A brave new -21

Vi lämnar nu januari bakom oss och det är med (inte så lite) glädje jag kan meddela att jag för första gången sen hösten 2019 har lyckats träna någorlunda uppstyrt i en hel månad. Inte enligt någon särskild planering eller ett schema men ändock med en kontinuitet som jag inte varit särskilt bortskämd med på mycket länge. Faktum är att jag under den här månaden sprungit mycket längre än vad jag gjorde hela förra året och förmodligen har jag tränat mer nu också.

(Om man bortser från alla promenader alltså, för JÄVLAR vad jag gick! Längsta turen blev nästan 33km)

Jag har som förut varierat mig en hel del, även om jag prioriterat löpningen. Min stortåled gör såklart fortfarande ont men den är just nu tillräckligt långt ner på smärtskalan att jag kan springa varannan dag. När doktor Thomas har tid får han gärna titta på om vi ska nypa av den med trädgårdssaxen eller om det går att göra någonting åt det onda.

Jag är inte så mycket för (nyårs)löften, men i och med mitt dåliga track record när det gäller skadeförebyggande åtgärder och insatser så har jag i år satt som mål att åtminstone en gång i veckan avsätta 30-40min till lite enklare styrketräning. Då den enda vikten jag äger är en kettlebell på 16kg så blir det mest kroppsviktsbaserade övningar utöver KB:n. Det är varken mycket eller särskilt anmärkningsvärt, men kanske undviker jag några krämpor (som t.ex. ryggskottet jag ådrog mig fem dagar efter jag fyllt 30 i höstas). I frånvaron av simträningsmöjligheter så måste jag alltså hitta andra sätt att träna överkroppen (jag började simma när jag drabbades av mitt första ryggskott för typ 7 år sedan.

Det är ju som bekant skidsäsong nu, men längdskidåkningen har inte bedrivits i någon större utsträckning av mig, trots det ovan nämnda behovet av överkroppsträning. Detta beror dels på grund av en havererande och lynnig Renault som begränsat förflyttning av mig och skidor till skidanläggningar, men också för att jag drivit så fruktansvärt hög puls när jag väl har skidat. Detta är väl sådant som blir bättre ju mer man tränar och ju mer energieffektivt man åker men just nu känner jag att om jag ska köra nåt pass i hög intensitet så ser jag hellre att det är löpningen, i alla fall just för tillfället. Känns inte särskilt smart att köra mycket högintensitetsträning när man försöker komma tillbaka på banan.

Och när jag ändå nämner skidåkning: alla som medvetet går i skidspår (såväl klassiska sådana till skejtbädd) är idioter! Jag har såklart (viss) förståelse för dem som inte vet vad en skejtbädd är, men det finns tyvärr rätt många som trots vetskap om detta prompt ska hävda sin allemansrätt trots att det många gånger förstör spåren. Det är nog inte bara i min hemkommun detta diskuteras!? För fan, det finns hur många trevliga promenadstråk som helst och det är under en ytterst begränsad del av året som det ens är möjligt att göra skidspår.


Förlåt att jag brusade upp…

Nåväl, högintensiva pass var jag inne och surrade om; jag snålar på dessa nu i uppstartsskedet, men annars ligger det ganska nära tillhands att hänga med på cykelklubbens zwiftintervaller på torsdagar, särskilt de veckor det är smällkallt utomhus. Men det får bli senare, om jag känner för det.

De första dagarna efter nyår passade det i alla fall ganska bra att cykla MTB utomhus när underlaget var hård packad snö och temperaturen låg runt 3-5 minusgrader men sen blev det alltför isigt (dubbdäck införskaffades snabbt) och sedan ännu kallare.

Jag planerar alltså inte hela veckor just nu. Jag lever och jag tränar i viss utsträckning. Och balanserar (linan är väldigt svajig från dag till dag).

Jag har som jag skrev ambitionen att jogga/springa varannan dag och köra styrka var sjätte dag (på så vis kan jag köra varje vecka utan att det blir samma dag som jag springer). Förhoppningsvis kommer jag på det viset kunna lägga bit efter bit i det stora pusslet ”make Kimme great again”.

Ingen vet såklart hur 2021 års restriktioner kommer se ut, så jag tycker man kan sitta ner i båten när det gäller planering av resor, tävlingar osv, men i dagsläget är jag ändå anmäld till ett lopp: Salming Idre fjällmaratons 45km-distans. Förklaringen ligger i att min startplats blev som så många andras flyttad från 2020 till 2021. Och min kompis Jesper har nyligen vunnit en startplats dit så det vore ju kul att vara på plats när han krossar banrekordet. Men det är ju om loppet blir av.

Jag tar det med ro för jag längtar inte bara till Idre, utan kanske mer efter träningen inför. Långa, fina pass i terrängen, och sånt tycker jag alltid är trevligt, även om jag inte har ett lopp i sikte. När jag nu nämnde Jesper så kom jag på att jag faktiskt är anmäld till ännu ett lopp vars startplats flyttats till i år: Hunflen trail!

Vi får se om det blir några nya besked den 20 mars när nästa delredovisning görs, men FHM öppnade tidigare i januari upp för eventuella undantag vad gäller deltagarbegränsning just för utomhusidrotter som inte är avgränsade. Sååå vissa förhoppningar kanske man kan hysa, även om det här undantaget då förutsätter ”låg eller måttlig smittspridning”, vad det nu innebär. Just nu ser det ut som att man räknar med att större delen av befolkningen är vaccinerad i slutet av juni.

Och det tycker jag är det viktigaste (utan motionslopp och tävlingar i åtanke), att så många som möjligt kan få bli vaccinerade och friska. Vi kanske aldrig kommer tillbaka till det ”normala” (för egen del gör det faktiskt ingenting om folk håller i fokuset handhygienen) men jag hoppas vi kan få tillbaka lite av vår vardag i alla fall.

Jag har såvitt jag vet inte haft corona (än). Jag har tagit tre tester, vilka alla visat negativt. Däremot så var jag väldigt sjuk i flera omgångar i november-december så någonstans ville jag att det skulle vara covid-19, ”för att ha det avklarat” samt eventuellt få ta del av samtidens mest eftertraktade kropp; antikroppen. Sen kan man ju så klart ha haft det och varit asymtomatisk, men det är man i så fall lyckligt ovetande om. Nåja.

Tills vi hörs igen: håll ut, håll avstånd, tvätta händerna och GE FAN i att gå i skidspåren!

Helst en gubbe som lubbar

Så var det min tur att lämna sub30 och nå #nextlevel.

Jag kom på mig själv förra veckan med att säga ”vanligtvis springer jag milen på typ...” och ”har nog kapacitet för att göra Lidingö på…

Usch. Vad besvärad jag blev när jag insåg att det var tre år sen jag hade täckning för mitt skitsnack. Jag satte alla mina PBn på Lidingö, halvmaran, milen och min debut-mara under loppet av fem helger. Men det är fan rena antiken nu.

Oavsett vad jag hade för kapacitet eller förmåga då så har jag blivit en av de där gubbarna som refererar till vad de sprang milen på i lumpen. Enda skillnaden är väl att deras mil aldrig var kontrollmätt, utan snarare kanske 8km ”men väldigt kuperad så den var säkert mycket tuffare ändå”.

Fyfan. Jävla mörker!
Det enda jag önskar mig 2021 är att lyckas hålla Frippes rygg i nån kilometer.
#gubbarsomlubbar

Och framöver ska jag, istället för att jämföra mot uråldriga tider och referensramar, bara låta benen tala.

Även om de bara får ur sig ett dystert 5:30-tempo.

Jag, Nordde och Johannes körde ett klassiskt stigfinnarpass i lördags. Det var min present till mig själv. Träningsvärken och reality check:en kom med på köpet.

make Kimme great again

Det har snart gått ett år sedan jag skrev här sist. Det har förvisso inte funnits särskilt mycket att skriva om heller (utöver att gnälla om den mänskliga kroppens bräcklighet och klena psyke men det är jag ganska bra på att få ut verbalt och det vore synd att upprepa det här).

Jag inte gjort någonting vettigt förutom en massa utflykter och skogspromenader. Jag har tillochmed plockat fram min fiskeutrustning; så desperat har jag blivit!

Tro mig rätt, jag avskyr egentligen att promenera; världens sämsta transportsätt! Kan inte föreställa mig att någon som KAN springa eller cykla valt promenad istället, men jag inser så klart att jag har fel. Hursomhelst, jag ser därför till att mina promenader går på vackra ställen och är till någon nytta. I hemmaskogarna rekar jag så klart stigar inför kommande löppass och MTB-turer (jag har för övrigt köpt både en mountainbike och en gammal stålracer). Till min hjälp i skogen har jag haft en orienteringskarta från 1965 och min nyfikenhet.

Jag har fått sällskap på många turer, vilket har varit skönt. Jag drabbas lätt av björnfrossa så det känns bättre när jag har någon att prata med (vilket borde hålla djuren borta) och slipper lämnas ensam med mina nojjor. En kompis, som råkar vara lite långsammare och tyngre än jag, påstår att enda anledningen till att jag orkar dras med honom på mina turer är för att ha en livförsäkring ifall björnjäveln nalkas… lite cyniskt ändå! Vi har dock inte sett nå spår av Bamse, men däremot Akela och Zeke. Och en jävla massa skogshöns som ska skrämma livet ur en!

Nej, jag mår inte så bra. Problemen med andningsvägarna och mattheten har blivit lite lindrigare men jag kan fortfarande inte lita på kroppen. Läkaren på min vårdcentral gav upp ganska tidigt och sa att jag förmodligen var deprimerad. Öh, jaha. Inte möjligtvis så att jag i så fall blivit det till följd av mina långvariga besvär? Nehe.

Jag sover därtill ruskigt dåligt (vilket jag i och för sig gjort länge), tankarna åker karusell om kvällarna och stortån har gått från ont-vid-belastning till ont-i-vila. Periodvis har jag ”testkört” kroppen men det här inte fungerat särskilt länge. Jag kom igång någorlunda med cykeln under semestern, så pass att jag kunde känna att konditionen blev lite bättre, men gick sen på ännu ett bakslag. Det här är den trettioårs”kris” jag fick och förtjänar.

Jag har vant mig vid att vara åskådare och ibland arrangör på olika träningstävlingar och lite andra lopp i hemkommunen. Det var även ett gäng från klubben som körde sin Vätternrunda på hemmaplan och då skötte jag och Micke Gustavsson servicebilen och vätskedepåerna. Floskeln ”Det hade såklart varit kul att vara med själv, men det här är också kul” har upprepats många gånger. Men jag har inte ljugit i alla fall. Anpassning.


Mitt hemmalopp Gasenberget uphill fick i år en lite annan ”kostym” men som jag tror kommer behållas. Lite längre, mycket jobbigare och bättre mål. Har lite idéer om hur det kan förbättras ännu mer till nästa gång. Men Jeppes dundertid kommer ingen (förutom möjligen han själv) kunna slå.


Till helgen vankas det Lidingöloppet igen. Förvisso i virtuell tappning för de flesta, men ett utvalt gäng tjejer och killar kommer faktiskt springa den riktiga banan som en tävling. Jag fick injudan av Lorenzo Nesi men jag var såklart tvungen att tacka nej. Det gör ont såklart, men inte i närheten av så ont det skulle göra att försöka ta sig runt. Jag är emellertid väldigt smickrad över att jag fick frågan. Det är, hör och häpna, den andra VIP-inbjudan jag tackar nej till i år (en plats i prestigefulla Buggrusets elitklass var den första).

Jag får istället heja på alla som springer. Jag har inte sett startlistan än, jag vet att Fredrik Johnsson (@runningfrippe) och Sofia Norgren (@runfor.ms) ska springa i alla fall, men intressantast start blir tveklöst Jeppe Lundbergs (@jeppeluuundberg). För några veckor sedan sluggade han en solo-mara på 2:25:44(!) på hemmaplan i Äppelbo och han har därtill lagt extremt många mil i terräng under hela säsongen så det vore ju konstigt att inte hysa höga förhoppningar på honom här, med bra ryggar och en för honom riktigt passande bana.

Det blir alltså andra året i rad som jag missar mitt favoritlopp. Jag kom på igår att jag förmodligen inte kommer ha någon seedning nästa år. Det gör såklart ingenting, det var mer ett konstaterande. Jag ska vara glad om jag blir i form för att springa 30km oavsett, men ska jag springa Lidingöloppet så vill jag göra det snabbt och hungrigt, med dregel i mungipan och stenhårda vader.

I lördags slet jag i alla fall mig (mot bättre vetande) igenom testloppet Alpe de Bispberg trail run, anordnat av Sara Granholm och triathlonlegendaren Tommy Jansson. Oerhört fint och tufft! Det enda som kunna göra upplevelsen bättre vore om man hade kunnat få syrgas för jävlar vad jag inte var redo för den urblåsningen! Jag ser ingen anledning att göra en race report för det var mest en kamp om överlevnad för egen del. Kul detalj var att man blev tilldelad ett startnummer och sen fick ordna nummerlapp själv.

Jag har givetvis inte hämtat mig från loppet än, men det är väl inte så konstigt. I topp fanns namnkunniga Jonas Djurback, KJ Danielsson samt Mattias Westman; grabbar som jag vanligtvis skulle kunna utmana och göra livet surt för på en sån här bana. JA, jag vet att det är fult och väldigt kaxigt att säga så och orden är ju inte värda nånting så länge inte benen kan leverera men det ÄR såna tankar och förväntningar jag har på mig själv.


Av den anledningen gör det kanske inte lika ont när flera personer, både UNDER loppet och efteråt, frågar om jag har kass form. Inte dålig form utan KASS var ordvalet. Tack så mycket! 

Det är ju ändå ett tecken på att folk känner igen mig utanför Ludvika och även har rätt höga förväntningar på mig. Jag väljer att se det så i alla fall. Men kanske inte så kul att höra det medan man springer…

Jag har inte gett upp hoppet och är således inte redo för limfabriken (riktigt än). Jag vill komma tillbaka till den formen jag har varit i och se om jag kan nå den potential jag tror att jag har.

Förutom Lidingöloppet så går även Nåjdejoggen till helgen. Fjolårets upplaga var det sista jag hann göra innan jag blev långvarit dålig. Den här gången kommer jag sätta mig i en buske med en termos, ringklocka och bälgtuta. Samtidigt som tankarna färdas till löparna i Lidingöloppspåret; starten vid Koltorps gärde. Publikruset vid Brunnsviken, den förbannade Bosötvättbrädan, brinnande lår uppför Karins backe, den sköna sista kilometern innan målgång. Fyfan, jag ryser.



#makekimmegreatagain

Hur man hanterar en förkylning

Jag hatar att vara sjuk. Någonting jag märkt de senaste åren är att när bacilluskerna väl kopplat sitt grepp om mig så VÄGRAR de släppa taget. Sen är det ju också så att alla är sjuka eller åtminstone småförkylda. Man känner sig som ett flugpapper för olika förkylningar så även om man någon dag känner sig på bättringsvägen så sitter man i skiten någon dag senare med nya symtom. Gotta catch’em all…

Dagarna går ändå, trots att inga timmar läggs på träning. I huvudet och i diverse kart-appar ritar jag upp framtida pass. Hur det påverkar träningssuget? Gissa en gång.

Mår dåligt av att bara vara på jobbet och i lägenheten. Drog till Grängesberg efter jobbet en dag och gick i ett par timmar i Långblåskogen. En mental notering att ”Här ska jag springa sen”. Nynnar på lite låtar signerade gruvbygdsonen Marcus Swedin, i synnerhet låten Grängesberg.

björkås

Gott om val- och skarvmöjligheter gillar man ju. Fick ihop en promenad på tolv kilometer.

Visst, jag tycker så klart lite synd om mig själv men i praktiken är det nog värre för de runtomkring mig. Känner mig som en junkie på avtändning. Ofrivillig avtändning, mind you! Lite otrevlig, lite likgiltig, lite lättirriterad och lite deppig. Tänk vad mycket negativt som kommer med ickestimulans! Träning är en drog men framförallt en medicin. Mot en himla massa.

Fredagen efter Lidingöloppet bjöd jag in till en afterwork med lite annorlunda upplägg. Sausberget uphill. Som namnet antyder är det lite höjdmeter som ska avverkas och man ska alltså springa. I mål väntade ölhydrater (med och utan C2H5OH).

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Förfriskningar efter målgång

Ifjol körde vi loppet i början på augusti och även om det var mycket kallare i år så kom det ändå ett dussin ölsugna löpare. Det hade så klart varit roligare att springa själv men det var ganska kul att vara starter, fotograf, tidtagare och publik också.

mål.jpg

Lagom seriöst: banderoll, mållinje av marmorkross och två Stravasegment.

Får se vilken månad som 2020 års upplaga blir, men såvida ingen bygger en bastu uppe på Sausberget så tror jag det blir under sommaren i alla fall.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Stående fr.v. Nordde, Johannes, Daniel, Jim, Micke, Foppa, Mickis, Erik och Thomas. Sittande fr.v. Sigge, Fredrik och Tomas.

Jag har funderat rätt mycket på löpningen. Säsongsavslutningen rann mig ur händerna. Hade hoppats att kunna springa nåt annat lopp nu när jag missade Lidingöloppet; kanske fina Å-stadsloppet i Örebro därifrån jag har mitt personbästa på halvmaran, eller snabba Hässelbyloppet.

Jag hade ett hemligt mål också men det blir inte heller av. Så jag får nog motvilligt erkänna för mig själv att säsongen är död.

Känns ju lite trist, men motivationen är i alla fall inte död. Köpte ett par nya asfaltsskor för att ändå hjälpa den lite på traven. Letar nya ställen att springa och/eller cykla på. Jag var uppe och tittade på vindsnurrorna för ett tag sen. Insåg att man kan göra ett kortare backlopp (cykel och/eller löpning) från Kyrkviksbadet och upp på toppen av Fjällberget. Man börjar isåfall med en asfaltsbacke i lagom lutning som sedan övergår i grus och blir brantare. Och brantare. Och brantare.

Kyrkviken-Fjällberget.jpg

När man svänger vänster från Örtjärnsvägen så är det 9,9% snittlutning (166hm på 1,67km) upp till toppen. Enligt rykten så är det nästan cykelputtning på det brantaste stället…
Vi får se om det blir av i år eller om det får vänta. Jag har inte så mycket planerat de kommande månaderna. Om jag är frisk så vet jag i alla fall att jag kommer åka till Nora på nyårsafton för att springa Sylvesterloppet för sjunde gången. En kontrollmätt bana på 10 384m och ett underlag som kan variera mellan barmark-glansis, snömodd och slask kan man ju inte annat än älska. Kanske får man chans att utmana gnällbältets största löpar-influencer Frippe?

Igår fick jag hem en ny cykeltrainer som kommer hjälpa mig att hålla igång cyklingen under vintern. Jag har bara uppdaterat mjukvaran och monterat upp cykeln i den, men hoppas kunna köra jungfrufärden inom kort!
OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Måntänbajken jag haft till låns hela sommaren är åter hos sin rätta ägare så risken att ni ser mig cykla utomhus är väldigt liten, särskilt om vädret fortsätter så här. De 750 meterna jag har att avverka till och från jobbet är vidriga nog när det regnar horisontellt!

Det har bekant varit riktigt höstrusk de senaste veckorna men i söndags var det faktiskt fint hela dagen. Karin bestämde därför att vi skulle gå i Gyllbergens naturreservat. Inga excesser såklart, vi var ju fortfarande förkylda båda två, men det blev lite merän en timmes promenad i alla fall. Det var en sån där solig och krispig höstdag som folk kan prata sig långkoksvarma om i timtal.
OLYMPUS DIGITAL CAMERA
gyllbergen.jpg

Ja, sen blev det givetvis måndag och himlen PISSADE på en igen!

Lidingöloppet: DNS

Jag fick till det där sista långpasset som jag ville ha, men jag sköt lite på det. Upplägget var, precis som jag beskrev i förra inlägget, sex varv på Biskopsnäsets långa slinga och två på den korta. Det var förmodligen årets tråkigaste löppass i och med enformigheten och ensamheten men jag hade i alla fall några bra poddar att lyssna på; Maratonlabbet, Elitpodden och Prestera Mera. Batteriet i mina lurar höll hela vägen också så det var jag mycket tacksam för. Och apropå energinivåer! Var tredje kilometer drack jag en deciliter sportdryck och var nionde kilometer tog jag en gel. Trots att jag hade jacka så frös jag väldigt mycket den första milen men vinden lättade lite och mot slutet så sneglade till och med kvällssolen fram mellan träden.
Totalt 30,5km och tiden stannade på 2:22:22. Kanske var det så att tvångstankarna gjorde att klockan stannade på de siffrorna, vad vet jag.

sista långpasset.jpg

Jobbet gjort.

Efter det passet blev extra lång vila på grund av att vi flyttade. Eller vila och vila, jag fick till mer styrketräning på två dagar än vad jag fått på flera år. Träningsvärken var inte av denna värld, men så kan det vara när man är klen i allt som inte är löparmuskler. Men det blir nog bra. Samma storlek på nya lägenheten men nu är det i alla fall en bostadsrätt. Och man hör i princip inte grannarna. Skööönt!

På lördagen var det dags för Nåjdejoggen igen. Inte alls sugen, men det var väl bara att kuta. Jag blev ensam på en gång så jag behövde inte förhålla mig till någon annan. På gott och ont. Linda var som vanligt förcyklist. Ibland ville jag ropa åt henne att sakta ner lite, men jag försökte hålla så bra tryck som möjligt hela vägen. Jag sprang 25 sekunder snabbare än senast (2017) vilket indikerade att jag borde kunna kapa åtminstone en minut från mitt personliga rekord på Lidingöloppsbanan. Ett roligt besked men jobbet gör ju inte sig självt.

jag och sofia.jpg

Jag och Sofia Norgren vann Nåjdejoggens långa bana i år, båda på nya PB:n [Foto av Gustaf Högberg]

 

nåjdejämförelse.jpg

Kilometersplittar från 2017 (vänster) och 2019 (höger). Den femtonde kilometern var alltså tempo över de 200-300m. Sträcktiden var 1:01 respektive 0:38

På eftermiddagen stack jag, Jocke och Johan ut för lite grusrull på MTB. Vi såg en liten inbjudande stig som vi tänkte följa upp men den tog helt sonika slut uppe på ett hygge. Vi ägnade kanske trekvart till att leta efter en fortsättning men det slutade medatt vi fick ta ut en kurs istället.

Kommande dagar blev påfrestande för psyket. Vaknade med förkylningssymtom på söndagen. Typiskt! Har under veckan tagit till alla möjliga knep. Extra sömn, en massa vitaminer, ingefärsshot und so weiter, men på torsdagen så hade bacilluskerna nått halsen. Spik i kistan.

desperate measures.jpg

Can you pour me a desperate measure?

Jag vet att det finns mycket värre saker i världen än ett missat lopp, men jag kan ändå inte hjälpa att känna mig så sjukt besviken. Lidingöloppet är den enda tävling i år som jag faktiskt verkligen laddat inför, och det har faktiskt känts ganska bra också,så det är synd att missa. Om jag blir frisk snabbt och lyckas konservera formen (som ändå känns rätt bra) så kanske jag får hitta ett nytt mål under hösten.

Tips emottages glädeligen!

oanvänt racepaceband

Det här skulle varit mitt huvudsakliga mål för året, men det får vänta till en annan gång.

 

Road to Lidingöloppet

Jag hade tänkt vara lite bättre förberedd i år. Det har jag i och för sig tänkt många gånger så inget nytt under solen egentligen. Det är säkert fler som känner igen sig?

Det här med långpass har aldrig riktigt varit någonting för mig. Min veckolöpvolym är ett SKÄMT och har alltid varit. Om sanningen ska fram så är det kanske främst mina knän som inte gillar när resten av kroppen springer långpass eller när jag kör många pass per vecka. Det är där den andra konditionsträningen kom in. Då kan jag få till mer volym utan att gå sönder på en gång.

Antingen är min kropp inte lämpad eller också så tränar jag helt fel och/eller för osmart för att den ska hålla för högre volymer. Visst har det hänt att jag fått ihop sju mil på en vecka men oftast är det nog ungefär fem mil. Det är ingenting man bygger en snabb marathonlöpare på men det funkar någorlunda för kortare distanser.

Det mesta av ens träning SKA vara lugn, så då funkar det ju rätt bra att köra mycket cykling, simning och längdskidåkning som komplement. Visst, just i år blev det inga skidor och simningen är ju väldigt sporadisk, men jag lyckades i alla fall klämma nästan 400 (utomhus)mil på cykeln mellan 23/3 och Vätternrundan. Inte så pjåkigt ändå. Det gav en bra aerob grund som jag inte kunnat få av enbart löpningen (som jag för övrigt var väldigt sparsam med innan jag fick en kortisonspruta i stortåleden i slutet av juni).

Jag tycker om Lidingöloppet. Det har gått bra där. Jag har haft tur som sluppit magkrångel, kramp i låren, vurpor etc och har alltid klarat mina tidsmål (utan att de för den sakens skull ha varit för försiktig). Sen jag kom igång igen med löpträningen så har jag försökt få till lite längre pass och jag måste säga att jag är bättre förberedd på nu än vad jag varit förut. Problemet är väl att jag inte vet hur hårt jag kan gå. Och att tåjäveln är lynnig. Det jag helst av allt vill är att springa i skogen, och det verkar vara det sämsta just nu för det är oftast efter såna pass som det ömmar.

Sen jag skrev sist så har jag hunnit med en del, både vilodagar och träning.

När sista träningstävlingen på cykel skulle avgöras så hade träningsvärken från Ludvika Trailweekend inte lättat nämnvärt. Dessutom var det typ 11 grader, lite blåsigt och spöregn. Banan vi skulle köra tempo på är full av potthål. Jag behöver inte säga mer än att det sög rätt hårt och det var dåliga förhållande för alla. Jag hade näst snabbast tid i allafall (Jocke var såklart snabbast). I totalen efter femton deltävlingar (linje, tempo och MTB) så blev jag trea, varken nära en andraplats eller en fjärdeplats. Jag är nöjd!

Jag har fortfarande inte fått tillbaka motivationen eller glädjen i cyklingen men vi har en fixat en 30 man stark subgrupp till nästa års Vätternrunda och Mallisresan är i princip bokad också så man har ju i alla fall någonting att se fram emot. Sånt underlättar psyklingen. Jag har rullat några pass på linjehojen och även fått öva slangbyte i snålblåst så det var nyttigt. (Visst är jag duktig på att se saker positivt?).

vr.jpg

Några av CSK:arna som körde Vätternrundan under åtta timmar i somras. Nästa år blir vi många fler!

Första löppasset efter LTW blev ett intervallpass om 4×2000m. Tanken var åtminstone ytterligare en tvåtusing men håller man inte planen på första så blir det tungt på resten… Jag körde alltså för hårt som vanligt. Dock så höll jag ihop det bra och det skiljde bara tre sekunder mellan den snabbaste och långsammaste (men då jävlar led jag på den sista).

Jag sprang lokala backloppet Kampen om Saxberget. I år hade deltagarantalet tredubblats mot ifjol (men det i sin tur behöver inte betyda jättemycket). Arrangören hade lagt ner en massa tid och energi på att märka ut och röja längs banan, fixat priser, förfriskningar vid målgång och så vidare men tyvärr så måste jag säga att det finns en hel del utvecklingspotential när det kommer till marknadsföringen. Håller tummarna för att det arbetas mer på det nästa år.

saxberget

Det lilla gänget innan starten

Loppet gick hursomhelst längs Saxbergsleden. En MYCKET oförlåtande bana (som ändå måste upplevas). Som en av deltagarna sa: ”Jag hade inga problem att få upp pulsen, problemet var att kroppen skulle med”.

Brant uppför, ett lite lugnare parti på toppen  (man ser nästan kyrkan i Lönneberga) och sen brant utför. I år var det också riktigt blött. Jag tog täten och tätt bakom sprang David Höglund (femman från förrförra helgens Hillklinten challenge). På det brantaste stället så tappade han lite på mig så på det lugnare partiet kunde jag slappna av lite. jag Började säkert fundera på någonting annat för plötsligt låg jag i en lerpöl och fattade ingenting. Jaja.

Tog det lugnt och metodiskt ner för berget och när det började flacka ut lite på den gamla steniga gruvvägen så hörde jag att David var på väg ikapp med rappa steg.
No way mister!
Vi hade typ 600m kvar så det var bara att lägga i den växeln som jag vanligtvis inte har kvar att lägga i, men nu hade jag varit ganska defensiv (sett till fart) de sista kilometerna så det fanns gott om reserver. Kom i mål typ en minut snabbare än förra året och det var nice. Tjålade lite med de andra innan jag joggade hem från Saxdalen längs Mässanvägen. Totalt 30km in. Lite upphackat men det räknas väl som ett långpass?
Milen ska in.

quattro biskops.jpg

Bananas are for monkeys

I måndags snurrade jag fyra varv på Biskopsnäset. Inte ett dugg roligt men det är någorlunda likt Lidingöloppet i alla fall, både till underlaget och den undulerande banprofilen. Det hade småregnat hela dagen så det var riktigt skönt!

 
Alliansserien är som jag nämnde slut och då går ett av de hårda cykelpassen bort. Det blir väldigt tomt. Med andra ord  finns det inte många ursäkter kvar till att inte vara med och köra intervaller alltså. Känns inte alls som någonting för mig (så därför är det nog precis vad jag behöver). Så i tisdags var det dags! Uppslutningen var klen, men jag, Nordde och Frommen körde på bra i stigningen mot Gussjöstugan. Tre set av två sprintbackar följt av en längre gnetbacke. Gick fint, även om en bilist som höll på att sopa in i mig. Det var ganska kul, men som jag nämnde tidigare så har jag lite svårt med motivationen.

gussjöbacken.jpg

Lennart ”Froome” From, jag och Nordde efter väl utförda backintervaller.

Nästa helg går Nåjdejoggen av stapeln igen. Det blir bra som sista kvalitetspass samt sista formcheck inför Lidingö; jag har sprungit 14km-distansen två gånger tidigare och 2017 var jag två minuter snabbare än 2016. Jämför jag Lidingöloppet dessa år så var jag fyra minuter snabbare 2017. Jag och Daniel joggade igenom banan i onsdags och även i lugnt tempo så var den jobbig, speciellt på de ställen där man sjunker ner i det grova gruset. Jag fick lite känningar i höften och sätet så det var tur att jag hade behandling inbokad vid Susanne på Hälsogränden direkt efter. Det blev massage, lite nålar och även koppar. Oerhört skönt och avslappnande!

På torsdagen gjorde jag mitt sista pass för säsongen med min otämjbara tempocykel.  Ingen urladdning men lagom obekvämt. 50km i ständig motvind. Ni vet en sån där runda där man kör halva passet åt ett håll och tycker ”det går så jääävla tungt och fan vad skönt det ska bli med medvind hemåt” och sen blir det tamejfan ännu värre. Medvind är en myt! En chimär! Men passet behövde göras. Det längsta tempot vi kör som allianstävling är 30km och det är lite snålt. Nu finns både stravasegment för 50km och en markerad vändpunkt efter 25km.

TT.jpg

Femmilatempot. Start och mål vid Ludvika Pizzeria. Vändpunkt någon kilometer förbi Källan.

Veckans fredagsmys blev så kallade Foitzik-intervaller, dvs kuperade maaajls på Biskopsnäset med 2 minuters vila. Brutalt jävla jobbigt! Första gången jag körde detta var på annandagen 2015 och då tog John av mig från banan efter tre stycken. Han trodde väl att jag skulle dö eller nåt. Jag körde fem stycken den här gången men borde stannat efter fjärde; tappade för mycket för att vara nöjd med den så vi kan säga att den femte hörde till nedjoggen.

arena biskops

Är Biskopsnäset receptet för ett lyckat LL månne?

På lördagen blev det ett  lugnt syresättningspass på MTB:n. Jag vågar inte köra stig när jag är själv så det blev mestadels grusväg. Det var kul det också, trots att det inte ville sluta blåsa.

Som avslutning på veckan så hade jag tänkt köra ett långpass på Biskopsnäset. Typ sex varv på långa och två på korta slingan. Jag vet, sjuuukt fantasifullt och spännande av mig. Planen grusades av att kroppen kändes helt sänkt när jag vaknade och känslan släppte inte under dagen. Lite täppt i näsan och lite öm i bihålorna, så det fick bli en vilodag. Sitter still i båten, dumt att oroa sig i onödan. Har istället förberett lite inför flytten och lagat en massa mat. Hoppas att kunna röra på mig imorgon istället.

En egenhet jag brukar ägna mig åt veckorna innan Lidingöloppet är att kolla igenom Hugrunners video från banan. Det är inte superkul, men då påminns jag ytterligare om banans olika delar. Jag brukar titta på några kilometer om dagen. Försöker visualisera känslan på tävlingsdagen.

Sån är jag.

20x30-LLOS4003

Upploppet i fjol.  Ett ansträngt leende, men likväl ett leende.

 

Race report: Ludvika Trailweekend

Mellan mitt marathonlånga löppass i skogen och nästa löppass tog det 11 dagar. Under den tiden cyklade jag fem gånger. Mountainbike, linje och tempo. På klubbmästerskapet i tempocykling förrförra veckan var jag bara en ynka sekund bakom Jocke.

Trots mycket mer vila än vad jag brukar ha så fortsatte jag att vara oerhört sliten. Jag har börjat jobba också så det är kanske inte så konstigt att ”baksmällan” från semesterns hårdkörning kommer ikapp en. Har börjat sova sämre igen också. Lite tungt är det.

I helgen var jag med på en tredagars-tour i löpning. Ludvika Trailweekend hette den och arrangerades av Källbottens IK med bland andra Jens Möllberg och Magnus Einarsson i spetsen. Minitouren bestod av tre lopp och alla tre utgick från Källbottens anläggning ca 7km utanför stan.

Jag var som sagt väldigt sliten. Inte ont någonstans men liksom trött i kroppen och mentalt. Men jag tänkte att jag kör ett lopp i taget och se hur det flyger. Jag var väldigt nervös. Visst har jag kört hårt två dagar i rad men att göra det i tre dagar är nåt heeelt annat.

Visst, Jeppe Lundberg och Patrik Lindegårdh körde ju Tour de fjällmarathon i somras och den touren var ju bra mycket längre, högre och hårdare så nog borde jag klara detta. Men sen är de i och för sig jävligt hårda också…

Jag hade kollat startlistan litegrann. Av de namn jag kände igen så fanns en (enligt mig) självklar segrare. Erik Petersson. Tidigare landslagsman på marathondistans och även om det var längesedan så kan man inte riktigt räkna bort honom.

20190830_211109.jpg

Lite Lumen-snack och mörkande av form innan start. Fr.v. Jocke, Albin, Johannes och Ola.

NATTNIAN var första loppet för helgen. och då var det pannlampa som gällde. Ut och springa terräng klockan 21:30 en fredagkväll; inte undra på att ens sociala liv är lite fattigt utanför träningsbubblan. Stämningsfull musik spelades så nervositeten vändes till någonting aningen mer positivt.

starten.nattnian2

”Den som tänder lampan först förlorar” [Foto: Källbottens IK]

Jag hakade på Erik i starten. Kändes som att det gick fort, men att springa med pannlampa i en mörk skog brukar ge den känslan. Men sen pep klockan för första kilometern. 3:37. Ajdå.

Den gången jag sprungit som snabbast på den här banan så hade jag 3:54 på samma kilometer och då var det ljust. Sannolikt var jag i bättre form då också. Jag tittade på pulsen och sänkte genast farten. ”Ska jag ta mig runt så får jag springa i min egen takt!”

Framför mig försvann min ledstjärna Erik…

Det var lite kusligt att springa ensam. Inbillade mig såklart björnar och annat djävulskap. Det var disigt ute och även om jag har sprungit banan många gånger så var det väldigt lurigt att se var man satte fötterna när det blev brant utför och lite brötigare.Ola Augustsson stukade foten ungefär halvvägs och det var nog många som var nära.

Efter cirka 5 kilometer fanns det en vätskekontroll där funktionärerna hade gjort det mysigt med marschaller. Jag matchades mot Erik. Halvminuten efter. Jahapp.

Snart satt jag på huk och gjorde en klockren imitation av en hårbollshostande katt. Pulsen hade inte gått ner trots att jag tagit det lugnare. Det var längesen jag hade spykänslor under ett lopp men nu var det visst dags igen. Annars brukar det vara Knutsbergsbacken i Nora på Sylvesterloppet.

Nåja, jag kom iväg igen efter kanske 15 sekunder. Jag kände mig relativt ohotad bakifrån så jag sänkte farten ännu mer och snart mådde jag bättre. Tryckte på sista två kilometerna och kom i mål på nästpers på banan. Jag hade ju mest studerat pulsen och pannlampans sken så det var mycket oväntat! Blandade snabbt iordning en recovery. Om mindre än tolv timmar skulle det var dags igen.

upploppet.nattnian

Mycket fint upplopp! [Foto: Källbottens IK]

Nöjd över första etappen stack jag hem, hällde i mig min försenade fredagsöl och försökte somna. Den där intendshoten jag hade tagit precis innan start kändes lite onödig… men jag tänkte att jag får väl vila sen.

HILLKLINTEN CHALLENGE stod näst på tur. Nu satt nerverna utanpå kroppen. Jag nämnde ju i förra inlägget att Danne visat mig banan och att det varit så fruktansvärt tungt. Nu skulle man alltså försöka springa snabbt också… Lite osäker på motståndet här. Henrik Löfås var på plats och han har jag fått stryk av förut men nu var han tydligen ur form sa han. Föga troligt, men allting är relativt (speciellt när det kommer från en som kört New York marathon på 2:28:55). Sen var det en till som såg snabb ut. Han hade lockigt hår, splitshorts och lika salomonskor som jag. Och apropå skor. Mina hade börjat bli ganska slitna i skosnörena. Förmodligen från de vassa stenarna i Idre och allt blåbärsris man har forcerat. De fem senaste skogspassen har jag fått tejpa för att inte riskera att tappa skorna. På morgonen innan jag åkte till upp till Källbotten så fick de sig en liten recond.

skor.jpg

Träjldojjerna fick sig ett rejält ansiktslyft. Tyvärr går nog aldrig stanken av träsktroll bort.


Jag kände mig i alla fall inte jättesliten efter gårkvällen. Lite stel på vänster sida höft.

När starten gick så följde jag med Erik (mot bättre vetande) igen. Första kilometern gick fint men sen kom en förbannat brant grusbacke och då släppte jag hans rygg. Pulsen talade sitt tydliga språk även idag. När backen var slut så vek vi in i obanad spenat™.

Till min glädje så sjönk Eriks tempo avsevärt så luckan växte inte märkvärt (till en början). Snart hörde jag tassande steg komma närmre. Jag försökte höja farten igen men det kändes som att jag alltid satte ner foten på de blötaste ställena och vips var personen bakom i rygg på mig. Jag misstänkte att han ville förbi så jag tog ett steg åt sidan och försökte haka på honom istället. Men det var inte Löfås utan det var den där andra killen. Jag hade inga problem att hänga med honom förbi plockepinnet vid bäverbot eller när vi klättrade uppför Hillklinten från norrsidan men när vi skulle nerför branten så skapade han genast en fet lucka. Jag var alldeles för feg för att släppa på och istället råkade jag glida på rumpan några meter. Han framför mig var på jakt efter Erik och snart var han ikapp. Jag kämpade på så gott jag kunde ungefär 100m bakom dem men vid det lättlöpta och platta partiet vid Stigdammen så ryckte Erik ifrån varpå jag fick tillbaka lite motivation och började jaga. Fick kontakt med den andra killen i slutet av det lättlöpta partiet och höll sedan jämna steg med honom uppför Hillklinten för andra gången men nu från sörsidan. Tills det blev obanat utför igen… Alltså han var helt makalös! Jag tycker jag är hyfsad i terrängen men jämfört med honom kände jag mig verkligen som en asfaltsfröken (en inte helt oproblematisk beskrivning, jag vet).

Han kom ikapp Erik igen och jag var rädd att få sololöpa resten. Jag började chansa lite i min utförslöpning och det gick faktiskt ganska bra. Även om jag fick parera med precis hela kroppen för att inte sula rakt in i ett träd eller nån sten. Men jag tog inte in nånting utför. När vi kom till den långa myren så gav jag ALLT för att täppa luckan.
KLAFS! KLAFS!
Och det gick! Vi tre sprang i samlad tropp en liten stund till innan han med lockarna satte in dödsstöten och tokryckte utför där det var som brötigast. Jag och Erik gjorde så gott vi kunde men när vi kom ut på elljusspåret med 1,5km kvar så fanns det inte mycket mer att ge. Jag skrek åt Erik att han skulle jaga ikapp och han försökte. Och jag försökte att inte tappa för mycket på Erik.

Alla tre kom i mål långt under banrekordet. Markus Living (som det visade sig att den för oss okände stormosaren hette) 7 sekunder före Erik och jag ytterligare 5 sekunder senare. Hur kul som helst! Snabbt fylla på med bananer, en kôrv mä brö, och recoverydryck innan det var dags att åka hem för lunch.

upploppet HC.jpg

Upploppet är långt, men långt ifrån tillräckligt långt för att detta skulle bli riktigt spännande. [Foto: Källbottens IK]

pallen HC.jpg

Pallen för Hillklinten challenge. Fr.v. Erik Petersson, Markus Living och så jag. Och som synes så funderar jag redan här på var jag kunde sprungit bättre. [Foto: Källbottens IK]

På eftermiddagen så åkte jag och Karin på en liten fikautflykt. Visst, det hade varit kul att åka till Dalhalla istället, där The Sounds, Mando Diao och The Hives spelade men vi besökte åtminstone ett fint kalkbrott, ungefär en timme hemifrån. Jag vill minnas att några kompisar åkte dit och dykte någon gång för en sisådär tolv-trettor år sedan.

69958795_424669988144539_667105388545441792_n

Azurblått vatten som såklart inte syns på bilden. [Foto: Karin Ekman]

På väg hem från Uskavi så åkte vi via Kloten och Malingsbo. Fantastiskt fint det också! Vilket påminner mig om att jag inom en snar framtid behöver springa därute. Jag och Jocke sprang där i november och då var det lite väl blött och kallt. Kan ju vara lite trevligare så här års. Nån som är på?

När vi parkerat hemma så var det knappt att jag tog mig ur bilen. Det skulle bli spännande att se hur kroppen mådde dagen därpå.

2017 och 2018 hade jag vunnit GILLERMARKSLOPPET som nu var minitourens tredje och avslutande tävling. Idag skulle nog Erik slå banrekordet från 2017. Eller kan han vara lika sliten som jag? Under morgonen så hade jag mycket kraftiga motoriska problem. Sätesmusklerna, vaderna, fotlederna, fotvalven, magmusklerna, blåsor och skavsår. Under natten hade det pirrat fötterna och flera gånger hade jag fått parera både sendrag och kramp i musklerna.

Hur får man kroppen att vakna? Lång uppvärmning med strajds ska visst vara bra. För mig blev det några koppar kaffe, rikligt med tigerbalsam (flashbacks till fotbollsåren) och nästan 1,5km uppvärmning. Tog en intendshot innan start också. Funderingarna gick ju. Hur mycket långsammare kommer det gå idag? Und so weiter. Det var 20 grader i luften och mycket fuktigt. Jag hade inte kollat några prognoser men man kunde ju ana…

Idag var det helt eget tempo som gällde. För att jag skulle bli av med andraplatsen i touren så skulle antingen Molle Olsson eller Albin Augustsson vara tvungen att springa in typ 5 minuter på de sexton kilometerna som stod på menyn idag. Och det fanns inte en chans att jag skulle slå Erik (och dessutom distansera honom) idag. Banan till Gillermarksloppet är inte tillräckligt vild för det, även om den är rejält grötig på vissa ställen.

fotofrånlarsdafgård

The loneliness of the long distance runner [Foto: Lars Dafgård]

Efter 4km öppnade sig himlen och ungefär samtidigt tog jag en energigel. Jääävlar vad det regnade. Snart började det smälla också. Ganska skönt med regn men nackdelen var ju att det blev väldigt halt på stenhällar, spänger och rötter. När stigningen mot Gillermarken började så tyckte jag inte att det var så roligt med tre dagars tävlande längre. Men jag intalade mig att kroppen gillar att röra på sig och det är ju ingen idé att bryta (disclaimer: så länge man inte har gjort illa sig). Nästa hinder blev några förrädiska spänger. Eller spänger och spänger, det var i själva verket lösa plankor som blixtsnabbt reste sig mot en i ett försök att ge löparna en träig kyss. Jag hoppas att ingen fick en sån på sig, men jag var i alla fall väldigt nära att bli en ofrivillig slapstick-komiker.

Efter Gillermarksstugan var man halvvägs och då gav jag mig fan på att få upp farten igen. Nu var det färdiggnällt! I en rasande fart sprang jag förbi surhålet™, tog en till energigel och ökade farten ännu mer på de fina stigarna längs sjön Snäven. Och till slut in på samma bana som i fredagskväll. Med någon kilometer kvar ska man upp och vända i backen på elljusspåret och när jag möter Erik så börjar jag räkna avståndet. En-tjutvå upp. Han har verkligen inte legat på latsidan. Jag gräver lite djupare och kommer in på det långa upploppet och hör speakern ropa att Erik kom in under timmen (och alltså slog han mitt banrekord). Känner mig stark och trycker på lite mer så att jag också får komma i mål. Två sekunder långsammare än 2017 då det var torrt. Och då jag inte hade sprungit i flera dagar. Jag tog också in 26 sekunder på Erik de sista 1500m så klart godkänt! Okej, han kunde ha joggat baklänges (så ohotad var han), men ändå!

pOAKaler

Funktionella pokaler!

Trots att jag knappt blivit av med den slitna känslan i benen så är jag ganska säker på att jag måste vara med även nästa år. Fick paniksläcka ett sug att anmäla mig till Tour de fjällmarathon också. Nån jävla måtta får det vara.

Tack till arrangörerna för denna välordnade helg! Jag hoppas vi blir många fler som deltar på ett eller flera lopp nästa år.

Länk till resultaten

Slut på semestern

”Har du fortfarande semester?”
”Ja, jag lyckades ju få loss sex veckor”

Jag skäms utan att riktigt veta varför. Jag har ju aldrig ens tagit fem sammanhängande semesterveckor (ofta har det blivit 3 + 1). Jag tycker själv att jag behövde detta. Det har varit ett väldigt rörigt år.

Let’s leave it at that.

Trots hela sex lediga veckor så har det gått fort. Helt sjukt fort! Jag vet inte knappt vad jag gjort under den här tiden. Keepin’ busy. Tränat en del. Har till och med haft TVÅ vilodagar. Har varit och blivit ompysslad hos Susanne på Hälsogränden. De senaste gångerna har det blivit både akupunkturbehandling och massage. Mycket välbehövligt! Det är inte helt ovanligt att jag somnar när jag är där, så avslappnande är det!

Jag har cyklat lite mer mountainbike sen senast. Jag hakade på ett gruppass med Mötesplats cykel där tempot var tillräckligt lugnt för att jag inte skulle bli stressad i skogen. Skönt!

mpc.jpg

Någonstans på skogen med Mötesplats cykel. [Foto: Tomas Kristoffersson]

Någon dag senare så fick jag ett infall av hybris och körde hela den nya bansträckningen för Finnmarksturen (~82km). Det tog ju halva dagen såklart men så fick jag ju stanna många gånger för att titta kartan. Kul att ha kört banan i alla fall!

Jag har kört två så kallade allianslopp. Det första var ett linjelopp på landsväg där jag kom trea efter en lyckad soloutbrytning (som senare hämtades upp av Jocke).

Det andra var på MTB och kördes i samband med CSK Ludvikas klubbmästerskap på en trixig bana där jag i princip kom sist. Det blev i ärlighetens namn ganska lugnt, men hade jag å andra sidan tagit i så hade jag säkerligen slagit ihjäl mig… ni ska bara veta hur hårt jag får hålla i de där bromshandtagen! Folk har ju fått senskideinflammation för mindre…

spurten på alliansen

Slutspurten mellan mig och Daniel Salmons [Foto: Mattias Westerlund, @cykelmasen]

 

Nu på tisdag är det i alla fall tempodisciplin och där brukar jag ha lite större chans att plocka poäng. Vi får se om benen hinner vakna till liv från helgens långpass.

Jag tror inte det blir något mer triathlon för mig i år. Eller jo, möjligen om/när vi ska ha KM på sprintdistans. Vi kom av någon anledning överens om att detta borde ske när det blivit riktigt krispig temperatur ute.

Hursomhelst, var jag lite dålig på det där med simträning sedan innan så har det väl inte blivit bättre nu när det inte verkar bli mer triathlon. Jag har kört två korta pass i simhallen i alla fall. Ett lugnt och ett hårt. Men jag simmade nog mest för att kunna sätta mig i bastun efteråt.

Löpningen har jag varit flitigare med.

Förra veckan skulle jag och Daniel testa formen lite på vår platta ”rekordmilbana”.
Jag farthöll i 36min-tempo första 5km (17:56) innan jag råkade segla iväg lite. Kom i mål på 35:13 utan att bli särskilt trött så det var skoj! Kanske årets bästa ego-boost!?

rekordmilen

35:13 och 36:08 en regnig torsdag. Helt OK. [Foto: Joakim Nordqvist]

Nu i onsdags gjorde jag samma tid på Augustiloppet (betydligt jobbigare bana), med ett KRAFTIGT tapp i tempo på andra varvet. Men så KAN en slipsten också dras. Banan var ny för i år och jag vann så man får väl skryta lite med att ha banrekordet.

Fick i början av veckan avbryta ett tänkt Lidingöpass. Kändes skitdåligt från start och varken pumpen, lungorna eller benen var med. Då är det väldigt dumt att forcera. Ett annat tungt pass var när jag och Daniel testsprang banan för Hillklinten challenge,ett av loppen som ingår i tredagarstouren Ludvika Trailweekend som går av stapeln vid månadsskiftet. Det här var det tuffaste loppet och jag hade lyckats tajma in en riktigt dålig dagsform. Fy rutte!

Bättre kändes det när jag och Niclas sprang i terrängen och spenaten kring Sausberget. Vid den gamla stugan visade han mig på ett gästboksinlägg som han hade skrivit när han var barn och hans klass besökt platsen.


Jag och min sambo har tillbringat mycket tid ute vid sommarstugan och där finns det rätt bra träningmöjligheter. Jag har ju berättat tidigare om att jag cyklat MTB i krokarna och simmat i sjön. Daniel gjorde mig sällskap på ett så kallat stigfinnarpass där vi sprang runt i Tansvägga naturreservat och sen bort mot Bastbergets fäbodar. Riktigt fint!

tansväggen

Sanslöst vackert! [Foto: Daniel Sand]

Nu senast när vi var upp till stugan så sprang jag 15km till närmaste affär för att köpa en tandborste (eftersom jag glömt min hemma) och sedan samma väg tillbaka. Leave nothing but footprints, typ. Det är lugnt och skönt där ute. Dass, brunn, samt ingen el.

Om en månad flyttar jag och Karin till köpe-lya. Det är dags. 7 år i samma lägenhet och varje gång det flyttar in nya grannar så är de ännu tokigare än de förra. Börjar bli gammal och lättirriterad känner jag.

Igår stod vi på loppis och försökte kränga kläder och böcker. Gick ganska bra; en tussing plus! Samtidigt gjorde jag mitt bästa för att följa Sigge och Jocke som körde Ironman Kalmar samt en massa andra som sprang i fäders spår mellan Sälen och Mora. Fullt upp med andra ord! På kvällen åkte vi ut i skogen och tittade runt lite.

herr kantarell.jpg

Hittade lite gula fruktknoppar

Som sista träningpass för den här semestern så blev det ett långpass längs kyrkstigarna på norrboskogen tillsammans med Daniel. En oerhört tuff bana som vi sprungit tillsammans i tre år nu. Första gången jag sprang den var som fjortonåring 2005, men då var det tävling (Grangärde kyrklopp hette det då, och var ca 28km långt). I år gjorde vi banan ännu tuffare genom att sammanfoga den med Gasenberget uphill samt lite till och rundan landade då i slutändan på 42,2km…

Hoppsan.
Frisk är man ju knappast.

Innan vi sprang så hade jag lagt ut flaskor med vatten och sportdryck vid 21km respektive 33km så att vi skulle slippa bära med oss allting runt (men vi tog självklart med oss skräpet efter oss). Kände mig pigg hela vägen, men ganska stum sista 7km.

pringeltjärnsberget.jpg

Något bortom bergen? [Foto: Daniel Sand]


Vi går snart mot höst, men jag vill ändå avsluta med ett litet stycke som Dan Andersson skrev i Bärgslagsposten den 16/6 1906:

Det sommar är i bärgslagsbygd
I björkars hägn och granars skygd
I hvarje hem för frid och dygd, –
Och hvart du går och hvart du ser.
Och från hvar höjd du blickar ner
Du tjusas mer och mer.

Race Report: Morakniv Triathlon eller ”Stabil som en jävla (mora)klocka!”

Regn innan vi kommit från Ludvika. Skit. Lyckligtvis upphörde detta innan vi anlände Mora. Men det var ganska kyligt.

Jocke, jag och Johan delade bil. Johan skulle inte tävla utan han ville titta (skratta åt oss när vi blev trötta?). Dessutom var han chaufför hela resan. Lyxigt!
 #proffsliv

johan är chaufför.jpg

Förra året fick jag skäll av speakern Ola Mopers för att jag inte hade uppdaterat min blogg på typ 4 månader. Den här gången fick jag istället beröm. Kul att nån är inne och tittar lite! Extra kul när en speaker lägger ner research; känns riktigt proffsigt!

Pratar lite med Magnus Sjöström som tillsammans med Fredrik Blom är de drivande krafterna bakom denna fina tävling. Han frågar hur min form är. ”Jo, men den är rätt bra. Jag skulle väl ha simmat mer, men så är det nog säkert för de flesta”.

Var jag den första konditionsidrottaren i världshistorien som inte baissade (motsatsord till haussa) sin form när den kom på tal? Jag kände mig i alla fall lite unik. Och så jävla dum!

Av någon fick jag frågan: ”Vinner du idag eller?”

Alltsååååå, den där frågan vet jag faktiskt inte hur jag ska svara på. Visst, fjolårets vinnare Simon Boqvist (då Umara Sports Club, numera Terrible Tuesdays) hade kraschat på sin cykel för några veckor sedan så han var nog kanske inte aktuell för start och det var inga namn i startlistan som jag hajade tillav men ändå. ”Jag ska försöka”. Kan man säga så? ”Det beror på vem som dyker upp”?

Ni hajar kanske vad jag menar. Vem vet vad det kommer för storfräsare!?

Dagen innan när sprinten kördes stod (the) Jesper Svensson på startlinjen. I startfältet fanns det några andra riktigt duktiga, bland annat Clas Björling (jag tror inte någon vidare presentation behövs, men som ni minns så var det ju han som slog mig i Säter [läs här]) och han blev rejält distanserad av Jesper.

Inga såna fullblodsproffs idag kanske (det har ju trots allt varit europacup nere i Malmö), men likväl ändå väldigt duktiga triatleter med i Mora som också kräver sin respekt. Jag sa till Jocke när vi checkade in cyklarna att det var en som hette Martin Bratt (Mora CK) som förmodligen kommer cykla väldigt fort och kommer konkurrera om snabbast cykeltid. Utöver han så fanns det några usual suspects, bland annat Mora CKs Damien Dugne som jag delat pall med både 2017 och 2018.

Från klubben var vi fem stycken på plats;
Jocke, Sigge, Johannes, Ulf och jag. Johan Salmons var också med som privatchaufför åt Jocke och mig.

5. squad innan start.jpg

Småfrusna innan start. fr.v. Ulf, Johannes, Jocke, jag och Sigge. [Foto av Johan Salmons]

Dagen innan hade Kerstin, Ulla, Marielle, Tilda och Albin kört sprinten. Jag kan nämna att Albin (16 år) blev sexa i det starka startfält som var då. Sjukt bra!

Både jag och Jocke omnämndes på högtalarna som aspiranter till pallen. Även Damien och Martin och några fler. Rodnad på kinderna. Kul med uppmärksamhet, men sjukt svårt att förhålla sig till. Jag vill helst slå underifrån. Kanske för att kunna vara anonym om det går dåligt? Ingen aning.

När jag sprang min (enda hittillsa) asfaltsmara 2017 så valde jag ett väldigt litet lopp som inte brukar uppmärksammas. Och sa inte till någon förutom Karin, Umara-Simon och min chef (som ju skulle godkänna uttag av komp så jag kunde tåga till Växjö) att jag skulle göra ett försök. Jag menar inte att jag vill mörka eller så, men då slapp jag all press förutom den värsta, den som jag ibland sätter på mig själv.

innan sim.png

”Det är ju i alla fall varmare i Siljan än i luften för en gångs skull”

Simningen:
Pang! Jag kommer iväg utan att få stryk (YES!) och ser att Jocke ligger på min vänsterflank och håller ungefär samma tempo. Bortanför honom kommer en skuggmissil kryssande och jag försöker kroka på i den. Det går fort men inte så att jag inte kan hänga på. En stund.

Simbanan simmas två varv på en triangulär bana. När vi rundat den andra bojen så känner jag att det kanske var lite övermäktigt ändå men jag försöker att hålla någorlunda fart. Mina simglasögon har redan efter 500m blivit väldigt immiga så det är skönt att ha någon framför som får navigera. Jag tappar ganska mycket på andra varvet men jag tror inte det är någon som knappar in nämnvärt på mig.

Kim T1

Finaste löpsteget i växlingsområdet? [Foto av Anders Alfredsson]

T1:
Får av mig grejerna ganska bra och springer bort mot min plats. ”Men var tusan är den någonstans?” tänker jag och sen kommer jag på att Jockes cykel står bredvid min. (Jag är fortfarande inte van att titta efter en Argon av tempomodell utan sneglar fortfarande efter en gammal Focus Culebro-linjehoj med blåa strajps). Får av mig grejerna fort men strular som vanligt till det med strumporna. Tar ändå in några sekunder på Karl Ehrengren (Västerås CK) som var först upp ur vattnet. Tar min intendshot och sticker iväg.

Cykling:
Fryser som fan och håret hänger i stripor ner i ögonen, innanför  oakleybrillorna. Börjar trycka på för att bli varm, och om möjligt köra om han framför. Det gör jag också efter ett par kilometer. Men benen känns inte bra. Sneglar lite snabbt på min hastighet (och blir inte alls imponerad). Växlar datafält på klockan så att jag bara ser watten. Ännu värre nästan.

Börjar fippla med håret istället; försöker få bort det från ansiktet. Håller då på att köra ner i diket istället. Hjärtat i halsgropen.

Kommer till första vändpunkten på banan (som körs i fyra varv à ~11km, eller alltså åtta vändor à 5,5km). Ser att det kommer någon snabbt bakifrån men jag kollar bara avståndet mot Jocke. Ungefär 2 minuter. Jaja, helt OK än så länge.

Blir så småningom omkörd av Martin Bratt. Och jäääääävlar vad han kör hårt! Har ingen chans alls att matcha farten. Omkörningen kommer också så tidigt att jag blir orolig för löpningen. Man kan ju inte ta in hur mycket som helst.

Börjar köra mer och mer desperat. Behåller tempoposition i alla kurvor förutom de två närmast varvningen, samt vändningen såklart. Känns riskabelt men sparar säkert en halvsekund… Idiotiskt tänkt.

Jocke och Kim cykelvarvning - Copy

Ett snart infångat, överkört samt avställt byte. [Foto av Anders Alfredsson]

Jocke går om mig omedelbart efter den sista varvningen, alltså efter cirka 33km. Inte direkt något trendbrott. The same procedure as last race skulle man kunna säga. Men vanligtvis brukar nytändningen komma samtidigt som Jocke passerar mig.

Nu, ingenting. Sen ingenting. Eller ja, huvudet är med, men det är som att vrida om nyckeln och så bara hostar den där jävla motorn. Jag ser meterna öka. Och jag förstår inte vad som är fel. Visst, det blåser ju lite men ändå! Dricker upp halva flaskan med sportdryck och försöker kämpa vidare. Men löpningen kommer fan inte bli kul sen.

(Min snittwatt låg förövrigt lägre än på Vansbro triathlon, och då var det ändå mer än dubbelt så lång cykling)

Kim T2

Omvända roller, nu ska Jocke jagas! [Foto av Anders Alfredsson]

T2:
Medan jag springer till min plats så ser jag Jockes rygg lämna växlingszonen. Tror jag är ganska effektiv för jag är snart på väg ut jag också. Hör Ola Mopers ropa i högtalaren att: ”Kim har 24s upp till klubbkamraten Jocke Nordqvist och ytterligare tre minuter till Mora CKs Martin Bratt”. ALLTSÅ VA!?

Löpningen:
En minst sagt otacksam uppgift. Benen är inte skummare än vanligt. Vanlig så kallad ”brick”-känsla. Fötterna är däremot lite mysko. Liksom avdomnade. Det går att springa ändå känns himla konstigt. Kommer ifatt Jocke efter kanske 600-700m, utbyter några ord och sen skiljs vi åt. Första kilometern på 3:30. Och då har jakten börjat

Men många hejar och ropar mellantider åt mig. Får lite déja vu från Säter när jag jagade Clas. En stor skillnad är att löpbanan i Säter var extremt utslagsgivande pga kuperingen och gynnade mig. Den här är platt som en pannkaka.

11. kim löp.png

En otacksamt stor lucka upp till ledaren, men man är ju inte slitmotionär för intet.                   [Foto av Helena Berg]

Det är så klart hopplöst. Jag vet inte hur pigg han framför är och dessutom är banan inte ens en mil utan cirka 9,4km. Det räcker liksom inte. Men alla som hejar fortsätter ropa åt mig att inte slå av på farten och jag vill nog tro att jag höll ihop det ganska bra.

Här vill jag såklart säga att jag faktiskt kom ikapp. Vilken jävla grej det skulle vara! Men det gjorde jag inte. Jag kom in som tvåa. 1 minut och 2 sekunder efter Martin. Lite senare kom även Jocke i mål som trea, så det blev dubbelt CSK Ludvika på pallen.

13. pallen söndag.jpeg

1:a Martin Bratt (Mora CK), 2:a jag (CSK Ludvika) och 3:a Joakim Nordqvist (CSK Ludvika).              [Foto av Johan Salmons]

På löpningen höll jag ett tempo motsvarande 3:37min/km. Det försprång Martin hade när jag kom ut på löpningen var 3:25,3. På den tiden hade han redan hunnit springa 880m (baserat på hans snittempo över löpningen).

Det var övermäktigt för mig idag och det hade behövts minst ett varv till med bibehållet snittempo för att jag skulle komma nära honom. Men, jag är väldigt glad för alla längs banan som lyckades peppa mig till att fortsätta kämpa.

Martin berättade för mig efter målgången att han hade full koll på min löpkapacitet efter Vansbro triathlon (där han kom femma, dryga minuten efter mig) och bedömt att han behövde några minuters försprång ut på löpningen för att kamma hem det. Jag måste erkänna att det var ganska smickrande att höra.

Det gick bra för oss alla från klubben. Jocke tog sin första pallplats och Sigge kom sexa. Johannes debuterade på den olympiska distansen (med bravur) och Ulf slog sin tid från ifjol.

14. squad efter mål.jpg

fr.v. Johannes, Sigge, Jocke, Ulf och jag. [Foto av Johan Salmons]

Och apropå tider. Håll i er nu! Det är absolut inga monstertider men här är resultaten från mina tre senaste triathlonlopp över olympisk (typ) distans:

Morakniv triathlon 2018
2:a på tiden 2:09:23

Säter triathlon 2019
2:a på tiden 2:09:26

Morakniv  triathlon 2019
2:a på tiden 2:09:25,3


STABIL SOM EN JÄVLA (MORA)KLOCKA!

Bättre fart i benen

Nu har jag ett par veckor med rolig och oansvarig träning bakom mig. Lätt att det blir så när man är ledig (och inte har så många intressen). Jag ska försöka lugna ner mig lite så att jag inte är helt slut när jag börjar jobba igen.

Veckan innan Vansbro triathlon fick jag en kortisoninjektion i den inflammerade stortåleden, vilket gjort att jag den senaste månaden kunnat träna löpning i princip utan smärta. Kortisonet tar inte bort det som gör att området blir inflammerat, alltså den där benutväxten (för det behövs det aggressivare ingrepp i form av slice’n’dice), men det har varit otroligt skönt att kunna ägna en del av mina träningstimmar på det jag faktiskt tycker är roligt på riktigt, utan att ha ont varje gång stortåleden böjs. Jag är på bättre humör och självförtroendet börjar öka igen. Fast det där sista kanske inte behövdes, jag vet inte.

Från ingenstans så har det kommit FART ur mina ben. Jag blev blixtinkallad till ett lag på det fem kilometer långa Buggruset i Malung. Vidrigt alltså! Jag sprang på 16:07 vilket räckte till en tredjeplats efter spurtstrid. Men inte nog med det, jag slog min tid från 2017 med 21s! Förstår inte hur fan det gick till. Kände mig skapligt malplacerad pallen dessutom. Men samtidigt var det väldigt kul såklart! Jag vann en fri startplats till valfritt lopp under Fjällmarathonhelgen i Sälen. Vetetusan om foten (eller resten av krôppen) är up for the challenge dock.

pallen malung

Emil Danielsson och Jeppe Lundberg var hopplöst långt framför mig, men ändå kul att få dela pall med så snabba herrar. [Foto: Jonas Birgerson]

För sjätte gången har jag varit med på brödrostloppet Stora Möljanloppet i Söderbärke. Banlängden samt märkning av banan tenderar att vara lite oklar, men det brukar vara nånstans mellan 4,5-5,5km. De funktionärer som var på plats i år visste inte.

I år var dessutom omledningen av biltrafiken (centrum är avstängt pga marknadsknallar) uppmärkt med exakt samma pilskyltar som den bana vi skulle springa.

Det var en norrman med som ”såg snabb ut” så jag la mig bakom honom första kilometern och sen stack jag när det lät på hans andning som att han höll på ett astmaanfall. Det visade sig vara den längre varianten i år. Problemet var ju att det var pilar åt lite olika håll i den avslutande spurtbacken vilket gjorde att de flesta som inte sprungit loppet innan svängde in vänster bakom ICA och fick ungefär 150m längre bana. Sigge hade (till skillnad från norrmannen) tagit sin astmaspray så han orkade springa ännu längre; han hade varit inne på nåns gård och kört parkour och fick nästan en halvkilometer mer på sin klocka än vad jag hade på min. Norrmannen var bitter och sur över sin andraplats och jag håller med honom om den bristande banmarkeringen och den knapphänta informationen men han hade inte haft en chans att vinna även om han sprungit rätt. Det tar inte två minuter att springa de extra 150m som han gjorde. Nåväl.

Två gånger har jag också varit med på Simon Wahlströms och Emma Graafs förträffliga initiativ Triathlon Mitt I Veckan. Vi utgår från Jägarnäsbadet där simningen utförs och sen cyklar vi ut till vändpunkten för Alliansseriens rekordmilbana och avslutningsvis går löpningen i riktning Räfsnäs och sen tillbaka. Distanserna är ungefär 350m-9km-2,5km. Helt galet jobbigt och här har det också varit extremt tydligt hur mycket jag kan vinna på att sätta växlingarna bra. Den ena gången hade jag våtdräkt på simningen och den andra gången inte. Det skiljde 6s mellan gångerna. Gissa om det gick snabbast den gången jag hade våtdräkt eller den gången jag inte hade det?

TMIV

Förra veckans uppslutning på Triathlon Mitt I Veckan. Ludvikas triathlonfamilj växer!


I helgen gick årets upplaga av Finnmarksturen av stapeln. I år var banan förlängd från 68km till 82km och den här gången hade också loppet SM-status. Jag åkte såklart inte, men eftersom min klubb står som arrangör så märkte jag ut delar av banan, stod som vägvakt samt hjälpte till en del vid målområdet. Det var riktigt hett under dagen så det var otroligt imponerande att se ur alla tacklade både vädret och banan!

glass

Hårt liv som tävlingsfunktionär

I måndags morse körde jag för första gången på extremt länge ett intervallpass. Det var de unga skidåkarna (och bröderna) Alexander och William Karlsson som bjöd upp till vadmangel på Hillängen. Upplägget var enkelt och jobbigt. 4x800m, 3x400m och 2x200m. De ville helt enkelt ta livet ur mig! Ganska lång vila fick man i alla fall (även om den tog slut snabbt). Tiderna är kanske inget att hänga i midsommarstången men jag kan väl redovisa ändå: 2:28, 2:22, 2:24, 2:27 följt av 1:01, 1:02, 1:04 och slutligen 0:28, 0:28.

hillängen

En sällsam och kanske inte alltför vacker syn.

Jag har fått några simpass gjorda sen Säter, men inga direkta upplägg. Om man bortser från de korta simningarna på T.M.I.V. (som det var full spätta på) så har övrig simning bara varit fram-och-tillbaka, antingen i Nottjärn, Jägarnäs, Knutsbotjärn eller i Tansen. Långt har det inte heller blivit, men allt måste vara bättre än hur jag laddade inför triathlontävlingarna i Vansbro och Säter!? Hoppas det. Annars har det ju varit förgäves.

tansen

Gårdagens förmiddagskaffe intogs på brygga efter nätta men inte lätta 2000m simning i Tansen.

Cyklingen har fått lida en del. Jag har inte fått tillbaka suget efter Vätternrundan. Jag har dragit av några tempopass för att vänja kroppen lite i alla fall. Men jag får väldigt ont i vänster armbåge. Måste vara från MTB-vurpan men jag vet inte hur jag ska justera bort det. Nästa vecka ska jag nog damma av linjecykeln igen i alla fall. Jocke har i några veckor sammankallat till gemensamma intervallpass för klubben i allmänhet och nästa års Vätternklunga i synnerhet. Jag har inte varit med en enda gång än. Ingen regelrätt skolk men jag har väl sett till att ha bra ursäkter hittills, hehe.

Jag har även lånat en mountainbike av Johan så jag har rullat lite på den. Igår fick jag genomslagspunka och när jag höll på att pumpa i luft i den nya slangen så bröt jag av ventilkärnan…

bastberget

När det går bra så är det ganska trevlig att cykla MTB. Här uppe vid Bastbergets fäbodar.

Lyckligtvis var det bara ett par kilometer från farsans hus så han kom och hämtade mig och bjöd mig på lunch. I hans garage hittade vi en 15 år gammal Biltemaslang som verkade fräsch så den skulle få bära mig tillbaka till Karins sommarstuga. Men innan dess provade jag Gasenberget uphill-banan för första gången på cykel. Sjukt jobbigt! Jag tog det lite försiktigt på de ställen där det var störst punkteringsrisk men uppför sista långa backen så kunde jag hålla ganska god fart. Jag fick kliva av cykeln tre gånger:
1. När jag skulle över ån,
2. När jag inte tog mig över den bortre av ”Ljungfrututtarna” och
3. När vägbommen 400m före mål var låst.

Resultat? Knappt 10s snabbare än till fots. Vafan. Det där lär jag försöka igen.

På söndag åker jag och fyra klubbkompisar till Mora för att köra olympisk distans på Morakniv triathlon. Kommer bli kul och jobbigt! Hoppas på en positiv ton i RR:en sen, oavsett vad placeringen blir. De två senaste åren har jag hamnat på pallen, så vi får se.