En lopprapport från de Säterska alperna

Den här gången fanns det lite andra förutsättningar. Visserligen hade jag inte satt in så många terrängmil på träningsbanken, men med en helt annan motor än vad jag hade förra året så var jag ändå lite taggad att köra Alpe de Bispberg Trailrun igen. I år skulle också banan vara lite längre.

Lopp är kul, nånting att se fram emot, och för många ett sätt att hålla träningsmotivationen igång. En kul grej med det här loppet är att man får tillverka sin egen nummerlapp. Man blir tilldelad ett startnummer, utifrån anmälningsordning, och så får man lägga ambitionsnivån själv. Man kan säga att jag var ganska snabb på bollen i år.

Simon plockade upp mig på morgonen och styrde sedan kärran mot Säterdalen. Där mötte vi upp storpetaren Erik Danielsson för vidare transport till Solvarbo där starten för dagens lopp skulle vara. Loppet var alltså ett A-till-B-lopp och således krävdes viss logistikplanering.

Yttre faktorer då? Fuktigt nå djävulskt i luften, men riktigt bra temperatur att springa i. Regn dagen innan, så en viss risk för halka nere i ravinen. Hade lite svårt att bestämma skodon, men valet föll på de grå, Salomon S-Lab Pulsar som är lätt mönstrade undertill och inte väger mer än en halv flugskit.

Jag såg inte till fjolårsvinnaren Jonas Djurback, men tvåan KJ Danielsson och trean Mattias Westman var på plats, samt Robert Fälth och några andra kort-shortsare. Westman lät meddela att han fortfarande hade ett lår som tjorvade och därför var uträknad från någon tätstrid.

Jag bestämde mig innan start för att inte lägga mig först, utan istället ta rygg på KJ och se vad han gjorde. Det kanske låter likt min taktik från ifjol men då var jag bara en idiot utan vare sig kondition eller styrka i benen. Jag hade alltså ingen täckning för mitt agerande och det ledde bara till att loppet blev onödigt slitsamt från start till mål.

Användbart tips: är du inte där du vill vara formmässigt, häng inte på någon som är (mycket) bättre. De kommer inte tröttna så att du kan segla om, och du kommer inte orka.

Nu visste jag att formen var rätt bra, åtminstone på lite kortare distanser, och så kände jag till banan mycket bättre. Jag har även blivit lite bekväm av mig, och tycker det är rätt jobbigt att ligga i röd pulszon.

Precis i början av loppet är det en transportsträcka på grus i 200m. Detta för att man ska ha en liten chans att positionera sig innan flaskhalsen kommer, som i det här fallet är en trappa som tar en ner i själva ravinsystemet.

Första kilometern innehöll i år lite hinderbaneinslag i form av vindfäll, så man fick ta sig fram metodiskt och försöka undvika impulsen att ropa ”PARKOUR!” varje gång man flög över ett träd. Annars är banans första 5-6km tämligen lättlöpta. Lite kurvor och gungande spänger, samt vilthinder och förrädiskt knöligt underlag med luriga gropar på vissa ställen, men inte så svårt att göra kilometrar under fyra minuter i alla fall.

Jag bedömer av KJ:s andning att han får slita lite mer än jag i den här första delen. Jag gissar att detta beror på att han dels är resligare än jag (och kanske inte lika rapp i skogen) samt förmodligen tränar mer specifikt inriktat mot den typ av löpning som det oftast är på Ironman-triathlontävlingar; platt. Jag tar över taktpinnen efter cirka 2km och ett par kilometer senare hör jag inte honom bakom mig längre så ledningen var ett faktum. Inte riktigt vad jag hade tänkt mig så här tidigt in, men jag hade inga planer på att stanna bara för att få sällskap, så jag fortsatte att tugga på, men utan att bli för ivrig.

Jag stressade därför inte vid första vätskekontrollen. Vid vanliga slätlopp så tar jag alltid muggen med mig i handen, men nu stannade jag i kanske 15-20 sekunder. Pulsen hade dittills legat stabilt under tröskel, men den kunde gott få sjunka undan lite till. Jag fick jag ta emot en provisorisk flagga som jag senare skulle byta mot en riktig flagga några kilometer längre fram.

Jo, just det, det borde jag kanske förklara. I det här loppet ska ledaren i dam- respektive herrklassen springa böra med sig en flagga till mål. Blir ledaren omsprungen så byter alltså flaggan ägare. Den ska till mål med vinnaren helt enkelt. Det ger en intressant krydda till löpningen, samtidigt som publiken tydligt ser vem som leder. Detta är också nödvändigt då loppet är uppdelat i tre olika startgrupper med olika starttider: först ”VANDRA”, sedan ”JOGGA” och sist startade vi i ”LÖPA”. Detta faktum gör det också lite intressant när man kommer in i nästa del av banan, det som också kallas rollercoastern; en serie extremt branta upp och nedförsknixar, smala stigarna och miljoners, nej miljarders trappsteg!

En annan tuff utmaning var de deltagare från tidigare startgrupperna som gick med lurar i öronen. Nu vet nog ni som läser detta och känner mig att jag oftast är väldigt hänsynstagande mot andra som jag delar bana eller spår med, men det är extremt svårt att inte bli irriterad på folk som rör sig på smala stigarna, PÅ LOPP, iförda lurar.

Tävlingsledaren var solklar i sin genomgång innan start: ”Visa hänsyn! Träng er inte förbi framförvarande på ett oschysst sätt”.

När jag kommer ifatt folk så förväntar jag mig verkligen inte att de ska kliva undan, utan jag kan springa om dem på sidan av eller utanför stigen, eller också vänta tills den blir bredare.

Det är min tolkning av hur jag kan visa hänsyn. Däremot tycker jag inte att man visar andra deltagare det om man har lurar på sig i ett terränglopp där det är väldigt trångt och svårframkomligt på vissa ställen.

Jag fick stanna upp bakom ett antal personer för att de inte hörde mina steg. Inte heller mitt flåsande eller mitt ”heja heja”. Jag gick bakom dem tills de av någon anledning fick för sig att titta bakåt. De kanske kände min aura eller nåt. Och såklart blev de rädda! Men vad fan ska man göra? Hålla längre lucka för att inte riskera att skrämmas?

Användbart tips 2: utöka löparutrustningen med ett signalhorn! Det kanske även hjälper mot björn!?

Hursomhelst. Flaggan! Anledningen till att jag hade en provisorisk flagga (det var en sån där pinne man kan sätta en ballong på) var för att någon från en tidigare startgrupp hade stulit den egentliga flaggan. (Ni ser, det är som på jobbet; man skyller på förra skiftet).

Ungefär 9,5km in så erhöll jag i alla fall en riktig flagga, som alltså skulle släpas på. Jag låtsades att det var en budkavle och att jag var någon viktig när nu den sega klättringen upp mot ”alpbyn” Bispberg började. Färdvägen blev också bredare och lite jämnare så jag kunde trycka upp farten igen.

Jag är mer en gnetare än en ”puncheur”, så jag föredrar jag långa slakmotor alla dagar i veckan framför korta knixar. Här följde ett par kilometrar där jag passerade många och jag kunde ropa ”heja heja” istället för att fundera på om det skulle gå att passera dem på ett säkert vis. Visst är det lite dumt att slösa massa syre att ropa/heja på alla man ser, men det kan man kosta på sig ibland. Man får oftast nånting tillbaka.

Den delen av banan som är läskigast är den mellan ”klackarna”. Smal stig med kraftiga fall och mycket löpning på skrå. Även en del vindfäll. På sin högra sida har man vanligtvis en häftig utsikt åt öster, men nu var luften helt mjölkvit.  Det regnade inte, men luftfuktigheten låg ganska nära 100 så det bara stänkte från en där man älgade fram. Det var nåt ställe som var så brant så jag fick använda flaggan som en käpp för att hjälpa mig upp.

På toppen, där målet var ifjol, stannade jag till en sväng för att ladda benen och huvudet inför utförslöpan. Drack lite kall, utsökt Trocadero. Hälsade på Nils Svensson (som jag inte sett sen jag sprang Mora trail för tre år sen) och sedan bar det av nerför berget, tillbaka till Bispberg och sedan mot målgången i Säterdalen.

Användbart tips 3: drick inte kolsyrad läsk på lopp, särskilt inte om du ska springa utför i några kilometer.

Det bubblade lite ilsket i magen där ett tag, lyckades ändå hålla ihop det och lägga de avslutande fyra kilometerna kring 3:30-tempo. Kunde sedan defilera i mål, vevandes den där jäkla flaggan. Jag fick en EXKLUSIV segerpokal (tyvärr fel storlek och utan kolfiber), en stor låda gottigt surdegsknäcke från Skedvi Bröd, presentkort på ICA Sellnäs (på utlottning) och likt alla andra deltagare så fick jag en grillad burgare med läsk (mer Trocadero) efter målgång. Suveränt!

Det blev en fantastiskt fin avrundning därnere i Säterdalen och om ni har möjlighet; anmäl er till nästa års upplaga av det här loppet! Det är välarrangerat och banan är jättefin, väldigt omväxlande och lagom tuff.

Tommy, Sara, Calle och Elias har lagt ner otroligt mycket jobb för att kunna bjuda in oss till den fina banan!
Tack för det, och på återseende!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s