Road to Lidingöloppet

Jag hade tänkt vara lite bättre förberedd i år. Det har jag i och för sig tänkt många gånger så inget nytt under solen egentligen. Det är säkert fler som känner igen sig?

Det här med långpass har aldrig riktigt varit någonting för mig. Min veckolöpvolym är ett SKÄMT och har alltid varit. Om sanningen ska fram så är det kanske främst mina knän som inte gillar när resten av kroppen springer långpass eller när jag kör många pass per vecka. Det är där den andra konditionsträningen kom in. Då kan jag få till mer volym utan att gå sönder på en gång.

Antingen är min kropp inte lämpad eller också så tränar jag helt fel och/eller för osmart för att den ska hålla för högre volymer. Visst har det hänt att jag fått ihop sju mil på en vecka men oftast är det nog ungefär fem mil. Det är ingenting man bygger en snabb marathonlöpare på men det funkar någorlunda för kortare distanser.

Det mesta av ens träning SKA vara lugn, så då funkar det ju rätt bra att köra mycket cykling, simning och längdskidåkning som komplement. Visst, just i år blev det inga skidor och simningen är ju väldigt sporadisk, men jag lyckades i alla fall klämma nästan 400 (utomhus)mil på cykeln mellan 23/3 och Vätternrundan. Inte så pjåkigt ändå. Det gav en bra aerob grund som jag inte kunnat få av enbart löpningen (som jag för övrigt var väldigt sparsam med innan jag fick en kortisonspruta i stortåleden i slutet av juni).

Jag tycker om Lidingöloppet. Det har gått bra där. Jag har haft tur som sluppit magkrångel, kramp i låren, vurpor etc och har alltid klarat mina tidsmål (utan att de för den sakens skull ha varit för försiktig). Sen jag kom igång igen med löpträningen så har jag försökt få till lite längre pass och jag måste säga att jag är bättre förberedd på nu än vad jag varit förut. Problemet är väl att jag inte vet hur hårt jag kan gå. Och att tåjäveln är lynnig. Det jag helst av allt vill är att springa i skogen, och det verkar vara det sämsta just nu för det är oftast efter såna pass som det ömmar.

Sen jag skrev sist så har jag hunnit med en del, både vilodagar och träning.

När sista träningstävlingen på cykel skulle avgöras så hade träningsvärken från Ludvika Trailweekend inte lättat nämnvärt. Dessutom var det typ 11 grader, lite blåsigt och spöregn. Banan vi skulle köra tempo på är full av potthål. Jag behöver inte säga mer än att det sög rätt hårt och det var dåliga förhållande för alla. Jag hade näst snabbast tid i allafall (Jocke var såklart snabbast). I totalen efter femton deltävlingar (linje, tempo och MTB) så blev jag trea, varken nära en andraplats eller en fjärdeplats. Jag är nöjd!

Jag har fortfarande inte fått tillbaka motivationen eller glädjen i cyklingen men vi har en fixat en 30 man stark subgrupp till nästa års Vätternrunda och Mallisresan är i princip bokad också så man har ju i alla fall någonting att se fram emot. Sånt underlättar psyklingen. Jag har rullat några pass på linjehojen och även fått öva slangbyte i snålblåst så det var nyttigt. (Visst är jag duktig på att se saker positivt?).

vr.jpg

Några av CSK:arna som körde Vätternrundan under åtta timmar i somras. Nästa år blir vi många fler!

Första löppasset efter LTW blev ett intervallpass om 4×2000m. Tanken var åtminstone ytterligare en tvåtusing men håller man inte planen på första så blir det tungt på resten… Jag körde alltså för hårt som vanligt. Dock så höll jag ihop det bra och det skiljde bara tre sekunder mellan den snabbaste och långsammaste (men då jävlar led jag på den sista).

Jag sprang lokala backloppet Kampen om Saxberget. I år hade deltagarantalet tredubblats mot ifjol (men det i sin tur behöver inte betyda jättemycket). Arrangören hade lagt ner en massa tid och energi på att märka ut och röja längs banan, fixat priser, förfriskningar vid målgång och så vidare men tyvärr så måste jag säga att det finns en hel del utvecklingspotential när det kommer till marknadsföringen. Håller tummarna för att det arbetas mer på det nästa år.

saxberget

Det lilla gänget innan starten

Loppet gick hursomhelst längs Saxbergsleden. En MYCKET oförlåtande bana (som ändå måste upplevas). Som en av deltagarna sa: ”Jag hade inga problem att få upp pulsen, problemet var att kroppen skulle med”.

Brant uppför, ett lite lugnare parti på toppen  (man ser nästan kyrkan i Lönneberga) och sen brant utför. I år var det också riktigt blött. Jag tog täten och tätt bakom sprang David Höglund (femman från förrförra helgens Hillklinten challenge). På det brantaste stället så tappade han lite på mig så på det lugnare partiet kunde jag slappna av lite. jag Började säkert fundera på någonting annat för plötsligt låg jag i en lerpöl och fattade ingenting. Jaja.

Tog det lugnt och metodiskt ner för berget och när det började flacka ut lite på den gamla steniga gruvvägen så hörde jag att David var på väg ikapp med rappa steg.
No way mister!
Vi hade typ 600m kvar så det var bara att lägga i den växeln som jag vanligtvis inte har kvar att lägga i, men nu hade jag varit ganska defensiv (sett till fart) de sista kilometerna så det fanns gott om reserver. Kom i mål typ en minut snabbare än förra året och det var nice. Tjålade lite med de andra innan jag joggade hem från Saxdalen längs Mässanvägen. Totalt 30km in. Lite upphackat men det räknas väl som ett långpass?
Milen ska in.

quattro biskops.jpg

Bananas are for monkeys

I måndags snurrade jag fyra varv på Biskopsnäset. Inte ett dugg roligt men det är någorlunda likt Lidingöloppet i alla fall, både till underlaget och den undulerande banprofilen. Det hade småregnat hela dagen så det var riktigt skönt!

 
Alliansserien är som jag nämnde slut och då går ett av de hårda cykelpassen bort. Det blir väldigt tomt. Med andra ord  finns det inte många ursäkter kvar till att inte vara med och köra intervaller alltså. Känns inte alls som någonting för mig (så därför är det nog precis vad jag behöver). Så i tisdags var det dags! Uppslutningen var klen, men jag, Nordde och Frommen körde på bra i stigningen mot Gussjöstugan. Tre set av två sprintbackar följt av en längre gnetbacke. Gick fint, även om en bilist som höll på att sopa in i mig. Det var ganska kul, men som jag nämnde tidigare så har jag lite svårt med motivationen.

gussjöbacken.jpg

Lennart ”Froome” From, jag och Nordde efter väl utförda backintervaller.

Nästa helg går Nåjdejoggen av stapeln igen. Det blir bra som sista kvalitetspass samt sista formcheck inför Lidingö; jag har sprungit 14km-distansen två gånger tidigare och 2017 var jag två minuter snabbare än 2016. Jämför jag Lidingöloppet dessa år så var jag fyra minuter snabbare 2017. Jag och Daniel joggade igenom banan i onsdags och även i lugnt tempo så var den jobbig, speciellt på de ställen där man sjunker ner i det grova gruset. Jag fick lite känningar i höften och sätet så det var tur att jag hade behandling inbokad vid Susanne på Hälsogränden direkt efter. Det blev massage, lite nålar och även koppar. Oerhört skönt och avslappnande!

På torsdagen gjorde jag mitt sista pass för säsongen med min otämjbara tempocykel.  Ingen urladdning men lagom obekvämt. 50km i ständig motvind. Ni vet en sån där runda där man kör halva passet åt ett håll och tycker ”det går så jääävla tungt och fan vad skönt det ska bli med medvind hemåt” och sen blir det tamejfan ännu värre. Medvind är en myt! En chimär! Men passet behövde göras. Det längsta tempot vi kör som allianstävling är 30km och det är lite snålt. Nu finns både stravasegment för 50km och en markerad vändpunkt efter 25km.

TT.jpg

Femmilatempot. Start och mål vid Ludvika Pizzeria. Vändpunkt någon kilometer förbi Källan.

Veckans fredagsmys blev så kallade Foitzik-intervaller, dvs kuperade maaajls på Biskopsnäset med 2 minuters vila. Brutalt jävla jobbigt! Första gången jag körde detta var på annandagen 2015 och då tog John av mig från banan efter tre stycken. Han trodde väl att jag skulle dö eller nåt. Jag körde fem stycken den här gången men borde stannat efter fjärde; tappade för mycket för att vara nöjd med den så vi kan säga att den femte hörde till nedjoggen.

arena biskops

Är Biskopsnäset receptet för ett lyckat LL månne?

På lördagen blev det ett  lugnt syresättningspass på MTB:n. Jag vågar inte köra stig när jag är själv så det blev mestadels grusväg. Det var kul det också, trots att det inte ville sluta blåsa.

Som avslutning på veckan så hade jag tänkt köra ett långpass på Biskopsnäset. Typ sex varv på långa och två på korta slingan. Jag vet, sjuuukt fantasifullt och spännande av mig. Planen grusades av att kroppen kändes helt sänkt när jag vaknade och känslan släppte inte under dagen. Lite täppt i näsan och lite öm i bihålorna, så det fick bli en vilodag. Sitter still i båten, dumt att oroa sig i onödan. Har istället förberett lite inför flytten och lagat en massa mat. Hoppas att kunna röra på mig imorgon istället.

En egenhet jag brukar ägna mig åt veckorna innan Lidingöloppet är att kolla igenom Hugrunners video från banan. Det är inte superkul, men då påminns jag ytterligare om banans olika delar. Jag brukar titta på några kilometer om dagen. Försöker visualisera känslan på tävlingsdagen.

Sån är jag.

20x30-LLOS4003

Upploppet i fjol.  Ett ansträngt leende, men likväl ett leende.

 

En reaktion på ”Road to Lidingöloppet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s