätt liten klass med ganska hög medelålder. Undervisningen har så klart påverkats mycket av covid-19 så vi har inte träffats så mycket eller haft så mycket platsförlagd undervisning som jag hoppats på, men förhoppningsvis kommer någon av de kommande fem terminerna bli mer ”normal”.

En av de svårare grejerna har varit att lära mig skriva på ett annat sätt. Så att det inte bara blir jag-jag-jag eller mig-mig-mig (som här i bloggen). Nyttigt såklart, men ovant.

Jag lär fortfarande känna nya klassen. Jag har umgåtts mycket med en tornedaling vid namn Micke som jag tränat (och pluggat) ihop med en hel del under hösten och haft riktigt bra utbyte med på flera plan. Jag, Micke och David tog oss också en tur upp på Ärtknubben för ett par veckor sedan.

Vi har fått resultat från tre kurser inrapporterade och jag väntar på att få veta resultatet från en tenta på en fjärde innan jag kan släppa höstterminen helt. Just nu läser vi två kurser på engelska: Tourism marketing och Tourism and society. Svårt men intressant. Den roligaste kursen hittills var den när vi skulle planera, budgetera, riskbedöma, utföra och utvärdera en frilufts- och/eller idrottsaktivitet för ett gäng utbytesstudenter. Den kursen var sannolikt den som var mest representativ för vad programmet går ut på. Till det skulle allting dokumenteras i en utförlig rapport samt kopplas till litteratur kring ledarskap, sociologi, idrott och hälsa, osv.

Tråkigast var tveklöst kursen Grundläggande vetenskaplig metod, även om den också så klart hade sina intressanta aspekter. Vissa kurser kanske man bara får tugga sig igenom helt enkelt.

Jag hoppas att den här sjukdomen jag ådragit mig inte blir särskilt långvarig så att jag snart kan återuppta träningen igen. Motivationen för den kommande säsongen är god så det är något jag ser mycket fram emot! Innan jag blev sjuk hann jag även jogga några korta löppass också. Förhoppningsvis är den på bättringsvägen.

En fin skrinnartur på Runn med Karin. Måste varit 10 år sedan jag åkte långfärdsskridskor sist!?

Snart kommer nya numret av tidningen SPRING och där har jag blivit intervjuad av eminente Senad Suhonjic. Fråga mig inte varför, men han ansåg att det fanns något där. Vi pratade mycket om uppgång och fall och hur jag tränar.

Hint: det är inte riktigt lika mycket eller lika långt som vår nationalhjälte Nils van der Poel gjort de senaste åren. Han har, som utlovat, nu släppt sitt mytomspunna DOKUMENT.

Apropå intressanta profiler som Nisse, i numret som kommer det jag intervjuas i kommer man kunna läsa om Jesper Lundberg, som är en 100 gånger intressantare profil att intervjua än jag själv och en god vän, så om ni inte redan prenumererar på tidningen SPRING lägger jag en länk här.

Tills dess, hare gott och sköt om dig, ta det lugnt.
Hälsningar från mig.

Uppsala Marathon

Efter en framgångsrik sensommar och höst, med nya personbästan på milen, halvmaran och Lidingöloppet så började jag märka en något högre svansföring och det är för mig inte ett önskvärt attribut.

Hur kommer man bäst till rätta med detta? Hur skjuter man ner Icarus? Man testar nya saker som man inte är van vid!

Ett sätt kan vara att delta i en draghundstävling, vilket jag gjorde i slutet av oktober med Jennies hund Malkin. Det gick väldigt fort, var sjukt läskigt och aktiverade muskler jag inte kunde föreställa mig skulle användas. Dagarna efter hade jag sån träningsvärk i överkroppen att det kändes som att revbenen ”släppt” från resten av kroppen. Men det var kul!

Tankarna på marathon hade också börjat gnaga igen. Det började nog egentligen med det här som man inte ska göra; jämföra sig mot andra. Om ”Kalle” springer lika fort som jag på Lidingöloppet eller halvmarathon, betyder då det att jag kan springa lika snabbt som Kalle på marathon? Ja, här får ni läsare en kort paus för att dra en djup suck.

Mitt track record på distansen är inte så omfattande. 2017 sprang jag Växjö marathon på klart godkända debuttiden 2:39:43, dock med en MASSIV positiv split och kramp med 200m kvar (som för övrigt kostade mig en andraplats till Simon Karlsson från Ärla IF). Året därpå lunkade jag runt på Idre Fjällmarathon (45km) och 2019 sprang jag och Danne en skogsmarathon på träning. Så jag hade testat på distansen vid några tillfällen, men inte så mycket mer.

Med en veckovolym på typ fem mil löpning (med någon enstaka över sex mil) har det inte känts särskilt aktuellt med någon marathonsatsning heller. Ibland har jag försökt lägga till fler mil men ganska snart har problemen kommit. Och jag har vant mig vid att det är så och anpassat mig utifrån det. Hamnat i triathlonträsket™.

Sen finns en klar fördel med att inte dunka in en massa tiomilaveckor; jag hinner inte tröttna! Sen är jag medveten om att det är lite begränsande; ska man tävla långt så är det också underförstått att man även ska träna långt.

Som ni läsare vet så gillar jag Lidingöloppet. För mig innebär det en duration på strax under två timmar. Det är lagom länge och tillräckligt utmanande. Det är också ganska förlåtande för en som inte klarar av att springa särskilt mycket, i alla fall är det den killgissning jag gjort eftersom det gått ganska bra alla fem gånger jag sprungit loppet.

Jag hävdar inte att man ska baissa sig själv och eller inte får vara stolt över sina åstadkommanden, men man kanske får dra någon slags gräns för vad man ska få utsätta folk för i form av mallighet.

Onsdagen den 3 november anmälde jag mig till Uppsala marathon som skulle gå på lördagen samma vecka. Det fick bli på vinst och förlust. Jeppe (Lundberg) hade ju inte heller så höga förhoppningar på sig själv efter vurpan på Idre fjällmarathon som genererade en knäskada. Trots många spolierade träningsveckor i uppladdningen mot Rotterdam Marathon, slog han till med 2:19:23 och fick sitt riktiga genombrott i löparsammanhang, samt en bonus i det nya distriktsrekordet då Jonas Buuds tidigare rekord fullkomligen krossades.

När jag åkte från Ludvika vid 6-tiden hade låset till förardörren frusit och rutorna behövde skrapas. Och fortfarande sommardäck på. Mötte upp Nordde i ’bärke för att byta bil och samåka därifrån. Han var ungefär lika förberedd som jag men hade en tydlig och realistisk målsättning till skillnad från jag själv. Det var soligt och ungefär tre plusgrader när det började närma sig start. Visserligen blåste det inga riktiga Uppsalavindar, men det kändes ändå tveksamt att springa i splitshorts. Samtidigt vill man ju inte trä på sig ett par tajts; bara känslan gör ju att man blir långsammare.

Problemet som jag såg för egen del, förutom den bristande volymen, var att hitta en realistisk målsättning som inte kändes feg. Träningen efter Å-stadsloppet i Örebro hade flutit på ganska bra, med 14km i 3:22-tempo på Vintervarvet som enskilt bästa pass, men jag hade också kört några längre intervallpass (så som 3x5km och 2×7,5km) i ganska bra fart och en del maxinsatser på diverse elljusspår i Falutrakten.

När starten väl gick så blev det lite både och. Första kilometern blev för ovanlighetens skull inte så toksnabb. Jag sprang jämsides med Mikael Tisjö vars mål för dagen var kring 2:45 och hur det gick för honom går att läsa här. Vi tjålade en stund innan jag ökade farten och stack iväg.

Plötsligt var jag själv i en liten mysig skog, med en enda löpare drygt 80m framför mig. Dividerade lite med mig själv: ”Falla tillbaka, jaga ikapp eller springa själv?

Det skulle dröja ett dussin kilometrar innan jag fick kontakt. Jakten blev spännande med väldigt varierande underlag; längs hårda och fina skogsstigar, på asfalt genom bostadsområden, halkande över leriga singletrackspår vid Hågadalen och värst av allt var när det blev dags att ta sig an de av nattens kallgrader nu såphala spänger/gångvägar i trä längs Vårdsätra strandpromenad. Det är en underdrift att säga att jag hade önskat sig mer mönstrade skodon under den första milen som klockades in på 35:15.

Vid Sunnerstaviken var jag ikapp ledaren Stefan Fransson (springande för Rånäs 4H) och där mötte jag även Molle Olson som var ute och körde lite marafartsintervaller. Han hängde med en liten bit, stämde av läget och önskade mig sedan lycka till fortsättningsvis. Jag låg i rygg på Stefan några kilometer innan jag kände att jag åkt snålskjuts för länge så jag gick fram och övertog taktpinnen. Kort därpå märkte jag att han började tappa.
”Fan också, men jaja, jag försöker väl ligga kvar i tempot” som då var kring 3:31 per kilometer.

När den långa sega stigningen från Studenternas IP började så tänkte jag att han skulle få en chans att täppa luckan men han verkade tappa mer än jag uppför. Det kändes redan nu i benen att jag sprungit för fort och att det skulle bli en lång dag. Andra milen avverkades likt den första på 35:15. När jag kom uppför trapporna på slottsområdet så hann inte den föråkande cyklisten med riktigt så han fick ropa efter mig hur jag skulle springa. Folket däruppe var inte heller beredda på att jag kom så jag fick kryssa mellan massorna för att ta mig fram.

Jag gissar att det var folk som höll på att hämta ut nummerlappar för halvmaran. Smått kaotiskt var det i alla fall. Jag missade vätskedepån här också. Min oro över de trötta benen lugnades en aning när jag flög ner från slottet och fick med mig farten en bit även på platten när det nu bar iväg på banans norra loop. Men först genom centrum för lite stadskörning och längs Fyrisån innan vi tog sikte mot Gamla Uppsala.

Efter den tredje milen (som klockades på 35:16) blev vattnet plötsligt väldigt mycket djupare. Benen hade liksom gjort sitt. Efter vändningen vid 31km fick vi motvind när vi skulle springa förbi Uppsala högar tillbaka mot stan, så nu fick huvudet kämpa extra hårt för att tvinga benen att jobba. Började få lite ont i ena foten och höften också, vilket inte hindrade mig i steget, men det var ändå en sak som jag sprang och nojade mig för, vilket inte behövs under sista milen på en mara.

Till en början tappade jag kanske 7-8 sekunder i tempo, men snart rasslade det till och jag började få det väldigt kämpigt. Jag orkade inte längre hålla upp kroppen och kände mig ordentligt kantig och sned. Fjärde milen tog 37:27 och förfallet slutade inte där.

Molle dök upp på cykel och försökte peppa mig där på slutet, men jag svarade bara med negativ energi. Jag hade väldigt svårt att fokusera på det lilla som återstod av loppet utan hade grävt ner mig i gnällträsket (förlåt Molle). Det var inte förrän jag var inne i parken som leder fram till slottet som jag fattade att jag skulle klara det, men då återstod fortfarande ett hinder. Trappan upp till slottsgården… Jag gav den föråkande cyklisten Raymond Baker en high-five och torkade sedan bort det värsta snoret och dreglet från mustaschen inför målgång.

Det fanns dock inte en tillstymmelse till spurt kvar i kroppen så sista biten blev en stillsam och smärtsam jogg in genom portalen. Efteråt fick jag reda på att jag sprungit på tiden 2:31:54, vilket är en förbättring med 7:49min jämfört med Växjö marathon för fyra år sedan.

Det är en tid jag är fruktansvärt nöjd över, och ett resultat som man kan ifrågasätta om jag verkligen förtjänar när jag sprang med huvudet ”under armen” första tre milen. Ibland kanske man ska han lite tur också. Efter målgång bjöds man på en god mustig gryta som gav en tillbaka såväl värme som livsgnista. Av tävlingsledaren fick jag också en korg full med godsaker. Jag gillar godsaker.

Dagarna efteråt mådde jag precis som jag förtjänade. Höften var helt kajko, och fötterna ömma av vätskefyllda blåsor. Låren luktade söndagsstek och de krampande vaderna höll mig vaken om nätterna. Ändå dröjde det inte särskilt länge innan jag började fundera på om jag ska göra ett nytt försök i vår på en lite lättare bana, men det förutsätter så klart att jag kan träna mer fokuserat. Jag vill helst inte upprepa det här utförandet som kan sammanfattas med ”tre mil i bra fart och sedan 12km regressiv nedjogg”. Kolla bara splittarna nedan:

Jag tog fyra dagar helvila innan jag vågade röra på mig igen. Det kändes lite klumpigt och slött, men ändå skönt att komma ut. Jag tänkte trappa upp distansen långsamt nu de kommande veckorna och kanske komma igång med simningen igen också. Det har varit en hel del i skolan på sistone så då har löpningen varit den träning som varit lättast att göra på ett effektivt sätt.

Jag har i nuläget ett lopp kvar den här säsongen och det är 800m i Falun i början av december.
Fråga mig inte…just don’t.

Känd i Örebro?

Förra lördagen körde jag fina Å-stadsloppet i Örebro. Senast jag sprang det loppet var 2017, men jag joggade faktiskt lite längs delar av banan i somras när jag och Karin var i Örebro.

Jag brukar väldigt sällan ha problem att motivera mig till löpning, men efter Lidingöloppet (som egentligen var säsongens enda tydliga mål) hade jag lite väl mycket motivation, varför jag var tvungen att hitta utlopp för detta sug. Således fick det bli ett halvmarathon där målet var att mitt fyra år gamla personbästa skulle utmanas och sänkas. Och varför inte på samma bana som 2017?

Det svåra inför det annalkande loppet var att hitta en lämplig fart (och därmed en tydligare målsättning). Jag rådfrågade några kunniga människor som har lite bättre analytiska förmågor än jag själv, men det blev lite väl spridda skurar för att jag skulle kunna spika någonting. Pulskurvorna från Blodomloppets 10km och Lidingöloppets 30km skiljde sig inte särskilt mycket (två slag i snitt), vilket gjorde mig lite perplex. Var är egentligen min tröskel? Sen är det såklart lite dumt att stirra sig blind på hjärtslag men har man ingenting annat att gå på så…

Kanske får be herr Frydenlund boka in mig för lite tester snart.

Men jag hade alltså fått in lite olika förslag på målsättningar, så jag testade farten för den mest aggressiva av dem. Torsdagen efter Lidingöloppet sprang jag 3×3km runt Tisken. Det var brutalt jobbigt så jag hyste inga större förhoppningar om att kunna hålla samma tempo i 21km. Visserligen hade jag sovit dåligt, haft en väldigt lång dag i skolan, och nödtryckt en hamburgare från den tvivelaktiga restaurang Gyllene måsen innan jag stack ut och sprang runt den för kvällen extremt vindpinade tjärnen, men TROTS alla dessa enkla ursäkter till kass dagsform så kändes 3:27-tempo ändå som en alltför tuff målsättning 10 dagar bort. Några dagar med oinspirerad simning och lugn cykling följde. Samt ett långpass.

Onsdagen därpå ville jag testa känslan igen. Den här gången fick det bli ett glassigare pass som innebar 6km jojolöpning på bana. Planen var att varannan kilometer skulle springas på fyra blankt och varannan på ungefär 3:30. Utfallet blev 3:56/3:21 så jag missade en hel del, men det kändes ändå fantastiskt lätt! Såna här pass är väldigt roliga om man hittar en bra avvägning mellan de snabba och ”långsamma” kilometrarna så man hinner återhämta sig lite men inte för mycket.

Oklart om jag blev så mycket klokare på de här passen, men någon plan måste man väl ha. Och ingen minns som sagt en fegis. På startlinjen utanför Tybblelundshallen hade jag bestämt mig. Inte över 3:30 per kilometer (så länge det bara går), vilket skulle innebära en milpassering som inte fick överstiga 35 minuter; USCH!

Användbart tips: sätt även en gräns för hur snabbt en kilometer får gå. Just saying…

Likt många gånger förut så får jag förlita mig på någon annan än jag själv. Fredrik ”Frippe” Johnsson och Oskar Arlebo hade lite andra mål så dem kunde jag inte sällskapa med, men Frippe tipsade om att Simon Sveder skulle gå under 1:15 i alla fall. Han syntes dock inte till. Jag som varit borta från Örebroscenen i några år hade väldigt dålig koll på övriga löpare och deras respektive löpform. Men jag kanske skulle hitta någon bra längs vägen.

Så jag gick ut hårt igen. Full send à la Leeroy Jenkins (den som fattar fattar)

Det bildades ett litet vakuum och istället för att lägga första kilometern på typ 3:27, som var planen, och hamna i det där ingenmanslandet som uppstått, så la jag mig bredvid en KFUM-löpare som verkade ha bra koll på läget. Och han sprang alltså lite fortare. Jag frågade honom vad han hade för tidsmål:

”Det här blir min första riktiga halvmara, men jag har gjort sub75 lätt på träning så vi får se”.

Passeringen för 3km var 9:48. Smart, Kim. Det här var inget saft- och bullkalas utan istället blev det pang på rödbetan direkt! Får mycket hejarop från publiken och förvånas över att så många vet vad jag heter. Det var ju väldigt längesen jag sprang här senast. Nåja, känd i Örebro, det är nånting jag kan leva med. Det visar sig lite senare, när jag frågar min kamrat vad han heter, att jag hört fel. De ropar ”heja Tim”, för det är nämligen så han heter. Tim Sundström. Skäms lite över min naivitet och egocentrism. Jag väljer aktivt att även fortsättningsvis höra dåligt så jag kan ta del av den pepp som öser över honom. Jag behöver all stöttning jag kan få: ”Heja Kim, det ser bra ut. Starkt!

Jag störs dock enormt mycket av mitt pulsband som hela tiden glider ner. Får rätta till det ett par gånger varje kilometer, så jag funderar på att ta av mig det för att spara mental energi. Samtidigt så är det ju kul att ha en komplett pulskurva från loppet att kika på när man ska göra case study:n efteråt. Förfallet var nämligen oundvikligt.

En junioröppnares uppgång och fall” skulle jag döpa fallstudien till. Så jag får fortsätta rätta till mitt pulsband. Klämmer en av mina två medhavda gels i anslutning till den andra vätskedepån. Meddelar Tim att vår sällskapsresa börjar närma sig sitt slut. Det är många kilometrar som landar mellan 3:21 och 3:25 och jag känner att jag borde tagga ner till 3:27 om jag vill ta mig i mål så småningom.

Användbart tips 2: fortsätt inte springa för fort bara för att ha sällskap.

Användbart tips 3: Eller kanske du ska göra det? Det kanske håller.

Jag bestämmer mig för att hänga med till milpasseringen och när vi närmar oss den vätskedepån som är där så är det istället Tim som säger att han är tvungen att stanna för han har djävulskt mycket mjälthugg. Jag vet inte riktigt hur jag ska reagera på detta, men jag vill inte stanna så jag fortsätter ensam och resten av loppet blir en solosegling. Framförvarande löpare är lååångt före och bakåt ser jag inte heller någon. Första milen passerar jag på 33:29, endast tio sekunder långsammare än mitt personbästa som sattes i Borlänge mindre än tre veckor tidigare. Inser det sjuka i situationen och springer vidare. Ensam märks vinden mer när man får den i ansiktet. Ensam och trött märks den mycket.  Förbannar mitt klena psyke och börjar muttra ”stark, snabb, maskin”. Börjar göra mig beredd på förfallet.

Glömmer nästan av den andra energigelen, men får i mig den ungefär efter 15km och fortsätter att dricka (eller med andra ord, kladda sportdryck i ansiktet) vid varje kontroll. Kilometerna börjar bli lite väl långa. Faktum är att jag tappar fart, även om det inte kommer någon riktig vägg.

Senast jag sprang det här loppet blev jag akterseglad på slutet av Norasonen Ludde Börjesson men den här gången stoppades hans deltagande av diverse krämpor. Synd, för jag hade behövt lite sällskap.

Efter 18km får man tackgodegud äntligen få vika av söderöver. Blir påhejad av många civilister och funktionärer nu och det får mig att rycka upp mig lite. När jag passerar universitetet så inser jag att jag kan komma på rätt sida av minuten om jag gräver fram lite ny fart. Jag får lite hjälp av backen ner mot Tybblelundshallen och när jag sedan kommer in på löparbanan så inser jag att det kommer gå. Speakern presenterar mig och välkomnar mig i mål som fyra.

1:11:56. Nytt personbästa med 4:08.

Före mig fanns brutalstarka orienteringslöparen Martin Regborn som med 1:05:09 totalslaktade både banrekordet samt distriktsrekordet för halvmarathon, tvåan Zachariah Mogeni från Kenya som sprang på 1:09:19 samt IF Starts stålman Per Arvidsson strax efter på fina 1:09:49. Inga dussingrabbar precis!

Många ur Örebromaffian (t.ex. Anfält, Ingberg och Nilsson) var i hufvudstan för att springa marathon så i vanliga fall hade jag nog inte ens kommit topp 10. Jag fick reda på senare att Tim Sundström brutit loppet och han hade definitivt slagit mig annars. Hursomhelst, en fjärdeplats var bara en oväntat bonus.

I Örebro var det primära målet att springa på en bra tid. Motståndet kan man (nästan) aldrig göra någonting åt. I efterhand när jag kollar igenom pulsnivå och så vidare så står det klart att jag grävde ganska djupt. Bra. Det är alldeles för många som säger efter lopp att de kunde gjort det bättre. Jag har nog aldrig känt så själv. Även om jag ofta känner mig vek i hövvet så verkar jag vara duktig på att må dåligt.

Jobbet gjort! som Frippe brukar säga.

#äldreochsnabbare gäller tydligen fortfarande

Återkomsten

Jag och Daniel fick skjuts ut av Dannes svåger, bandyliraren Marcus. Nummerlapparna hade vi hämtat ut dagen innan och var redan fastnålade, så den proceduren slapp vi nu på morgonen. Vanligtvis brukar starten vara vid 12:30, men i år var den 09:15 istället. Detta var en coronaanpassning som möjliggjorde längre startintervall mellan grupperna och alltså mindre folk i området. Kvart över nio-start kändes som en utmaning i sig och ju längre vi kunde sova på morgonen desto bättre.

Vi hade kommit ner dagen innan och kvartat hos Daniels syster. Kvällsmat och frukost hade vi fått bestämma och nu hade vi även chaufför. Ibland skäms man för hur lyxigt man kan ha det. Men just där och då var tankarna någon annanstans.
Det känns som att ni blir tystare och tystare ju närmre vi kommer” säger han, samtidigt som vi glider över Lidingöbron.

Nervositeten är påtaglig och ligger som en sur dimma. I alla fall i baksätet där jag sitter. Även om man som simpel slitmotionär inte tävlar på det sättet att ens levebröd och uppehälle är beroende av en framskjuten placering så finns där alltid en anspänning, och för mig även en oro. Kanske något nedärvt och primalt, möjligen är det kroppens sätt att förbereda sig på att någonting kommer göra väldigt ont.

Totalt blev det tre toalettbesök, två bajamajabesök och ett skogsbesök under tidsspannet 07:00-09:10. Frisk är man inte, kanske borde kolla upp det där.

Daniel är lite lugnare i alla fall. Eller så har han inte ett ständigt behov av att uttrycka sin nervositet.

Vi värmer upp några kilometer och kör några halvhjärtade fartökningar innan vi rättar in oss i startfållan. Jag tog en koffeinshot tidigare som nu börjar kicka in. Stickningar i ansikte och på underarmarna. Okej, lite taggad kanske jag börjar bli.

Vädret var riktigt bra. Sol och ett dussintal plusgrader. Visserligen ganska blåsigt, men förhoppningsvis skulle vi vara ganska skyddade från vinden. Frågan är hur jag skulle tackla den här distansen. Energimässigt skulle det nog inte vara några problem. Det var snarare benen jag var orolig för. Samtidigt så är jag inte så mycket för att fega;“The best pace is a suicide pace and today looks like a good day to die” förkunnade en mustaschprydd herre en gång i tiden. Jag ångrar att jag rakade bort mustaschen.

Jag kollar in de andra löparna. Många man känner igen. Hittar på Bjursåspôjken Nils Rapp långt fram och frågar vad han ska gå för men han vet inte riktigt.

Det är tydligt att folk vill springa på grusvägen. Det regnade under fredagskvällen så det är förmodligen rätt blött i gräset. Sen är ju såklart underlaget ojämnare också. ”Kul” om man skulle trampa snett under de första minuterna av loppet. Jag har i alla fall inte 39mm ner till marken. Mina Pulsar-skor känns helt rätt för det här loppet. Lagom fäste, lagom dämpning, jävligt lätta.

Starten går och jag tänker att jag kan väl försöka sikta på att hålla 3:42-3:44. Yeah, right! Jag tappar tålamodet DIREKT jag ser att löparen framför mig tappar lucka på den löparen som är framför honom. Rundar givetvis denne och täpper luckan på momangen. Och så fortsätter det. Tror första kilometern landar på 3:33 och då var vi alltså igång med spektaklet.

Jag är ju i alla fall inte ensam om att ha öppna för hårt tänker jag efter tre kilometer när det börjar bli lättlöpt och lite bredare. Jag tar mig förbi lite folk som jag avfärdar som potentiella ryggar och försöker hitta nån som ser stabil ut.

Nämen, där framme springer Molle Olsson och Hannes Bjernhagen bredvid varandra!
Tassar ikapp dem och lägger mig bakom ett tag. Min puls är skithög, så jag försöker ta det hyfsat lugnt i uppförsbackarna på den första milen. Vilket gör att jag snart tappar grabbarna, samt lite fler folk.
Aja, det var kul så länge det varade...

Öppnar en gel som jag sköljer ner i samband med första vätskedepån vid 5,7km och kommer lite senare ikapp Molle. Jag vet inte om han tappat fart eller om Hannes ryckt, men han säger att känslan inte är nå vidare. Jag springer vidare. Jag hade lovat mig själv att inte ryckas med av publiken vid Kyrkviken, så 3:28 är väl ganska modest, eller? Idiot.

Nåja, nestor Lorenzo sa ju att man skulle springa fort där det var lättsprunget. Han gav också en enkel minnesregel: ”blir man omsprungen har man gjort fel”.

Det var färre i publiken än vanligt (tur det, annars hade jag väl sprungit ännu snabbare), men ser några jag känner igen i alla fall. Den här lite snabbare kilometerna gör att jag kommer ifatt Hannes, vilket skulle komma att bli värdefullt. Pratar lite med honom, frågar vad han tycker om farten.
Det känns bra, för dig då?

Jag erkänner att det går alldeles för fort för mig. Här får vi vinden i ryggen i ett par kilometer, så jag känner att det är lika bra att optimistsegla lite.

Vid kontrollen i Hustegaholm springer vi om morkarlen Simon Hodler. Det börjar bli rätt glest I leden nu, men man ser en lite större grupp en bit framför. Vi rullar på. Stämmer av med varandra då och då angående farten. Trycker en till gel vid 12km. Den andra av fyra. Den fjärde brukar jag aldrig få i mig, men jag är i alla fall noga att rycka åt mig en mugg sportdryck vid varje vätskestation. Energibonk är inget jag vill ha på det här loppet, banan är tuff nog!

Snart kan jag meddela Hannes att första halvan avverkats på 54:53 och att vi kan ha en fin tid på gång men att ”det är nu det roliga börjar, så vi får väl se”. Hannes instämmer.

Lika bra att göra dubbla korstecken och sjufaldiga Ave Maria, för nu kommer låren få stryk. Dags att lyss till hammarslagets sång.

Jag är inte särskilt trött. Eller jo, kanske lite, men inte så farligt. Hög puls, men pigga ben. Dock börjar jag känna någon slags tendenser i högervaden. Bådar ju gott

I Södergarnsbackarna springer vi om Samrawit Mengsteab (Hälle IF) som ligger tvåa i damklassen. Hon hade öppnat oerhört hårt men springer nu helt ensam och ser ut att få slita ont. Hundra meter längre fram springer Sylvia Medugu (banrekordinnehavaren) med lite rappare steg. Så småningom kommer vi ikapp och förbi även henne och vips är vi kvitt det där eländiga banpartiet som bara går upp och ner. Vi kommer in i ett bostadsområde och möter Archie Casteel som linkar fram i fel färdriktning. Tydligen en stukning.

Out of the frying pan and into the fire; Grönstabacken nalkas! Av alla lutningar med namn så är det nog denna jag hatar och fruktar mest av dem alla. Abborrbacken har jag en fungerande taktik för och Karins backe är det bara att forcera men Grönstabacken är mitt helvete på jorden. Här trodde jag att Hannes skulle lämna mig för jag stod nog fan still. Åtminstone kändes det så. Men han var snäll och saktade in.

Nu i efterhand så inser jag att jag inte var lika schysst när han några kilometer senare började tappa lucka på mig. Jag känner att tröttheten börjar komma ikapp mig också. Jag tappar fart. Jag brottas med tanken om att sakta in ännu mer så att jag och Hannes även fortsättningsvis kan slå följe, men då är jag rädd att jag inte kan få upp farten igen om jag skulle känna mig pigg på slutet. Jag vet, men är lite naiv. Så jag sluggar solo. Men det är inte någon smidig boxare ni ser; när jag blir trött så orkar jag inte längre hålla kroppen rak och skoliosen ser tio gånger värre ut än vad den egentligen är.

Jag skulle behöva ta den där sista gelen ungefär vid Sandviksbadet, men magen knorrar lite så jag vågar inte chansa, särskilt inte när Lidingöloppets mest kända landmärke närmar sig. Den fjärde gelen sparas alltså även denna gången. Här märker jag också av motvinden för första gången. Inte så nådigt heller. Woop-dee-doo!

Körde min patenterade gåggingstil uppför Abborrbacken och kommer på mig själv att bara flina åt eländet. För vad ska man egentligen göra? Hade jag haft några syrereserver kvar hade jag nog brustit ut i ett vansinnesskratt.

Jag tvingar igång ett löpsteg igen när stig blir till asfalt och backe till slakmota. Kollar bakåt och ropar åt Hannes att kämpa. Han är typ 50-60m bakom nu. Min mage börjar bli ett problem. I en nedförsbacke efter 27km så utvecklas knorret till ett regelrätt mjälthugg. Jag skannar marken efter nån passande sten att plocka upp och klämma på för att avleda smärtan, men hittar ingen. Jag fick borra in naglarna så djupt jag kunde i handflatorna istället.

Det snabba partiet förbi golfbanan som leder en in mot Karins backe kändes inte så snabb i år. Tiden är alltjämt relativ; den rinner iväg fort och jag färdas långsammare. Backen känns oändlig. Funktionärerna som stod där pratade om mig.

Han ser inte ut att må så bra
Tack så mycket!” brölar jag. Det var tydligen inget fel på hörseln i alla fall.

Jag älgar mig skadeskjuten över knölen och uppbådar mina sista krafter åt att göra en avslutande tempoväxlingar. Med en kilometer kvar gör det inget om det kostar 190 pulsslag men frågan var dock om benen skulle bära. Ett krampanfall på upploppet klarar man ju sig utan.

Det nyper i vänster och det nyper i höger men plötsligt så kommer man ut på gärdet och drygt trettio sekunder senare behöver man inte springa mer. Strax kommer också Hannes i mål och jag tackar för sällskapet och draghjälp.

Molle ansluter snart den trötta skaran i målfållan. Han hade inte haft en bra dag men krigade sig in på under två timmar i alla fall. En bättre dag gissar jag att det kan gå tio minuter snabbare.

Jag går bort till kaffeserveringen och bälgar i mig fyra snabba kôppar, innan jag haltar iväg från målområdet. Låren luktar bränt, andedräkten ammoniak och vaderna hotar att sänka mig så det går inte fort. Faktum är att det går bättre att gå baklänges. Jag hör att starka Jenny Björnberg från Falun kom sexa i damklassen, kul!

I ett annat liv, i en annan tid hade jag förmodligen haft en cigarr nedpackad i väskan med överdragskläder, men numer får det räcka med en burköl eller som idag, en halvflaska mousserande vin. Jag letar upp mitt resultat på telefonen. 1:52:18 och en 32:aplats. Jag tog placeringar under hela loppet och jag tappade inte så jäkla mycket tid andra halvan (mot vad jag brukar) heller.
Ja jävlar. Förbättring med 45 sekunder och två placeringar bättre jämfört med 2017.

Det där fruktansvärt malliga och oklädsamma flinet växer fram och i kombination med mitt haltande så framstår jag nog som väldigt obehaglig.

Jag hittar på Daniel till slut och han hade haft en hemsk resa från start. Han tackar vänligen men bestämt nej till lite bubbel och understryker att det ska man göra sig förtjänt av. Även Johan Forsstedt är missnöjd. Tråkigt, men kanske är det också en del av tjusningen med Lidingöloppet; att det kan gå lite hursomhelst även om man är väl förberedd. Det är ett hårt lopp på en hård bana. Och som alltid gäller det att ha dagen.

Nyblivna trettioåringen Karin kom ner på eftermiddagen och vi tog in på hotell för ytterligare vistelse i stan. Det är trevligt med miljöombyte även om det inte är helt utan stresspåslag för en lantis-turned-småstadsbo som jag själv. De här elsparkcyklarna alltså, don’t get me started.
Jag hoppas Transportstyrelsens förslag till regeringen aldrig går igenom: slopad begränsning av motoreffekt på elsparkcyklar men även begränsad möjlighet för vanliga cyklar att färdas på landsväg. Jaja, då lär det bli ännu säkrare på gång- och cykelbanor, right?

Men det finns bra saker med storstäder också såklart! Bara en sån sak att kunna gå in i en sportaffär som faktiskt har SPORTPRYLAR och inte bara pikéskjortor, halvkiloshantlar, sweatpants och kepsar. Och utbudet på mat, herregud!

Vi hann också med ett besök på Fotografiska innan det var dags att åka hem till Luddet igen.

Om man bortser ganska mycket apostlahästande i Stockholm på söndagen så följde två hela vilodagar från loggbar träning och tre dagar från löpning innan jag vågade mig på lite simning och lätt cykling.
Jag var riktigt paj i vaderna och låren de första dagarna så det blev inte så svårt att ta det lugnt. Massagekudden fick arbeta övertid.

Ena baksidan känns fortfarande lite stökig men den ger nog med sig så småningom. Men jag kanske får räkna med att det tar längre tid nu när jag nått den aktningsvärda åldern av 31.

Här skulle säsongen kanske kunna ta slut. Jag är ju jättenöjd med det som jag och kroppen lyckats göra, men nu när det anordnas lopp överallt så kanske man ska passa på att köra något mer.

Det finns ju ett personbästa på halvmarathon som inte förbättrar sig själv…