Bosötvättbrädan, have mercy on me

Det börjar dra ihop sig nu. Tre år har gått sedan jag senast sprang Lidingöloppet. Det ska bli riktigt roligt, även om det (som vanligt) är med skräckblandad förtjusning.

För två år sedan inleddes den här sista veckan innan LL med en begynnande förkylning, vilken senare vidareutvecklade sig och blev starten på en serie sjukdomsbesvär som ville hålla i sig resten av 2019 och stora delar av 2020. Träningen inför loppet det året hade gått väldigt bra (kanske för bra!?), ”kvitton” hade utfärdats så jag vågade spänna den mentala bågen lite. Så det var rätt tråkigt att inte kunna testa vad man gick för. Men det kunde likagärna gått åt skogen, räcker ju med lite kramp liksom.

Till fjolårets upplaga blev jag inbjuden att delta i ett ytterst begränsat startfält, men då var det inte aktuellt med tanke på min status.

I år ska det (TA I TRÄ!) bli annorlunda, för jag har kunnat bedriva någon typ av träning ända sedan nyår utan att hindras av sjukdom. Vissa pass har kanske fått ställas in på grund av mycket arbete eller seg i kroppen, men jag har inte varit sjuk.

I april och maj hade jag beordrad löpvila på grund av hälsenestrul (nybörjarmisstag, jag var alltför ivrig att öka volym, eller om det var intensiteten), vilket jag såklart inte planerat för, men det blev istället årets bästa cykelmånader. Och det gör väldigt mycket att kunna fortsätta träna, även om man kanske inte alltid kan ägna sig åt det man tycker är roligast. Hellre lite smått skadeskjuten än långtidssjuk!

Den senaste månaden har jag känt någon slags #nextlevel i löpningen. Åtminstone på lite kortare distanser. Sprang ju bra på Älven runt och över förväntan på Skördeloppet. Terrängloppet i Säter förra helgen är svårt att jämföra med något annat men ändå. Förra onsdagen sprang jag för första gången 800m rakt av på ett testlopp, vilket gick bra (2:05,7) men vittnar föga om min kapacitet på tre mil, men det var ändå lite kul att prova. I måndags sprang jag Blodomloppet i Borlänge.

Jag hade inte tänkt springa det då jag trodde att det skulle gå idag (onsdag), alltså blott tre dagar innan Lidingöloppet. Det kändes för tajt inpå, i alla fall för mig.

Hade under dagen haft dubbla seminaria i skolan samt simmat ett bra pass på lunchen så jag kände mig lite seg i kolan. Hade lösa planer på ta en lugn cykeltur på kvällen, men så fick jag reda på att Blodomloppet skulle gå av stapeln samma kväll istället för onsdagen som jag trott. Därför blev det då lite brådis att ta sig till Bååårlänge då starten var 18:00. En kvart senare svängde Daniel förbi och sen var vi på väg.

En väldigt positiv sak med att anmäla sig till ett lopp så här tätt inpå var att jag inte hade mycket tid att bli nervös och få ont i magen, men jag kände mig lite tveksam till formen den här kvällen, dels på grund av långpasset på söndagen (som hade känts sådär) men också för simpasset tidigare under dagen. Kände mig alltså inte superförberedd, men oavsett så kanske det kunde bli ett kul träningspass? Daniel skulle sikta på runt 36. Jag var lite osäker; ville ju gärna se vad formen går för, med tanke på den platta banan. Jag var inte mustaschprydd, men vita strumpor kanske kunde hjälpa lite i alla fall.

Jag såg till att vara i täten från start. Hade lovat mig själv att inte gå längst fram, men lik förbannat drar jag upp tempot till 3:15 på första, innan ett par hjärnceller vaknar liv så jag kan falla bak lite och låta Jakob Tapani (ungtuppen från Älven runt) dra en stund. Gudskelov så gick det lite beskedligare på kommande kilometrar. Men fortfarande kring 3:18-3:22. Johan Henriksson var med i början också, men föll av efter andra kilometern tror jag.

Jag låg i rygg på Jakob först, men livrädd som jag var att tappa lucka så sprang jag snart upp bredvid honom istället för att kunna iaktta samt höra hans andning lite bättre. Han gjorde typ samma ljud som mig, dock hade han lite pjångigare steg. Vi turades sedan om att föra och att följa.

Under den kommande halvmilen pågick en mental kamp i mitt veka huvud: den ena sidan ville släppa och ge upp medan den andra ville informera mig om att löparen som springer jämte mig är minst lika trött.

En sak visste jag och det var att jag inte vill ha möta en tjugoåring i en spurtduell. Jag trodde inte heller på en vanlig utbrytning. Då skulle jag ju bli ensam (med mitt vekhuvud) och förmodligen också omsprungen redan nästa kilometer.

Istället provade jag att göra en fartökning vid varje nittiograderskruva. Banan är platt, men den är väldigt kurvig, så det här var någonting jag fick chansen att göra många gånger. Liksom göra en kraftig acceleration och gasa mig ur svängen. Det var inget som gav något direkt utdelning, men förhoppningen var att de små rycken skulle kosta mer för honom så småningom. Mycket tok man får för sig…

Vid sista gångtunneln började det dock hända grejer! Här hade vi också börjat komma ifatt många av löparna som sprang 5km-klassen så den föråkande cyklisten hade det svettigt att försöka trafiktömma vänstra sidan av banan. Hans visselpipa och ringklocka måste varit glödheta för de fick jobba hårt. Det blev såklart lite slalom men jag tyckte vi kunde ta oss fram rätt bra ändå. De flesta medlöparna hade inte musik i öronen så de hörde oss komma bakifrån. Hejade på några men vågade inte använda upp alltför mycket syre på sånt, inte när det var så pass tajt.

Jag såg för säkerhets skull till att springa först (”då har han åtminstone en person till som han måste runda”), och jag tror det var det taktiskt rätta. Hittade en lucka mellan två löpare, ökade stegfrekvensen i tio sekunder och kastade ett getöga bakåt; YES!

När det var 300m kvar och jag såg målportalen så insåg jag att jag skulle vinna och kunde därför spricka upp i ett fånigt leende sista biten innan jag bröt mållinjen på nya personbästa 33:19 på milen.

(ovan är en skärmdump från DT.se som skrev en artikel om loppet.)

Inför lördagens stundande lopp har jag förberett mig i stort sett på mitt vanliga sätt. Det vill säga, jag har bland annat snurrat en massa varv på Biskopsnäset. Kommer förmodligen dröja till augusti nästa år innan jag återvänder dit. Jag provade att springa i motsatt riktning en gång, men det blev inte roligare för det. Jag har även tittat igenom HugRunners GoPro-filmade Lidingölopp (i normal hastighet) på Youtube igen, för att bli påmind om vad som väntar varje kilometer. Självklart har jag även skrollat upp och ner i startlistorna för 1A- och 1B-grupperna i hopp om att hitta ryggar.

Jag har tränat på (ganska ansvarsfullt). Fått stötvågsbehandlingar. Låtit flowpillow:en knådat vader på övertid. Ätit pasta. Slagit personbästan. Sovit mer.

Men jag vet inte vad jag kan förvänta mig av kroppen på lördag. Jag har lyssnat på poddar från Prestera mera, Maratonlabbet, Spring Snyggt, RW-podden och Elitpodden där de pratat om LL och intervjuat folk om loppet, men det råder delade meningar om hur man ska lägga upp det.

Jag uppskattade dock starkt det senaste avsnittet från Maratonlabbet, där nestor Lorenzo gick igenom hur (han tyckte) man ska springa varje del av loppet. Det var något helt annat än att bara säga att man ska ”hålla första och andra halvan så jämna som möjligt”. Tror jag ska lyssna igen på tåget på fredag.

Men jag vet inte. Jag är rådvill. Lade ut frågan på min Instagramhändelse häromdagen:
”Vad fan ska jag ha för målsättning på Lidingöloppet nästa helg?” Jag menar inte att någon ska bestämma. Det är mer en desperat förhoppning om att någon därute vet mer än jag om min träning och kapacitet.

Fick ju en del roliga svar i alla fall! Exempelvis tyckte ganska många att jag skulle gå för vinst.
Sorry folks, är inte där riktigt än, men om jag inte missat en del löpträning i våras så skulle en vinst på Lidingö definitivt kännas som ett kittlande mål (ironi).

Umara-Simon föreslog sub3 och det är lockande; då kanske jag tillochmed skulle klara av att hålla halvorna jämna? Fast inget går ju upp mot en rejäl junioröppning å andra sidan…

Det roligaste förslaget jag fick in var från Åsa och hon tyckte att jag skulle ”försöka springa om alla som du ser framför dig. Skit i tiden, bara kör!!” Klarade man av det upplägget skulle det alltså bli ett riktigt fint och proggigt långpass där varje skalp blir svårare och svårare ju längre man kommer.

Jag tror i alla fall att jag bestämt mig för vilka skor det blir. Kvällsmaten och frukosten är också spikad. Men fan, med starten tidigarelagd till kvart över nie kommer det bli tungt (ja, jag har svårt att ta mig upp).

Och ja, det är klart jag har gjort några racepace-armband. Faktum är att skrev ut dem för två år sedan. De kom dock aldrig till användning då. Så det blir något av dem.
Nu har jag berättat. Jinxat det. Hoppas ni är nöjda!

Man kan vara i hur bra form som helst, men man har ändå ingen aning om hur det kommer gå förrän man är förbi Bosötvättbrädan. Ujujuj vad det kommer göra ont i framsidorna. Sen är det bara den ”lätta” milen kvar.

Heja på mig om du ser mig, snälla. Förmodligen kommer det gå extremt långsamt uppför Grönstabacken™. Jag kommer se ut som om jag hämtats från vaxkabinettets andrasortering; skitig, blek hy, svettig och krokig.

Det blir skoj det här! Ska bli skönt också att stanna kvar i stan till söndagen istället för att åka hem på en gång.

Till sist, några bilder från mina fyra Lidingölopp 2015-2018.

2:04:14
1:56:53

1:53:02

1:53:50


En lopprapport från de Säterska alperna

Den här gången fanns det lite andra förutsättningar. Visserligen hade jag inte satt in så många terrängmil på träningsbanken, men med en helt annan motor än vad jag hade förra året så var jag ändå lite taggad att köra Alpe de Bispberg Trailrun igen. I år skulle också banan vara lite längre.

Lopp är kul, nånting att se fram emot, och för många ett sätt att hålla träningsmotivationen igång. En kul grej med det här loppet är att man får tillverka sin egen nummerlapp. Man blir tilldelad ett startnummer, utifrån anmälningsordning, och så får man lägga ambitionsnivån själv. Man kan säga att jag var ganska snabb på bollen i år.

Simon plockade upp mig på morgonen och styrde sedan kärran mot Säterdalen. Där mötte vi upp storpetaren Erik Danielsson för vidare transport till Solvarbo där starten för dagens lopp skulle vara. Loppet var alltså ett A-till-B-lopp och således krävdes viss logistikplanering.

Yttre faktorer då? Fuktigt nå djävulskt i luften, men riktigt bra temperatur att springa i. Regn dagen innan, så en viss risk för halka nere i ravinen. Hade lite svårt att bestämma skodon, men valet föll på de grå, Salomon S-Lab Pulsar som är lätt mönstrade undertill och inte väger mer än en halv flugskit.

Jag såg inte till fjolårsvinnaren Jonas Djurback, men tvåan KJ Danielsson och trean Mattias Westman var på plats, samt Robert Fälth och några andra kort-shortsare. Westman lät meddela att han fortfarande hade ett lår som tjorvade och därför var uträknad från någon tätstrid.

Jag bestämde mig innan start för att inte lägga mig först, utan istället ta rygg på KJ och se vad han gjorde. Det kanske låter likt min taktik från ifjol men då var jag bara en idiot utan vare sig kondition eller styrka i benen. Jag hade alltså ingen täckning för mitt agerande och det ledde bara till att loppet blev onödigt slitsamt från start till mål.

Användbart tips: är du inte där du vill vara formmässigt, häng inte på någon som är (mycket) bättre. De kommer inte tröttna så att du kan segla om, och du kommer inte orka.

Nu visste jag att formen var rätt bra, åtminstone på lite kortare distanser, och så kände jag till banan mycket bättre. Jag har även blivit lite bekväm av mig, och tycker det är rätt jobbigt att ligga i röd pulszon.

Precis i början av loppet är det en transportsträcka på grus i 200m. Detta för att man ska ha en liten chans att positionera sig innan flaskhalsen kommer, som i det här fallet är en trappa som tar en ner i själva ravinsystemet.

Första kilometern innehöll i år lite hinderbaneinslag i form av vindfäll, så man fick ta sig fram metodiskt och försöka undvika impulsen att ropa ”PARKOUR!” varje gång man flög över ett träd. Annars är banans första 5-6km tämligen lättlöpta. Lite kurvor och gungande spänger, samt vilthinder och förrädiskt knöligt underlag med luriga gropar på vissa ställen, men inte så svårt att göra kilometrar under fyra minuter i alla fall.

Jag bedömer av KJ:s andning att han får slita lite mer än jag i den här första delen. Jag gissar att detta beror på att han dels är resligare än jag (och kanske inte lika rapp i skogen) samt förmodligen tränar mer specifikt inriktat mot den typ av löpning som det oftast är på Ironman-triathlontävlingar; platt. Jag tar över taktpinnen efter cirka 2km och ett par kilometer senare hör jag inte honom bakom mig längre så ledningen var ett faktum. Inte riktigt vad jag hade tänkt mig så här tidigt in, men jag hade inga planer på att stanna bara för att få sällskap, så jag fortsatte att tugga på, men utan att bli för ivrig.

Jag stressade därför inte vid första vätskekontrollen. Vid vanliga slätlopp så tar jag alltid muggen med mig i handen, men nu stannade jag i kanske 15-20 sekunder. Pulsen hade dittills legat stabilt under tröskel, men den kunde gott få sjunka undan lite till. Jag fick jag ta emot en provisorisk flagga som jag senare skulle byta mot en riktig flagga några kilometer längre fram.

Jo, just det, det borde jag kanske förklara. I det här loppet ska ledaren i dam- respektive herrklassen springa böra med sig en flagga till mål. Blir ledaren omsprungen så byter alltså flaggan ägare. Den ska till mål med vinnaren helt enkelt. Det ger en intressant krydda till löpningen, samtidigt som publiken tydligt ser vem som leder. Detta är också nödvändigt då loppet är uppdelat i tre olika startgrupper med olika starttider: först ”VANDRA”, sedan ”JOGGA” och sist startade vi i ”LÖPA”. Detta faktum gör det också lite intressant när man kommer in i nästa del av banan, det som också kallas rollercoastern; en serie extremt branta upp och nedförsknixar, smala stigarna och miljoners, nej miljarders trappsteg!

En annan tuff utmaning var de deltagare från tidigare startgrupperna som gick med lurar i öronen. Nu vet nog ni som läser detta och känner mig att jag oftast är väldigt hänsynstagande mot andra som jag delar bana eller spår med, men det är extremt svårt att inte bli irriterad på folk som rör sig på smala stigarna, PÅ LOPP, iförda lurar.

Tävlingsledaren var solklar i sin genomgång innan start: ”Visa hänsyn! Träng er inte förbi framförvarande på ett oschysst sätt”.

När jag kommer ifatt folk så förväntar jag mig verkligen inte att de ska kliva undan, utan jag kan springa om dem på sidan av eller utanför stigen, eller också vänta tills den blir bredare.

Det är min tolkning av hur jag kan visa hänsyn. Däremot tycker jag inte att man visar andra deltagare det om man har lurar på sig i ett terränglopp där det är väldigt trångt och svårframkomligt på vissa ställen.

Jag fick stanna upp bakom ett antal personer för att de inte hörde mina steg. Inte heller mitt flåsande eller mitt ”heja heja”. Jag gick bakom dem tills de av någon anledning fick för sig att titta bakåt. De kanske kände min aura eller nåt. Och såklart blev de rädda! Men vad fan ska man göra? Hålla längre lucka för att inte riskera att skrämmas?

Användbart tips 2: utöka löparutrustningen med ett signalhorn! Det kanske även hjälper mot björn!?

Hursomhelst. Flaggan! Anledningen till att jag hade en provisorisk flagga (det var en sån där pinne man kan sätta en ballong på) var för att någon från en tidigare startgrupp hade stulit den egentliga flaggan. (Ni ser, det är som på jobbet; man skyller på förra skiftet).

Ungefär 9,5km in så erhöll jag i alla fall en riktig flagga, som alltså skulle släpas på. Jag låtsades att det var en budkavle och att jag var någon viktig när nu den sega klättringen upp mot ”alpbyn” Bispberg började. Färdvägen blev också bredare och lite jämnare så jag kunde trycka upp farten igen.

Jag är mer en gnetare än en ”puncheur”, så jag föredrar jag långa slakmotor alla dagar i veckan framför korta knixar. Här följde ett par kilometrar där jag passerade många och jag kunde ropa ”heja heja” istället för att fundera på om det skulle gå att passera dem på ett säkert vis. Visst är det lite dumt att slösa massa syre att ropa/heja på alla man ser, men det kan man kosta på sig ibland. Man får oftast nånting tillbaka.

Den delen av banan som är läskigast är den mellan ”klackarna”. Smal stig med kraftiga fall och mycket löpning på skrå. Även en del vindfäll. På sin högra sida har man vanligtvis en häftig utsikt åt öster, men nu var luften helt mjölkvit.  Det regnade inte, men luftfuktigheten låg ganska nära 100 så det bara stänkte från en där man älgade fram. Det var nåt ställe som var så brant så jag fick använda flaggan som en käpp för att hjälpa mig upp.

På toppen, där målet var ifjol, stannade jag till en sväng för att ladda benen och huvudet inför utförslöpan. Drack lite kall, utsökt Trocadero. Hälsade på Nils Svensson (som jag inte sett sen jag sprang Mora trail för tre år sen) och sedan bar det av nerför berget, tillbaka till Bispberg och sedan mot målgången i Säterdalen.

Användbart tips 3: drick inte kolsyrad läsk på lopp, särskilt inte om du ska springa utför i några kilometer.

Det bubblade lite ilsket i magen där ett tag, lyckades ändå hålla ihop det och lägga de avslutande fyra kilometerna kring 3:30-tempo. Kunde sedan defilera i mål, vevandes den där jäkla flaggan. Jag fick en EXKLUSIV segerpokal (tyvärr fel storlek och utan kolfiber), en stor låda gottigt surdegsknäcke från Skedvi Bröd, presentkort på ICA Sellnäs (på utlottning) och likt alla andra deltagare så fick jag en grillad burgare med läsk (mer Trocadero) efter målgång. Suveränt!

Det blev en fantastiskt fin avrundning därnere i Säterdalen och om ni har möjlighet; anmäl er till nästa års upplaga av det här loppet! Det är välarrangerat och banan är jättefin, väldigt omväxlande och lagom tuff.

Tommy, Sara, Calle och Elias har lagt ner otroligt mycket jobb för att kunna bjuda in oss till den fina banan!
Tack för det, och på återseende!

Vatten å brö

Semestern tog (som vanligt) slut alldeles för fort. ”Vart tog tiden vägen?”, osv.

En röd tråd de senaste månaderna är väl att berätta att jag har cyklat väldigt lite och nu tror jag tamejtusan att jag gjort den svagaste cykelmånaden sen februari. Det är fan så man skäms när man tittar på cykeln.
Som att den dömer en. Psykeln.

Nåja, nån tur till macken för att tjacka glass har det i alla fall blivit när sötsuget legat över en.

Så, nu var det avklarat! Tiden som jag sparat på att inte cykla har jag istället lagt i simhallen. Men det är sällan man sluppit en massa ”dödtid”; öppettiderna de första veckorna var måndag till fredag och uppdelat på två pass. 11:00-14:30 och 15:00-19:00. Max 71 personer fick man vara också. Två banor var avgränsade för simning, resterande fyra banor oorganiserade och alltså hopp/plask/lek.

Det var tydligt att många hade saknat klorbaljan, för 10:45 om dagarna var det kö ända utanför luftslussen och entrén till Ludvika Sporthall. Ville man vara säker på att komma in så gjorde man alltså klokast i att stå där rätt tidigt. Förut kunde man, om man hade årskort, gå före kön och bara blippa kortet men nu skulle dessutom alla ha ett armband (för att hålla räkningen på besökare, samt se om de gjort entré på första eller andra passet), så då fick man vackert vänta som alla andra som ville in. En dag var jag 72:a besökaren så efter det stod jag där redan 10:30 och köade; vilket jävla liv.

Men visst har jag simmat också! Några gånger har jag tillochmed kunnat köra regelrätta pass, även om det mest blivit en blandning mellan distans, simslalom och fartlek. Jag hade ett tag funderingar på att köra Lugnet triathlon. Där skulle man delas in i olika heat beroende på ens bästatid på 400m simning, så jag gjorde ett formtest där jag landade på 5:40. Det är ju såklart inte bra jämfört med nån som faktiskt kan simma, men jag var nöjd med den tiden ändå. Jag kan ju inte heller voltvända utan jag kör handen-i-kaklet-vändning så det försvinner lite tid där varje gång. När man simmar utomhus spelar voltvändningen inte sån stor roll, men för att det ska flyta på bra när man simmar inomhus så kan det vara en vettig sak att kunna.


Ambitionen är att (så länge restriktionerna tillåter det) bedriva regelbunden simträning i i höst och vinter så att man inte är helkass i sommar när det är dags att ge sig ut på öppet vatten igen. Jag skulle tro att utomhussäsongen är över för min del. Det börjar bli alltför kyligt för min smak i vattnet nu. Jag förstår att alla nyblivna vinterbadsentusiaster börjar bli ivriga som fan och gör sig redo för att knäppa krispiga instagrambilder, men jag vill gärna ha 17 grader i vattnet innan jag hoppar i.

Utöver Säter triathlon (som jag skrev ett separat inlägg om) så har vi haft vårt sedvanliga klubbmästerskap i sprint. Efter många om och men lyckades jag knipa förstaplatsen men som vanligt åldrades man några år. Jag funderade över hur dumt det var att köra KM bara några dagar innan Säter triathlon, men det gick ju hyfsat ändå.

I början av månaden fick jag min andra vaccindos och likt första gången klarade jag mig undan allt vad biverkningar heter, ja bortsett från att jag blev väldigt sömnig och höll på att somna när jag och Karin var ute och plockade svamp. Jag är fortsatt noga att hålla avstånd, tvätta händerna och så vidare, men det känns som en lättnad ändå, även om det verkar som att man kan bli sjuk ändå. Jag hoppas att alla som KAN ta vaccinet GÖR det.

Jag och Karin gjorde en liten tripp till Örebro för att gå på standup, vilket var en helt ny upplevelse för oss. Jag passade även på att dra av en platt morgonrepa när man ändå besökte Närkeslätten.

Det blev inte lika mycket stughäng som det brukar bli, men lite i alla fall. En ”tur” som jag velat göra i flera år blev äntligen av. Jag, Karin och svågern utgick från Södra Tansbodarna och gick sedan Stockgropen-Prästbodarna och sen tillbaka till buan. Grymt fint!


Sen har vi som många andra plockat svamp, dock inte såna ohemula mängder som vissa andra gör. Men det verkar vara ett riktigt bra år. Sen var det schlut på semestern. Fin.

Jag hann dock knappt börja jobba igen innan det var dags för avveckling. Förra fredagen gjorde jag nämligen min sista arbetsdag… på ett tag. Jag går på tjänstledighet och kommer nu (om det går bra) vara student de tre kommande åren. Vad som händer efter det vågar jag inte tänka på riktigt än. Igår var det 10 år sedan jag började på avdelningen. Det kommer bli väldigt konstigt att nu vara i antingen Borlänge eller Falun om dagarna, inte desto mindre när det är för att plugga! Hittills så har mina föreläsningar varit digitala, men jag träffade hälften av klassen samt några andra kursare i tisdags.

Det är såklart skitläskigt. Men det ska bli kul med miljöombyte, att lära känna nya människor och läsa en massa saker som inte är kopplingsschemata. Att leva snålare kommer också bli intressant. En av böckerna i kurslitteraturlistan för hösten skulle kosta 1992;- så jag ser nödvändigheten i att se över mina vanor. Lite.

Förra veckan blev det löplopp, dubbelt upp. På onsdagen sprang jag klassiska Älven runt i Borlänge. Jag var supertaggad för att bli riktigt jävla trött på den där 4,5km långa/korta banan. Åtminstone dagarna innan. Själva tävlingsdagen var det bara hemskt (min vanliga nervositet) och vädret som dragit in kändes inte heller så lovande. Det brukar krylla av Stora Tuna-orienterare och duktiga skidåkare som ska FÖRNEDRA en, men nu var det glest i de leden. Men några bekanta ansikten var det i alla fall. T.ex. Jeppe och Sigrid som skulle springa loppet som uppladdning inför Idre fjällmarathon, så jag hängde med dem före och efter loppet, vilket alltid är himla trevligt. Låga odds på Jeppe som vinnare, mer spännande skulle det bli i placeringarna efter. När man inte känner igen folk i ett startfält så brukar jag gå på längden på shortsen. Är det kallt ute och shortsen är korta så utgår jag från att det är en stormosare. När jag kom på mig själv så drabbades jag av impostor syndrome (”jag har inget här att göra”).

Jag hängde på Jeppe första fyrahundringen och sen tänkte jag att han skulle hitta runt själv, så jag släppte. Steg hördes bakom mig, men ingen verkade vilja förbi. Okej då. Vi var ganska bra skyddade från motvinden, i alla fall första kilometern. När vi närmade oss dammen och det blev mer öppet så markerade jag åt den som var bakom att jag inte ville/orkade med tempot något mer. Fram kom en dragvillig ungtupp/junis, men när jag märkte att farten sänktes rejält uppe på dammen så kände jag att det var dags för en rackarspurt. Men vad hände, en generös vind i ryggen!? Nämen siddu på faen!

Började fundera lite hur mycket jag hade råd att tappa på slutet och ändå slå mitt pers men jag klarade inte av matten så bra där och då. Däremot klarade jag NÄSTAN av hängbron utan att få gelében. På slutet såg jag Fredrik Lundell som stod och skrek. Han sprang bredvid mig ett tag och fortsätta heja på, vilket motiverade mig till att pressa mig ytterligare och jag flög in i mål på 14:44. Snabbt för att vara jag! Tiden skvallrar åtminstone lite om en annalkande löpform, även om jag är medveten om att medvinden på östra sidan av älva var en ovärderlig bundsförvant för den här tiden.


Jag var (på gamla meriter ska sägas) inbjuden till Idre fjällmarathon som gick av stapeln i helgen men jag avstod från start. Ska jag springa där igen så vill jag göra bättre ifrån mig än vad jag gjorde 2018 när jag sprang loppet, men i nuläget har jag knappt nån terrängträning i kroppen eller relevanta långpass så det skulle förmodligen bara gå långsamt och vara en pina. Men många kändisar gjorde riktigt bra ifrån sig! Bröderna Lindegårdh, Jeppe och Sigrid, Senad, mfl. Jag tycker synd om Åsa som hade laddat så länge inför detta men vars rygg satte stopp för en start på Järvens stig, den nya banan på 84 jävligt elaka kilometrar. Men det kommer fler chanser!

Istället för att springa i fjällen så stack jag till Hedemora och sprang Skördeloppet, ett lite halvknixigt millopp med några skarpa svängar och blandat underlag (tartan, asfalt, grus och gräs). Med min nyvunna hybris från onsdagens korta race i Borlänge ville jag nu testa en mil. Jag hade ingen plan utan det fick bli på känsla (alltså hur de andra i loppet betedde sig).

Öppna spjäll från start blev det alltså för egen del. Jag lyckades, tack vare Johannes Hases draghjälp första 5km (”Nej, nu biter du ihop, tröttheten sitter bara i hövvet”), slå mitt fyra år gamla personbästa på 10km från det betydligt snällare Hässelboloppet. Jag bättrade inte på det med särskilt många sekunder, men det var ändå en stor lättnad för mig, något slags tecken på att inte allting ligger bakom mig. Visserligen tappade jag en massa på andra varvet men man får väl lov att bli trött? Jag tar med mig den positiva upplevelsen in i den fortsatta träningen, och det är #vägenmotLidingö


Efter ”det stora hälsenedebaclet” i våras så lider jag som sagt kraftig brist på långpass men jag jobbar på ändra på detta. Jag har börjat snurra på Biskopsnäset i alla fall. Alltid en start. Vi får se vad min berömda stortå tycker om när det blir kuperat. Det blir några varv, men slingan känns väldigt Lidingöloppsspecifik med sina långa och korta backar, så jag får väl hålla ut. Möjligen är Åvallens elljusspår ännu bättre, men då tillkommer transporten till/från Nyhammar också. För att inte bli galen så kan man ju köra lite proggressivt eller byta riktning på varven.

Jag testar lite olika upplägg, så får vi se om det blir bra. Men även de lugna passen bör hädanefter (egentligen alltid) vara kuperade. Och jag vet vad ni tänker.
Hur länge dröjer det innan Kim har ont nånstans igen?
Ja, det är en relevant fråga. Jag kanske får stanna upp, fundera lite och sedan planera in lite kvalitetstid på cykeln samt med mina kettlebells. Jag gjorde det häromdagen och visst blir man påmind om hur klen man är.


På tisdag är det dags för klubbmästerskap i tempocykling och efter det får det nog bli gruscykling istället för landsväg.

Tillbaka till Säter (triathlon)

Fjärde gången för mig. Men det var längesen nu, hur fan gör man? Det har gått så lång tid sen jag körde ett riktigt triathlonlopp att risken för att glömma nånting kändes ganska hög. Jag vet inte hur många gånger jag gick igenom utrustningen innan avfärd. Man börjar ju med det man absolut inte får glömma i alla fall.

Med en start klockan 12:30 så vill jag gärna ha ätit en stadig frukost vid 08:30 och sedan fylla på med smörgås eller banan nån timme senare. Frullen bestod i kokt ägg, havregrynsgröt med mosad banan och blåbär, brödskiva med ost, apelsinjuice, kaffe och sportdryck. Balanserat men säkerligen inte opti. Man ska ju egentligen försöka minimera intag av fett och fibrer dygnen innan race för att göra magen så lugn som möjligt. Av erfarenhet är det dock oftast bara före start som just min mage mår riktigt dåligt. Det är nåt fel med nerverna. Det kan vara ett hur stort eller litet lopp som helst, tvångstankarna om att det kommer gå åt helvete finns alltid där. Jag måste kissa kanske tre gånger i timmen innan start och pulsen ligger 20-30 slag över normalt. Så även denna gång…

Jag åkte med Johannes och Jennie upp till Säter, där vi mötte upp de andra klubbkompisarna Jim, Lars, Nordde, Christina, Marielle, Patrik samt även My Lissmors som hade varit med på vårt öppna klubbmästerskap i sprint tidigare under veckan. Vi var alla överens om att det var ett riktigt jävla skitväder™ som vi skulle tävla i; stökigt vatten, blåsigt, annalkande regn, och ungefär 14 grader i luften. Jag hade ägnat sista tiden innan start i kö till bajamajan så det blev lite brådis att hinna med uppvärmningsjoggen. När jag skulle in i växlingsområdet och ta på mig våtdräkten så stod tävlingsledare Kari Vesa och funderade vad jag höll på med. Tittade på mig och sedan på sitt armbandsur. Speakern meddelade att det var ungefär tre minuter till start.

JA-JA, JAG KOMMER!”

Simningen: ”Choppigt” och sjösjukt

Starten går och det tar väl kanske 10 armtag innan jag får första kallsupen. Ser att Lars och Säterlegendaren Tommy Jansson försvinner iväg tillsammans med ett par andra. Det känns inte som att jag kommer någon vart. Växlar mellan tvåtakts- och tretaktsandning men jag kan inte bestämma mig vilket som funkar bäst. Vågorna kommer rakt framifrån och jag har det väldigt kämpigt att ta mig fram. Jag har inte heller någon simmare i min direkta närhet som kan få agera vågbrytare. Kallsuparna avlöser varandra och jag börjar må väldigt illa. I slutet av första varvet så funderar jag om jag ska bryta, men slår undan den tanken när en simmare kommer ifatt mig. Lägger mig snett bakom honom och försöker skydda mig från de värsta vågorna. Det funkar ganska bra, så länge jag anpassar mig efter hans tempo. Simmar om och kopplar på bensparken när det är 250m kvar, för att väcka benen inför cyklingen. Hoppdyker sista biten mot land där det är för grunt för att simma och för djupt för att springa.

T1

Jag fick en bra plats i växlingsområdet så det var lätt att se min cykel. Men jag är yr och mår illa så jag får ta god tid på mig för att inte glömma nåt. Förhoppningsvis blir jag lite mer klar i huvudet också. Jim och Nordde hinner göra mig sällskap i växlingsområdet lagom tills jag fått på mig skorna, så jag förstod att ”det kommer inte dröja länge innan man blir omcyklad”. Klämmer en gel och sticker iväg.

Cyklingen: ”If you are out riding in bad weather it means that you’re a badass. Period.” (Velominati, regel nummer 9)

Cyklar om Tommy Jansson i backen ut, och undrar hur många fler som kan tänkas vara före. Mötte Jonathan Gunnarsson (AC Salt Lake), och Lars i alla fall. Vid vändningen efter 5,5km så hade jag 38s försprång på Nordde. Ajaj, lite mer hade det gärna kunna varit.

Håller undan i ungefär 16km innan han passerar mig i början på tredje varvet. Lyckades uppbringa lite ny pang-pang någonstans ifrån och ökade farten i förhoppningen om att inte tappa en alltför stor lucka inför den avslutande löpningen. Jag bet ihop i en halvmil och sen var jag för trött för att fortsätta trampa tungwatten. Under tiden hade jag lyckats passera Lars. Lite senare, i den långa nedförsbacken på tillbakavägen hamnade jag och Jonathan Gunnarsson bakom ett långsamtåkande husvagnsekipage och jag började svära högljutt. Jag kom inte förbi och istället för att hålla 60-65 blås utför så var vi nu tvungna att använda bromsarna. Tror vi blev begränsade till cirka 35km/h. Det är sånt som händer och jag föredrar hänsynstagande bilister framför såna som gör dumma omkörningar av cyklister, men där och då blev jag ursinnig över oturen att hamna bakom en bromskloss just där. Fjärde varvet var riktigt jobbigt. Lite (väldigt) stressad över den nu större luckan hade jag försökt öka farten igen och sen hade man ju varit igång ett tag så benen började bli rätt trötta.

T2

Springer in i växlingsområdet och är effektiv. Skohornar på mig mina färdigknutna löparpjucks. Jag ser ingen annan men speakern berättar för publiken att det nu är väldigt jämnt och att det blir spännande att se vem av oss två i växlingsområdet som har snabbast löparben så jag förstår att klockan klämtar. Rycker åt mig kepsen och ett par gels och sen är jag iväg.

Löpningen: ”Vem är snabbaste löparen av de här två?”

Löparbanan består i fyra varv där första halvkilometern har 40m höjdökning och andra halvkilometern lika mycket i höjdminskning. Annars är den i stort sett platt. Slår man ut höjdmeterna på en mil så blir det inte så farligt, men det blir lite jobbigt när de är så pass koncentrerade. Det är inte alltid lätt att springa utför på trötta ben heller. Men banan passar troligen mig bättre än många andra.

Det känns som att det tar en evighet uppför, vågar inte titta bakåt. Jag försöker räkna ut hur långt före Nordde är, men jag ser honom inte. Jag hör i och för sig inte heller några tassande steg komma bakifrån så kanske ska det gå ändå. I foten av backen säger en funktionär att det är typ 200m fram så då brassar jag på lite till. Han håller hög fart så det dröjer till toppen av backen på andra varvet innan vi hinner utbyta några ord. Då är jag trött och kan inte tempoväxla för att skapa nån fart utför. Jag börjar bli orolig att bli ikappjagad  nu när jag leder och är lovligt byte. Pulsen är inte så himla hög, men benen börjar bli riktigt sliriga. Nån ropar att ”han kommer snabbt bakifrån” och nån annan ropar ”dä ä luuuugnt”, och jag försöker räkna ut avståndet med hjälp av vändpunkten, men inte fan blir man nå klokare.

Vid toppen av backen på fjärde och sista varvet så bestämmer jag mig i alla fall för att jag inte behöver springa ihjäl mig och slutar pressa. Kommer Gunnarsson ifatt så ska jag ha ben som duger för en duell. När jag varit borta vid vändpunkten sista gången tackar jag funktionärerna för detta år och försöker sedan snygga upp mig lite inför målgång, som jag lärt mig att man ska göra (om man har tid); dra upp dragkedjan, torka bort snor/saliv, rakare rygg och så vidare. Givetvis en fartökning sista 200m också så det ser ut som att ”det här var väl inget”. Fy fan vad töntigt.

På fjärde försöket i Säter triathlon lyckades jag vara först över mållinjen. Sjukt kul! Och det är ju alltid kul att jämföra mot tidigare lopp för att se om man blivit bättre…

Morakniv triathlon (2018)    2:09:23
Säter triathlon (2019)             2:09:38
Morakniv triathlon (2019)    2:09:25
Säter triathlon (2021):            2:09:25

Slutsatsen är att, nja. Jag är ju jämn i alla fall.

Tvåa efter mig kom nyblivne falubon Jonathan Gunnarsson (AC Salt Lake) och trea blev Nordde (vars riktiga namn är Joakim Nordqvist). Jag hade snabbast löpning, Jonathan snabbast simning och Nordde snabbast cykling. Så, vi kan väl vara överens om att löpning är den bästa sporten, eller?

Det blev en kort triathlonsäsong för mig (men längre än vad jag trott), med tre stycken Triathlon Mitt I Veckan, ett klubbmästerskap samt ett lopp. Hade tankar om att köra sprint på Lugnet nu i helgen, men livet är för kort för att få dyngstryk av elever från Hagströmska…

Nästa år är jag emellertid anmäld till Challenge Vansbro (Vansbro triathlon) som är medeldistans (eller även kallad halv ironmandistan). Jag körde den 2019 och kom trea, så jag vet att den distansen inte är lika förlåtande som en tävling på olympisk distans. Jag måste verkligen ta fram en bra plan och genomföra den. Men det blir kul, hoppas jag.

Vi hörs.

Bara ben

Befinner mig djuuupt in i semesterläge och har en bit kvar innan det blir allvar igen. Det blir två veckors jobb, och sedan skolstart. Whaaat?

Japp, ni läste rätt. Jag kom in och jag tackade ja till platsen. Det känns helt sjukt. Alltså, det kan bli hur bra eller dåligt som helst, men jag försöker att inte tänka på det eller oroa mig alltför mycket. Jag har ju som sagt semester och även hjärnspökena ska väl få en lugn stund!?

Det har varit en händelserik månad. Första veckan gick i princip helt åt till förberedelser samt genomförande av Gasenberget uphill, som är ett backlopp över två dagar (MTB ena dagen och löpning nästa dag) som jag har anordnat några år nu. När jag var och rekade banan veckan innan så blev jag varse hur fruktansvärt snabbt sly och gräs växer på nya hyggen, så det blev några lätt panikartade dagar med många timmar bärande på röjsåg, upp- och ned för berget. Jag hade stor hjälp av Simon Wahlström, en bra vän och stigentusiast.

Fick även hjälp att kratta halva banan, detta av cykelklubbens äldre garde (mer känd som PROffsklungan).

Uppslutningen blev på det stora hela fin. Jag hade hoppats på några fler cyklister på tisdagen men det var ändå okej. Desto nöjdare blev jag på onsdagen då det kom drygt dubbelt så många som skulle springa. Jag föll för grupptrycket och nålade fast en egen nummerlapp. Jag hann väl cirka 300m innan jag började använda hjärnan och släppte Jeppes Lundbergs rygg…


Det visade sig att jag istället skulle få problem med Stefan Sunnerberg som kom som en oljad blixt på slutet i sista stigningen. Hade han inte även cyklat banan dagen innan så hade han definitivt ställt av mig.

Vidare så har träningen flutit på rätt bra. Jag tycker jag har simmat mycket, men det är nog mer att det blivit mycket kringkostnader i tid (transport osv) snarare än faktiskt simträning. Men så kan det vara. Nu har simhallen öppnat igen i alla fall så det blir lättare att blanda in lite mer kvalitet. Vilket jag också försökt göra den här veckan.

Jag har anmält mig till Säter triathlon som går söndagen den 15 augusti (för övrigt sista semesterdagen) så jag behöver plocka upp farten litegrann känner jag. Sen ska vi väl ha klubbmästerskap så småningom och då vill man inte bli alltför förnedrad. Några klubbisar har sikten inställda på Sala Silverman som är medeldistans men jag känner mig inte redo för det när det kommer till cyklingen och löpningen. Däremot har jag anmält mig till Challenge Vansbro 2022, som också är medeldistans.

Utöver behovet att höja farten några snäpp på min simning så är jag lite nojig över den trängsel det innebär under första delmomentet på ett triathlonlopp. Det är oftast rena tvättmaskinen, man ser ingenting och ibland får man stryk av sina medtävlande. Men man kanske ska tänka bort det där.

Jag har varit med på ytterligare två gemensamma triathlonträningar i supersprint och det är förjävla slitigt. Ena gången hade jag glömt våtdräkten så jag var den enda ”i täten” som körde utan neopren. Höll nästan på att drunkna och det kändes som att de andra hade kommit halvvägs genom cykelmomentet innan jag klivit upp ur vattnet. Lyckades emellertid ta mig i mål som tvåa typ 10s efter vår ”junis” Albin Augustsson som nu går på Mora skidgymnasium och skaffat en massa muskler. Han hade dessutom inte simtränat på 10 månader (inte för att det behövdes)…  Skidåkare brukar ju nuförtiden mest staka så man hade ju hoppats på att han skulle blivit sämre på löpning, men det visade sig att han inte var helt klappkass på det heller… Jag tror jag förkortade mitt liv med några år i mitt försök att täppa luckan. Även Lars hade det tufft tror jag.

Vid det andra tillfället var han lyckligtvis på träningsläger så då blev det lite lugnare för oss andra. Då var det dessutom för varmt i vattnet för att använda våtdräkt så vi körde allihopa utan och då jämnades det ut lite.

Jag och Karin drog senare till Rullsands friluftsbad och camping och tältade ett par nätter, med en massa sol och bad på dagarna. Riktigt trivsamt, även om jag först var försiktigt skeptisk till camping (ens egna associationsbanor för en lätt till P&L typ 2006-2008).

Så småningom var det äntligen dags för Linnéas och Jimmys bröllop! Allting var så fint och det var hur kul som helst. Alla de 48 gästerna hade fått hem varsitt självprovtagningskitt och förutom att det var öppen bar på bröllopsfesten så snålades det inte heller med handspriten. Man förstår också att Linnéas och Jimmys andra kompisar är superbra människor när man föreslår ett bad klockan tre på natten och får med sig ett tjog festdeltagare utan problem.

Förra veckan var vi ett dussintal som körde tempoträning på en mycket kuperad bana mellan Norhyttan och Fredriksberg. Rena helvetet, men kul! Efteråt var jag rejält sliten så då drog jag och Karin till Sunne och checkade in på Selma spa, vilket var välbehövligt. Vilken toppanläggning! Sjukt bra relaxområde och väldigt smarrig mat. Testade på elljusspåret också och jag blev riktigt imponerad av hur tuff deras femma var; måste köra den på skidor någon gång! Överlever säkert ännu en vistelse på spaanläggningen…

Vi har också varit i Säfsen och paddlat lite kanot, och även denna gång överlevde förhållandet. Detta trots min fullständiga inkompetens när det kommer till att få flytetyg att färdas i rätt riktning.

Min löpform har känts lite oklar. Jag vet vad jag kan smaska ur mig på t.ex. Triathlon Mitt I Veckan där löpdistansen är 2,5km efter att ha cyklat hårt men det säger inte så mycket i övrigt. Förra fredagen gjorde jag en habil (sett till min historik) insats på Stora Möljanloppets 5,7km men på mildistansen så vetetusan. Därför tänkte jag att ett litet test skulle vara på sin plats och var gör man det bättre än längs Rekordmilen (cykelbanan Skuthamn-Sörvik-Skuthamn)!? Har ju inte sprungit där sedan innan hälseneproblemet startade där i slutet av mars.

Så denna vecka var det dags igen, men solo den här gången. Hamnade cirka 5 slag under AT och tiden blev strax under 36 minuter så det får jag vara nöjd med tillsvidare. Vi får se om det dyker upp något bra tillfälle att springa snabbare så småningom. Nu vet jag i alla fall lite bättre vad jag har för nivå.

Karin har också upptäckt hur kul det är att springa, så nu gör vi det tillsammans några gånger i veckan, vilket är väldigt trevligt.

Det har inte blivit särskilt mycket cykling den här månaden heller. Saknar helt motivation till landsvägscyklingen, vill helst bara ut och mysa på grusvägar igen. Men, det är ju inte så man blir stark, så några få pass på tempocykeln har jag fått till och i söndags blev det årets (för mig) första riktiga långpanna på landsvägscykel. Plastbrorsan Jocke bjöd in till en riktig pärla som landade på dryga sex timmar som sedan följdes upp med bad, grill och diverse kulhydrater; mycket grannt må jag säga! Kanske var det löfte om mat och dryck (och fikastopp) som lockade mig mest. We’re only in it for the carbs

Till helgen blir det stughäng och myggbett. Kanske blir det lite simning i sjön, men annars får dagens lilla träningstriathlon bli sista inlägget i juli månads träningslogg. Jag körde en olympisk distans (1500m-40km-10km) med Jägarnäsbadet som bas. Det gick ganska bra, men så körde jag inga skarpa växlingar heller utan tog det väldigt lugnt.

På onsdag är det äntligen dags att få min andrados av coronavaccinet. Första sprutan gick problemfritt (lite trött på kvällen bara) så jag hoppas det går lika bra nu.

Le grand bleu

Det märks att det var längesen jag simmade regelbundet. Simning verkar inte vara ”som att cykla” (eller för mig som att springa), då tekniken är en så pass stor del i det. Även om jag minns teorin från crawlkurserna så tar det ett tag innan jag hittar alla ”vinklar” i praktiken. Och framförallt tajmingen! Utöver det behöver såklart musklerna i överkroppen vänja sig, men den lokala anpassningen brukar sköta sig själv bara man tränar på.

Vissa dagar har det känts som om latsen brinner, att man navigerar åt helvete fel och ibland kommer kallsuparna oroväckande ofta, men nu börjar jag känna mig som en motionssimmare igen. Inte i närheten av vad man var när man körde regelrätta pass i simhallen men i alla fall ett steg på vägen. Om några veckor ska de tydligen öppna simhallen igen så då kanske det blir dags att göra ett litet första formtest efter 7-8 veckors träning. Nu när jag simmar i öppet vatten så cruisar jag bara fram och tillbaka i ett så jämnt tempo som möjligt för att orka. De första passen höll jag mest till i Nottjärn men i takt med ett ökat självförtroende har det summits lite varstans; Jägarnäs, Tansen, Gladtjärn. Smolket i bägaren är dock de där jävla vattenskotrarna som frekventerar de större vattendragen. Man känner sig aldrig riktigt säker när man hör motorljuden från dem, fastän jag har min orangea torrväska/flytboj som följer efter mig.

Inte så många utflykter den här månaden, men jag och Karin var i alla fall iväg till Säfsen och trampade några mil, och det var väldigt trevligt. Vi stannade på Värmlandssidan av länsgränsen och gjorde i ordning lunch på stormköket. Karin fick då också lära sig begreppet ”kaffeben”.

Annars har jag dragit ner rätt mycket på cyklandet. Har fått in ungefär hälften så många timmar i sadeln som under maj månad. Förmodligen färre höjdmeter per mil också. Så kan det vara, men jag har kommit ut lite på tempocykeln i alla fall, samt varit med på några av våra Allianslopp (där jag givetvis blivit avhängd som skit när det varit linjedisciplin).

Jag har insett att det antagligen blir för svårt att genomföra min tänkta etappcykling under semestern, så jag har lagt det lite på is och lägger därför inget krut på regelrätta distanspass på cykel. Det blir mer luststyrt just nu (huvudsaken är ju att man har lust). Några av passen har blivit rena transportpass också och det är ju rätt smidigt om man inte har alltför mycket packning. Det känns också som att man gör någonting nyttigt (som om cykling inte vore det annars).

Hälsenan är fortfarande rätt kass. Vissa dagar (när det känns lite bättre) så väljer jag att belasta den. Kanske dumt eftersom det oftast gjort ondare efteråt. Men jävlar vad jag saknar att inte behöva bekymra sig om nån tunn liten sena som blivit irriterad. Och de lärde tvistar vidare om vad som är bäst, rörelse eller avlastning. Det blev i alla fall nånting i stil med åtta veckors sammanhängande löpvila. Har uppnått högkostnadsskydd bara genom stötvågsbehandlingar också. Och det kommer jag fortsätta med ett tag. Tejpning är också rätt skönt.

Jag sprang uppe vid Ljusbodarna för några veckor sedan. I något som närmast kan beskrivas som vansinnig glädje över att tugga stig så satte jag av i en rasande fart upp till Skinnaråsen vilket givetvis straffade det sig ganska snart, som det ofta gör med junioröppningar. I den långa, branta och bitvis tekniska utförslöpan drabbades jag av en bortom-denna-världen-kramp i framsida lår. Jag kunde inte ens gå! Det gick emellertid över någorlunda efter lite stretch men kände mig rejält skadeskjuten. Fick flashbacks till Salomon 27k 2018 när jag skulle ta mig ner mot mål från Välliste och båda låren bara nöp fast. Tur man var ensam i skogen den här gången, annars hade man väl skämts ihjäl. Det är svårt det där med begränsningar. Särskilt när det gäller saker man älskar.

På fredag stämplar jag ut för semester. Den här kommande veckan innebär dock jobb i form av motionslopparrangemang. Det blir skoj att släppa lös folk uppför Gasenberget igen! Om jag har tid (eller ork) att delta själv utöver min roll som ”lekledare” vet jag faktiskt inte. Ibland räcker det att se andra slita.

Om några timmar är det dags för sista etappen av Alliansserien innan sommaruppehållet och imorgon får man köra skiten ur sig på triathlonträning. Förra veckan lyckades jag nätt och jämt ta mig i mål som försteman men det lär jag inte göra imorgon. Oavsett så är det himla skôj och det har varit många med hittills på onsdagarna. Jag missade dock första omgången för jag blev lite trött av mitt vaccin (andra sprutan är planerad till i början av augusti)

Idag är det förresten två år sedan jag debuterade på medeldistans på Vansbro triathlon. Tiden rinner iväg fort. Kanske kan man vara med nästa år igen om man sköter träningen?

Om två veckor har jag förmodligen fått antagningsbesked, och beroende på vad som står när jag öppnar det så kan det vara två arbetsveckor kvar (i höst) innan livet tar en lite ny vändning, eller också är det bara att tugga på ett tag till på den lilla elfirman bakom Toffes

Vi få ful si da, som morfar brukar säga.

Slitmotionären på cykel genom Finnmarken

Den gångna månaden har inneburit några väldigt intensiva och mastiga jobbveckor som påverkat både orken och den förfogade fritiden avsevärt. Sen har organiseringen av klubbens tisdagsträningar upptagit en hel del tid också, även om jag själv inte deltagit som åkare alla gånger.

Därför har lejonparten av min träning förlagts till helgerna. Nån slags weekend warrior light. Inte riktigt så jag vill att det ska vara, men #milenskain

Jag vet inte riktigt varför men jag kom av mig med styrketräningen helt. Utöver hemmaträningen så körde jag och kollegorna olika gummibandsbaserade styrkeövningar 10 minuter varje dag men det sket sig direkt det började rasa in bråttom-bråttomjobb.

Bristen på denna typ av träning börjar jag såklart känna av nu. Skröpligheten kommer snabbt om man missköter sig. Kroppen börjar återfå sin räkform så jag måste ta tag i det nu.

Åtminstone en ynka gång i veckan SKA man kunna avsätta för att stärka upp sina svaga punkter. Problemet är väl att den starkaste muskeln är vermis otiosi, eller latmasken på ren svenska. Ibland får man verkligen skämmas inför sig själv. Rehabövningarna för hälsenan har jag i alla fall gjort! Dock utan större framgång…

Jag har nästan bara cyklat och väldigt mycket grus har det blivit. Jag betade av den gamla old school-banan för Finnmarksturen i början av maj och det gick helt OK. Det var spännande att äntligen få uppleva många av de element av banan som jag läst så mycket om i gamla tävlingsrapporter. Nu var det dock ingen hets i starten, jag slapp promenera uppför Sligdammen, noll bullar serverades i Stensbo och inte heller såg jag någon Näcken som satt och spelade där vid Gräftåbroa. Sen fanns varken saltgurka eller kôrv fanns att tillgå i Gränges.

Det var således mycket jag missade, men jag kände ändå att jag åtminstone tagit ett stort smakprov på det där mandomsprovet som finnmarkstursnostalgikerna gärna pratar om; böljande grusvägar och backjävlar så långsega att till och med mjölksyran tog slut innan man tagit sig upp. Men jag tog mig runt, och på en jämförelsevis ganska hyfsad tid för en motionär som var självförsörjande och har sjukt dåligt lokalsinne. Som jag nämnde tidigare så var det ingen trängsel, men jag hade heller ingen draghjälp och jag var således helt ensam med mina egna tankar. Det är inte så bara kan jag säga. Men jag gillar ändå att cykla ensam har jag märkt.

Mitt i ovan nämnda tankar så höll jag på att sula rätt in i en älgko också, men kom fram till att det var bättre att luta ner cykeln i gruset istället. Det där skogskreaturet blängde på mig en stund där jag satt med blödande knä i vägkanten, innan den traskade vidare. Och jag satte opp och avslutade det jag påbörjat.

Efter det har jag fortsatt att utforska de delar av kommunen jag inte besökt tidigare, inte sällan med fickorna fulla med fika. Jag upplever att lägger man tre-fyra timmar i sadeln på landsväg så finns det ganska begränsat med valmöjligheter om man utgår från Ludvika, men väljer man istället en gruspålle eller MTB så kommer vägarna aldrig ta slut.

Sista helgen i maj kom, som ni vet, högsommarvärme och med den en fullständig blåkupa. Det kändes som att alla var ute och långcyklade. Sen är allt relativt. Dan Sjursvens körde t.ex. Grövelsjön-Avesta SOLO med totalt 15min stopptid. Imponerande! Blir allt mer sugen på att sjösätta min plan med Tour de Dalecarlia, men risken att jag fegar ur är ändå rätt hög. Vi får se när semestern kommer.

Jag och Sigge körde en (lite bättre) variant på det gamla motionsloppet Den långa dagen. 180km, mestadels på grusvägar och lite som ett systerlopp till gamla Finnmarksturen fast ingen stigcykling överhuvudtaget. Vi gav oss av strax innan sju på morgonen och det blev väldigt snabbt väldigt varmt…

Vi fick en fantastisk dag i sadeln och vi passerade många gamla små finnmarksbyar som man aldrig (eller väldigt sällan) besöker annars, till exempel Flen, som förmodligen var 18-19 år sedan sist? Backen upp dit var en riktig pärla efter 12 mil kan jag säga! Tur jag kört upp till Ljungåsen några gånger i år.

Men vi hade gott fika, bra tugg och hög arbetsmoral under hela dagen. Och timmarna bara flög iväg.

Till slut så tröttnade jag på att vänta, så jag begick OW-premiär och simmade utomhus för första gången sen Morakniv triathlon 2019. Simhallen i Ludvika har fortfarande inte vågat öppna, så det fick bli klassiska Nottjärn istället.

Jag ser andra nöta på i vattnet (både i bassäng och utomhus), och påminns om att det faktiskt är rätt kul att simma, särskilt när man kommer förbi ”knölen”. Ni vet, de där första gångerna efter ett längre uppehåll då det ser ut som att man slåss mot ett sjöodjur och badpersonalen skruvar på sig och funderar på om de behöver göra en insats. En djup suck av lättnad hördes över Nottjärn när de boende såg mig kliva upp på bryggan igen.

Förutom att det kan vara en kul träningsform så behöver jag nog simma för att ryggen inte ska kajka ihop helt. Bristen på lopp påverkar inte min träningsmotivation något nämnvärt just nu i alla fall, även om det såklart är tråkigt.

För två veckor sedan gick Clas Björling, tävlingsledare för Challenge Vansbro* (*Vansbro triathlon) ut med att alla lopp ställs in. Inte alls oväntat såklart. Men synd. Även om jag inte hade varit redo att ”tävla” i triathlonsammanhang så hade det varit skoj att köra det med lite lägre ambitionsnivå. Men då och då rastas mitt ”kolfiberföl” ändå. Förra några veckor sedan blev det t.ex. en liten AW i form av 2×15min och så körde vi även ett kortare tempolopp i Alliansserien som gick hyfsat. Även om jag kanske inte alltid är nöjd med resultaten så är det alltid kul att blåsa på i över 40 knyck för egen maskin. Men det är långt kvar tills jag orkar trampa tungwatten.

Ett pass rullskidor har jag också fått till, hoppsan! Jag bytte åtta kilometers blandad åkning mot fyra dagars träningsvärk; bra växlingskurs!

Men löpningen, jävligt fattigt alltså…

Blev av min förstefysio hänvisad vidare till en för mig oprövad förmåga. Anledningen var att han hade roligare grejjor (läs stötvågsmaskin). Honom har jag varit till några gånger nu och han har även tejpat upp mig med tôkka där kinesiotejp. Får se om och när det blir nån fart på mig igen.

Jag känner mig såklart oerhört frustrerad över löpningen. Försöker le (så avslappnat som möjligt) varje gång jag säger att ”jag kan cykla, det funkar det också” men vissa dagar är det lite svårare och en strimma av förtvivlan sköljer över mig.

Men det är inte alltid jobbigt att cykla. För några veckor sedan fick jag äran att hålla Jeppe Lundberg sällskap på Ludvika stadslopps virtuella halvmara på heeelt sjuka 1:07:34! Den mannen upphör aldrig att imponera!

Han och Sigrid skulle hitta för att inhandla en kissemiss (döpt till Eliud, ett riktigt hjältenamn) i Saxdalen, så då passade Jeppe på att springa halvmaran när han ändå var i kommunen. Jag hade inte träffat någon av dem sen de kom och gästade Gasenberget uphill ifjol så det var väldigt kul att återse dem. Hoppas det inte dröjer lika lång tid till nästa gång.

Någon gång i sommar, när jag är lite mer löpbar, kanske de får visa mig runt kring sina domäner också; Brudskogen, Hunflen, Haftahedarna. Ja, ni hör ju!

Jag vet att det blir fasligt mycket snickesnack om träning, och så konstigt är det kanske inte, men det händer ju annat också.

Som jag skrev i förra inlägget så har jag sökt in på en utbildning till hösten, vilket jag nu meddelat min chef och kollegor.

Sen får vi såklart se hur det blir. Det är inte ens säkert att jag kommer in.

Kanske är det så att det får räcka med 10 år på samma ställe. Eller också händer det något som får mig att ändra uppfattning, men det ligger just nu i andras händer.

Jag och Karin har varit ute på lite olika skogsutflykter. Jag hittade lite grymma åsar nedåt Malingsbo som visade sig vara ett eget naturreservat. Otroligt fint var det! Och förra veckan besökte vi ett reservat som heter Ormdalsåsen, också ett väldigt fint ställe. Ordet ”Orm” i namnet syftade nog egentligen på Hedströmmens meandrande genom landskapet, men vi hade också turen(?) att råka på en kolsvart huggorm nere i dalen. Vi upptäckte också att det fungerade utmärkt att medha glass i mattermos; vilken grej!

Utöver det har vi också varit i Saxdalen och gått Saxenleden. Någon gång kanske jag skriver ett eget inlägg dedikerat till Saxdalen, denna ärans och hjältarnas by.

Till sommaren lär det bli fler turer i det gröna. Skogen längtar man alltid till. Kanske blir det något berg också.

Nästa vecka ska jag få min första dos vaccin. Blev lite förvånad över att det redan var dags, men jag ska inte klaga. Om en vecka påbörjas alltså uppkopplingen mot 5G-nätet och om kanske sju veckor kan ödlemänniskorna radiostyra mig helt. Skönt!

Avril avril

Den vars minne är gott kanske kommer ihåg att jag var rätt optimistisk förra månaden och att det gick ganska så (jävla) bra att springa.

Nu blev det så att jag aldrig hann testa löpformen på en maxtia och det var väl lika bra, även om jag var nyfiken.

Jag gjorde ett par fina löppass under månadens första vecka i alla fall, bland annat ett härligt långfredagspass på fina böljande grusvägar i Fagersta tillsammans med Senad (@konstenattspringa) och Åsa (@runcool83) och sedan ett terrängpass i nysnö ensam där det blev lite (lyckad) segmentjakt.

Tre timmar löpning gick fort med de här glädjespridarna.
Inspirerad, glad i hågen samt med uppåtgående form så anmälde jag mig
till Lidingöloppet (och seedningen gick in), men sen var det slut på det roliga för den här gången.

Den knorrande hälsena som jag kände av lite smått i slutet av förra månaden har satt sig som en pinne i framhjulet för min löpträning. Av fysioterapeut Henrik ordinerades avhållsamhet från den typen av aktivitet ett tag. Juhupp.

Jag är såklart inte förvånad; gör man snabba framsteg så är olyckan sällan särskilt långt borta. ”Lagom är bäst, det är farligt att träna för mycket” säger mina arbetskollegor.

Jag som tidigare åmat mig över att jag inte haft tid att cykla har alltså fått anledning att ändra på detta…

Motivationen är absolut inte på topp för nåt sadelgnessande, men jag är glad att jag kan träna i alla fall. Det är värre att vara sjuk.

Nu har vi också kickat igång våra hårdare träningspass med cykelklubben och det hjälper faktiskt mot motivationssvårigheterna. Man är liksom illa ”tvungen” att göra som Eric Cantona och ta sig i kragen. Tuffa till sig lite.

Hittills har vi kört ett långt backtempo på grus, två vanliga tempolopp på landsväg samt ett kortare linjelopp. I tempodisciplinen tycker jag att jag håller en godkänd nivå, men på linje så flyger jag av på en gång när det blir nåt ryck.
When the going gets tough, the tough get going.

När det brinner i både lår och lungor så får man i alla fall vara glad att solglasögonen döljer tårarna. Imorgon ska vi snurra runt på ett elljusspår och det kommer förmodligen bli både vidrigt och underbart. Prognosen säger regn en masse. Jag tror jag lägger mig längst bak och hoppas på att inte bli varvad mer än en gång.

Efter två veckors cykling och väggklättring besökte jag min fysioterapeut igen för en uppföljning på hälsenan. Jag hade ändå vissa förhoppningar, men tji fick jag och lunkade dystert därifrån tio minuter senare med påökt på löpvilan. Luften gick ur mig lite men tänkte att det väl bara är att sadla om och styra mot andra mål, så får vi se om det blir nån löpning till slut.

Inspirerad av en av klubbens äldre stormosare Lennart From som i höstas cyklade till Gran Canaria håller jag på att snickra på en egen tur. Dock mycket kortare och knappt utanför länet men ändock lite annorlunda än vad jag vanligtvis ägnar mig åt. Jag vet inte än om det blir ett solo-äventyr eller om jag ska be om sällskap.

Träningen har mestadels bedrivits med mountainbike och då på grusvägar. När det blåser nästan varje dag hagelskurarna avlöser varandra så känns det inte särdkilt skoj att ge sig ut på landsvägscykeln. Det blir ändå nästan alltid samma rundor om man vill hålla sig till asfalt. Grusvägar finns det däremot gott om och via dem kan jag upptäcka nya delar av kommunen. Med en ryggsäck kan man ju också få med sig lite fika. Eller också ganska mycket fika.

Jag får ständigt skit för mina reflexer och stänkskärmar. Orakade ben har jag också.
Det är ändå förjävla gött att sätta sig ned med en kopp svartlut, i synnerhet efter att man klättrat några höjdmeter och besegrat det svåra och brötiga partiet precis innan toppen (trots att man är klappkass).
Bilden ovan är från när jag och Sigge var ute på en tur som blev lite längre än tänkt.

Oftast har jag cyklat rätt, men det har väl varit några gånger där jag antingen svängt in på någon grusväg som inte funnits med på kartan eller också hamnat på kontrakurs. Sen kan det såklart bli enformigt ändå. Av någon anledning har jag gjort klättringen till Ljungåsen inte mindre än fem gånger under april månad. Tror den gnetbacken får vila ett tag nu.

Jag skulle vilja simma. Det tog flera år innan det suget kom tillbaka, men nu känner jag att jag är redo. Men då är det såklart stängt i Ludvika.

Lugnets simhall har hittat ett bra system: max två personer per bana och man bokar för 90 eller 120 minuter. Synd bara att banorna går åt lika snabbt som en påse PimPim… samt att de huxflux ändrar dag för biljettsläpp samt upplägg. Oavsett, hoppas Ludvika tar efter, för än är det liiite för svalt utomhus.

Men jag ska ta tag i det här. Och mig själv. Det måste jag. Ärligt talat så känns det inte som att jag kommer springa på ett tag. Det har nu gått nästan en månad och jag märker inte att jag blivit bättre (har fortfarande vilosmärta). Jag får skaffa mig en sjujävla bra motor under tiden.

Kanske är det dags att ta sig an GAMLA Finnmarksturen-banan (drygt 11 mil) och Den långa dagen (18 mil) snart. Kan bli bra förberedelse inför andra äventyr. Mayhap redan i maj!?

Har utöver cyklandet även slängt iväg en högskoleansökan för första gången på 10 år. Det var dags. Vad det blir av det vet jag inte. Får se.

Ha det fint, alla!


När sommaren syns i ljuset och vintern i skuggan

Det här är den månaden jag brukar bli dyngsjuk. Förhistoriskt sett har jag brukat få till ganska bra volymer träning i både januari och februari, utan att nödvändigtvis ha dragit ner på kvalitetspassen. Det är ju så lätt att träna när det går bra, inte sant? Bara dunka in timme efter timme, mil efter mil (eller höjdmeter efter höjdmeter) om det är det som gör en lycklig. Och så är det ju rätt ofta. Träning eller väntan på träning.

Oaktat väderlek och temperaturer flyter det på, särskilt om man ska köra nåt skidlopp i norra delen av länet, och då får ens arma luftrör slita lite extra mycket kallgrader när #milenskain.

Och sen när man inför Vasaloppsveckan släpper upp i träningen så har man förvandlats till ett flugpapper för allsköns virus och bacillusker som nu ska få gotta sig. Och så tar det hela mars innan det är fart i en igen.
MEN INTE DEN HÄR GÅNGEN, för jag klarade mig heeela jävla mars!*
(*och med den superjinxen så blir det väl såklart ♫ APRIL-APRIL-DIN-DUMMA-SILL ♫ imorgon istället)

Ja, det är klart att det med facit i hand inte är så svårt att se varför man blivit sjuk eller skadad. I stunden är man så upptagen i allting, men när man kan läsa gamla träningsloggar och ser en helhet så är det lite lättare att peka på den skyldige: JE M’ACCUSE!

Som jag nämnde tidigare, så är det inte svårt att träna. Den eminente L-G Skoog brukar säga att ”vilken idiot som helst kan springa 17 mil i veckan”. Lyssna på hans och Peppes podd förresten, det har jag gjort hela månaden.

Det många (med mig) har svårt med är att hinna vila. Men, jag kan säga, att till slut blir det inget problem längre. Då har man inte tid för annat än att vila.

Kanske var det därför ni inte såg till mig så mycket 2020. Jag kommer sannolikt aldrig till klarhet med vad som var fel på mig. Man kan såklart gissa, men oavsett så är det förmodligen ingen dum idé att försöka lyssna på och tolka kroppens signaler lite bättre. Jag känner mig lite mindre skadeskjuten nu i alla fall.

Men framåt då. Lite locomotion.

Det börjar kännas ganska lätt att träna. Jag märker att flåset blir bättre och benen lite starkare för varje vecka som går. Under den här gångna månaden har jag därför vågat utmana mig lite och lagt in mer tid utanför den ökända (och ibland bespottade komfortzonen). Men jag ser till att hinna vila också, var så säkra!

Sigge bestämde att vi skulle köra banpass med 70/20-intervaller. Jag var sjukt skeptisk och nervös inför det passet så för att försöka förbereda mig mentalt slängde jag in ett gäng enminutare på en distansjogg, vilket kändes lätt och det var ett ganska kul sätt att krydda passet på. Vet inte om det gav något reellt men jag inbillar mig att det hjälpte mig litegrann i alla fall. När jag och Simon några dagar senare stod där på startlinjen inför tre serier med sju stycken 70/20-intervaller, så hade demontränaren Sigge blivit sjuk och vi fick klara oss själva. Vilket vi gjorde, även om vi var ganska tilltufsade efteråt.

Har också hunnit med ett så kallat FTP-test i den virtuella cykelträningsplattformen Zwift. Utförandet var bedrövligt, men syftet var att få ett hum om var man ligger efter den fattiga cykelvolymen, vilket också uppnåddes. Om jag sen tar mig i kragen är en annan femma…

Efter den där inledande lite hårdare veckan så föll det sig naturligt att plocka ner det några pinnhål. Det gick så pass bra på februaris tröskeltia att risken för hybris den här gången var ganska hög. Caaareful Icarus!

Till nästa kvalitetspass var demontränaren Sigge lyckligtvis lite snällare och krävde bara fem sköna sexminutare av oss. Jag säger sköna, för det kändes oerhört mycket behagligare än att köra 70/20 på bana. Sen blir det så klart vad man gör det till. Lite handbroms skulle ligga i.

Tog mig även ut på cykel några gånger, på både stålracer och mountainbike i mycket blandade underlag och i varierande väderlekar. Tacksam till mig själv som investerade i stänkskärmar i höstas. Självklapp på axel. Bra där!

Våra återupplivade gemensamma långpannor på helgen har också fortsatt. De har hamnat någonstans strax över två timmar och varierat i kupering och underlag. Även om det inte har varit i skogen så har det varit mycket trivsamt och alltid en massa gott skitsnack.

Snart har det nog också torkat upp tillräckligt i skogen för att man ska kunna få till lite mer RIKTIG löpning. Jag hann faktiskt ut på två kortare lortpass förra veckan och JÄVLAR vad skoj det var! En gruvsafari längs Håksbergsfältet med Sigge och Nordde, och sedan en tur över Hillklinten och Skälberget med marathon-Danne. Klart ovant med fotarbetet över alla rotmattor och vassa stenar, men min kropp hade verkligen saknat att springa i skogen. Kanske lite väl mycket lera och snö på sina håll men det blir snart torrt och mysigt! Hade tänkt köra nåt överjävulskt långt skogspass på långfredagen, men jag blev inbjuden till en grusrunda istället, och tur är nog det för björnarna som vaknar nu är nog väldigt hungriga. Tumregeln är som bekant att alltid ha en tyngre eller långsammare vän med sig ut i skogen (skoja bara).

Och när vi ändå pratar olika underlag att springa på. I februari hade jag två kvalitetspass på band. Den här månaden körde jag inte mindre än tre intervallpass på löparbana. Det är snabba vändningar i hockey!

Utöver 70/20-passet i början av mars så körde jag också ett 10×800m med 200m joggvila för några veckor sedan och slutligen ett 18×400m med 45 sekunder ståvila igår.  Det sistnämnda blev lite misslyckat pga att det drabbades av massiv junioröppning™ och därför blev nedkortat, men annars har jag skött mig bra (tycker jag).

Det har känts lite konstigt att springa banintervaller så tidigt på året. Tidigare har jag brukat springa mina intervaller på löpband under vintern, kommit ut i mars för att köra lite goa tusingar på cykelbanan och sen KANSKE nån gång mitt i sommaren kunde man dra av lite stegar och sånt med bröderna Karlsson (när de bjudit upp), men annars är det väldigt sällsynt att jag besöker Hillängen. På ett av de här tre banpassen började det också snöa så det kanske förstärkte den här känslan om att man var lite väl tidigt ute på tartanen.

Det var i alla fall väldigt roliga pass att ha avklarade, men inte alls så roliga under tiden. Upplägg man kör på bana är ganska olikt stapelvaran 8×1000m och därför lite kluriga att hitta rätt farthållning i, men om man bortser från passet med fyrahundringarna så lyckades jag rätt bra och kom ut på andra sidan. Jag fick även tillfälle att testa mina nya ultralätta Phantasm-skor utomhus för första gången. När många andra skotillverkare utvecklar dojjor med kolfiberplattor så går Salomon åt andra hållet och tar fram sina första ”racing flats”. Sköna var dem i alla fall!

Och apropå skodon. Jag upptäckte att mina vanliga träningsskor började ge upp så jag kände att det var dags att uppdatera min skopark lite. Först en bild på 2021 års armada: innerst Sonic 4 Accelerate, i mitten S/Lab Pulsar och ytterst S/Lab Phantasm. Under syns mina sorgliga grussamlare (kunde plocka en deciliter småsten ur yttersulan efter varje runda), tror modellen hette Sonic RA Pro 2, och hursomhelst tålde de inte Ludvika kommuns klimat och grusning särskilt väl. De har aldrig använts på något lopp, så jag känner mig inte särskilt nostalgisk eller sentimental när de ska slängas (eller brännas.

I övrigt då?

Kände mig lite knölig i höften samt omkring skulderbladen så det fick bli ett långbesök hos Elin Ek för att bli lite justerad. Självklart är det svårt med ett hopplöst fall, men jag gick därifrån väldigt mycket mjukare. Jag har också en knorrande hälsena, och den ska Henrik Hultén på Friskfaktor titta på nästa vecka.

Och jag kämpar vidare med mina styrketräning och lägger till repetitioner eller övningar allt eftersom, men jag får kanske börja punktmarkera ovan nämnda problemområden. Jag har i alla fall köpt en till kettlebell så jag kan variera mig mer. När kaffeautomaten på jobbet häller upp kaffe så passar jag på att göra omkring 30 armhävningar så jag försöker i alla fall stärka upp.

Eftersom jag aldrig blev sjuk under tiden som Karin var sjuk i Corona så var jag lite nyfiken på om jag hade antikroppar, men det hade jag såklart inte. Folk säger att man kan vara immun ändå, men det vet man ju inte. Oavsett så fortsätter jag hålla i, hålla ut och hålla käften. Eller näe, det där sista har jag svårt för.

Avslutningsvis!

Den tröskeltia som jag gjorde förra veckan var ett bra kvitto på att jag skött min träning och det känns skönt att jag inte platåat ännu. Jag skulle gissa att jag just nu är lika bra som när jag sprang Hässelbyloppet 2016. Där och då skedde en brytpunkt för mig. Ny mark bröts och det var en slags #nextlevel, Minns att jag efteråt stod och sög i mig en pilsner i snålblåsten och med huttrande läppar rökte en cigarr.

Jag har sneglat i mina gamla träningsloggar för att få lite uppslag på vilka pass jag kan göra för att fortsätta utvecklingen, men som jag nämnde förut så kan jag bara konstatera att jag ska lära av historien, inte upprepa den.

Vid tre tillfällen i år har jag försökt springa 10km på en given puls på samma bana alla gångerna. Under april har jag tänkt ta med mig en mental spade och gräva lite djupare på samma sträcka.

You missed me, dear miss Rona

Konstig månad ändå, eller vad tycker ni? Le due stagione, typ.

Jag tröttnade ganska snabbt på att springa runt med dubbade skor under tre lager kläder. Här kanske Umara-Simon vill hävda att dubb endast är för åldringar, men han har helt enkelt inte sprungit på tillräckligt hala underlag än. Han börjar bli till åren också, så han kanske borde vara lite rädd om sin lårbenshals.

Med det sagt så måste jag tillägga att vi också haft fantastiskt fina dagar med fullständig blåkupa och även en stor gul en som väldigt ofta tittat fram på himlatapeten. Det var man inte särskilt bortskämd med i december så det har varit väldigt välkommet. Även om det näppeligen täcker ens dagliga behov av d-vitamin så märker i alla fall jag hur mycket bättre jag mår av lite fint väder.

Kylan som vi hade första två veckorna störde mig och mina luftrör däremot väldigt mycket. Att klä sig rätt i övrigt tycker jag sällan är något problem. Lager på lager och ull närmast kroppen, det är formulär 1A! Vissa jag känner är helt oberörda inför kallgraderna, men för mig känns det som att halsen nyper ihop, samtidigt som jag får en lätt brännande känsla i luftvägarna. Och ju högre intensitet, desto värre såklart. Tidigare ovanor kanske spelar en stor skurkroll här…

Jag brukar gardera mig genom att ha 1-3 buffar runt/kring ansiktet vilket värmer luften _litegrann_ och håller nacken varm men det gör det inte mindre tungt att andas. Kanske får jag testa en sån där värmeväxlare någon gång.

När jag väl fick för mig att jag skulle testa att springa ett lite snabbare pass (t.ex. 5×6min tröskel), så sjönk kvicksilvret plötsligt ner till -15 och då blev jag såklart väldigt osugen på att göra det utomhus. Men, man behöver inte alltid kröjma över yttre omständigheter, ibland går det ju att anpassa sig. Jag är av den åsikten att man, innan man ställer in ett pass (såvida man inte är sjuk), får undersöka sina alternativ och här hittade jag en lösning.

Hyrde således in mig på polarens löpband två gånger när det var alldeles för kallt ute. Klart billigare än att månad efter månad plikttroget betala gymavgiften (här kom jag undan med några IPA) och rimligen långt mer Coronasäkert än att besöka gymmet ifråga.

Skapliga kontraster. Längtar tills jag kan testa de röda fartfantomerna skarpt!

Visst, bandet kanske inte var 100% när det gäller kalibrering, men det funkar bra att mäta belastning utifrån pulsen istället (det vill säga de gånger som pulsbandet samarbetar med en).

Absolut mycket bättre än att inte springa i alla fall. -15 är också kallare än vad jag vågar köra lugn distansträning i, så i det här fallet var inte utomhusträning ett alternativ överhuvudtaget, och om jag är inställd på att springa så är Zwift inte jättelockande även om det självklart också är ett alternativ. Jag har lagt ett par timmars trampade på trainern denna månad, men då väldigt lugnt.

Har lyssnat på alla avsnitt av podden Spring Snyggt – med Jesus och Manne och jag kan rekommendera den varmt. Jo, jag är medveten om att jag är väldigt sen på bollen, jag ligger långt efter i alla andra poddar jag följer så den här och RW-podden har fått ligga på vänt.

Hursomhelst, där de har två återkommande inslag i form av Veckans Aggression och Veckans Ernst. Vill här slänga ut en ursäkt till Manne som för ett tag sen fick en dryg fråga av mig efter ett backpass på löpband. Det handlade om lutningen på bandet. Många blandar ihop grader och procent när det gäller detta och det må väl vara hänt, men faktum är att det skiljer extremt mycket mellan exempelvis 4 graders lutning och 4% lutning. Närmare bestämt 30 höjdmeter per kilometer, vilket är rätt mycket och jag missar sällan en chans att påtala detta.

Men, var det värt att anmärka på? Absolut inte. Jag får arbeta med det här infallet jag får ibland att jag ska utbilda folk i frågan, för jag vet ju själv att man inte alltid är glad i oefterfrågade instruktioner, lektioner och träningstips. Jag är hursomhelst glad över att jag inte kom upp som Veckans aggression efter den kommentaren…

Till läsare: är jag dryg så funkar det vanligtvis bra att krama mig, men i dessa kårånatider kanske det är bättre att be mig äta en Snickers och vara tyst.

Hur tar jag mig vidare nu då… JO! Om inte Manne och Jesus (mindre känd som John Kingstedt) varumärkesskyddat sina inslag så skulle jag vilja, åtminstone för den här gången, kopiera dessa nedan:

Månadens aggression(er):
1. att det ALLTID är folk som ALDRIG rör på sig som kommer med självklarheten att det ”inte är bra att träna för mycket”.
2. SOKs kvalkriterier för OS i marathon. Den som vet den vet.

Månadens Ernst(ar):
1. granna långpannor med solen i ansiktet och knurp under dojjorna, helst med sällskap av en eller ett par andra löpare. Nästan alla mina träningspass sker annars i min ensamhet, så det kan vara bra att få snacka lite skit ibland.

2. När man under sista veckan kunde ta på sig sina vanliga löparskor och springa utan risk för halka. Sjukt underskattat.

När vi nu arbetat oss igenom den här underliga månaden med ömsom svinkallt, många soltimmar och sedan riktigt nice mildväder (var fan kom det ifrån?) så börjar jag längta ut i skogen igen. Är fullproppad med inspiration, frågan är bara om jag hinner springa överallt där jag vill!?

Jag är väldigt tacksam för att bo så som vi bor, och då menar jag närheten till skogen™. Visst, inga riktigt bra uppmärkta leder eller så, men många tusen stigar som man kan fördriva tiden på. Och duger inte det så kan man ju alltid styra ut i spenaten, eller terra incognita med ett finare namn. En rolig sak är ju att man i ett gäng turas om att visa upp sina favoritstigar. Eller också bara åka till ett nytt ställe och testa (jag kan sitta länge med näsan i kartor och planera turer).

I nättras tänkte jag på en annan sak som jag verkligen saknar/längtar efter; att bada bastu. Det kan vara det härligaste som finns (oavsett om det är kallt ute) efter ett träningspass, men självfallet även som fristående njutning. Skulle det bli husköp någon gång så ligger det väldigt högt upp på priolistan, det kan jag lova!

Träningen fortskred under första halvan av månaden på ungefär samma sätt som under januari. Det blev ett par skidpass och jag har kämpat på med styrketräningen en gång i veckan. Har fokuserat på att få in lite löpvolym. Jag har i princip bara sluggat solo, men på några löppass har jag varit i gott sällskap.

Under andra halvan av månaden hände det lite grejer. Först välsignades jag med en riktigt elak vagel, vilken visserligen inte påverkade träningen nånting, men det gjorde fasligt ont ändå. Råkade sedan ut för en liten fadäs som jag hoppas kan få vara säsongens enda skada/krämpa. Likt ryggskottet i höstas så känns även detta lite åldersrelaterat. Jag fick en lindrigare sträckning i ljumsken via en epic split. Det var jävligt ömt i en vecka men nu känns det knappt längre.

Om man bortser från smärtan så såg man ju ganska rolig ut.

Utöver det så fick Karin ett positivt provsvar på sitt Coronatest, vilken satt även mig i karantän eftersom jag förmodligen också var smittad och sjuk (om än symtomfri). Sååå, man hade lyckats ducka detta virus länge men nu var det dags! Jag fick snällt sätta mig i bilen och åka ner till provtagningcentralen och peta in grejer i näsan igen (vilket i och för sig alltid är ganska kul).

Och…. NÄPP! Det var bluff’orona i november och dyngförkylningen of doom i december och inte heller denna gången trillade jag dit på kårånan. Tog totalt tre test under kommande veckan (med tanke på att inkubationstiden kan diffa mycket) men alla prov kom tillbaka negativa.

Frågan är nu… har jag haft covid-19, är jag immun, eller har jag hittills varit väldigt duktig på att ducka för viruset?

Jag testade mig i november, december, januari och nu alltså tre gånger i februari. Alla gånger negativt. Svårt att resonera hur man ”vill” att det ska vara, men man ska alltid vara glad för att man inte är sjuk. Jag har jobbat hemifrån den senaste veckan och man upptäcker snabbt för- och nackdelar med hemarbete.

Hursomhelst. Med ytterligare tre negativa (men för mig positiva) provresultat så kan jag fortsätta att varsamt lägga träning på den lilla lilla grund jag fått till hittills 2021.

Det kan nog bli bra. Plötsligt var det ju inte svinkallt ute längre heller. Såklart tråkigt för längdskidåkningen, men slipper jag ståldubb och en massa klädlager på mina löppass så är det bara att tacka och ta emot.

I fredags eftermiddag var det dags för ett nytt tröskeltest på 10km. Förra gången (slutet på januari) var det is, men nu var det frilagd banvall, om dock väldigt blåsigt. Tillräckligt varmt för shorts egentligen, men det kändes lite väl. Februari liksom.

I och för sig premiärade jag på landsvägscykel dagen efter…

Tröskeltestet gick i alla fall jättebra! En sak som man ofta säger är att man aldrig ska jämföra sig mot andra, så efter den här testmilen så kan jag konstatera att jag just nu är i ungefär samma form som jag var i maj 2015 då jag sprang Rättviksloppet. Jag hade då två års vansinnig tuttifruttiträning kvar till min bästa säsong (hittills).

Jag tror inte jag skulle överleva den träningen idag, så jag får försöka träna smartare istället.

Jag VILL TRO att jag fortfarande kan bli bättre än jag någonsin varit och jag vill också tro att jag blivit så pass mycket klokare att jag kan bedriva den träning som behövs för att överträffa mig själv när jag var som bäst.

Meeen det kan ju också vara så som Cello sa, att

Erfarenhet och visdom är den kam och hårborste som livet överräcker åt en när man blivit flintskallig.”